Alltjämt voro svartråttorna osynliga. De grå letade sig fram till tredje våningen med borgherrns stora högtidssal, som stod lika kal och naken som alla andra rum i det gamla huset, och de sökte sig till och med upp i översta våningen, som bestod av bara ett stort, ödsligt rum. Det enda ställe, som de inte tänkte på att genomforska, var det stora storkboet på taket, där just vid denna tid ugglekvinnan väckte Akka och meddelade henne, att Flammea, tornugglan, hade bifallit hennes begäran och skickat henne det hon önskade.
Sedan gråråttorna så samvetsgrant hade genomforskat hela borgen, kände de sig lugna. De förstodo, att svartråttorna hade flytt sin väg och inte tänkte på att göra motstånd, och de sprungo med glatt hjärta upp i sädesbingarna.
Men knappt hade gråråttorna sväljt de första vetekornen, förrän nerifrån gården hördes det skarpa ljudet av en liten gäll pipa. Gråråttorna lyfte huvudena från säden, lyssnade oroligt, sprungo ett par steg, som om de ämnade lämna bingen, men vände därpå om och började äta på nytt.
Åter ljöd pipan med starkt och skärande klang, och nu skedde något märkvärdigt. En råtta, två råttor, ja, en hel hop råttor lämnade säden, hoppade ur bingen och skyndade på kortaste väg ner till källaren för att komma ut ur huset. Ännu voro likväl många gråråttor kvar. De tänkte på den möda, som det hade kostat dem att vinna Glimmingehus, och de ville inte lämna det. Men pipans toner nådde dem än en gång, och de måste följa dem. De störtade med vild iver upp ur bingarna, åkte ner genom de trånga hålen i murarna och tumlade över varandra i sin iver att komma ut.
Mittpå gårdsplanen stod en liten parvel, som blåste på en pipa. Runt omkring sig hade han redan en hel krets av råttor, som häpna och tjusade lyssnade till honom, och fler kommo för varje ögonblick. En gång tog han pipan från munnen bara för en sekund för att kunna räcka lång näsa åt råttorna, och då såg det ut, som om de hade haft lust att kasta sig över honom och bita ihjäl honom, men så snart han blåste, voro de under hans makt.
När parveln hade spelat alla råttorna ut ur Glimmingehus, började han sakta vandra från gårdsplanen ut på landsvägen, och alla gråråttorna följde honom, därför att tonerna ur den där pipan ljödo så ljuvliga i deras ögon, att de inte kunde stå emot dem.
Parveln gick före dem och lockade dem med sig på vägen mot Vallby. Har förde dem i alla möjliga slags ringar och krokar och bukter fram genom häckar och ner i diken, och vart han gick, måste de följa efter. Han blåste oupphörligen på sin pipa, som tycktes vara gjord av ett djurhorn, fast hornet var så litet, att det inte finns något djur i våra dagar, ur vars panna det kunde ha varit brutet. Ingen visste heller vem som hade tillverkat det. Flammea, tornugglan, hade funnit det i en nisch i Lunds domkyrkotorn. Hon hade visat det för Bataki, korpen, och de båda hade räknat ut, att det var ett sådant horn, som brukade tillverkas förr i världen av dem, som ville skaffa sig makt över råttor och möss. Men korpen var Akkas vän, och det var av honom, som hon hade fått veta, att Flammea ägde en sådan skatt.
Och det var sant, att råttorna inte kunde stå emot pipan. Pojken gick före dem och spelade, så länge som stjärnljuset varade, och hela tiden följde de honom. Han spelade i gryningen, han spelade i soluppgången, och alltjämt följde hela skaran av gråråttor efter honom och lockades allt längre och längre bort från de stora sädesloften på Glimmingehus.
V. Den stora trandansen på Kullaberg
Det måste erkännas, att fastän många präktiga byggnader äro resta i Skåne, finns ingen bland dem, som har så vackra väggar som det gamla Kullaberg.
Kullaberg är lågt och långsträckt. Det är ingalunda ett stort eller mäktigt berg. På det breda bergtaket ligga skogar och åkerfält och en och annan ljunghed. Här och där resa sig runda ljungkullar och nakna bergknölar. Däruppe är inte synnerligen vackert; där ser det ut som på all annan höglänt mark i Skåne.
Den, som går på landsvägen, som löper fram mittöver berget, kan inte låta bli att känna sig en smula besviken.
Men så händer det kanske, att han viker av från vägen, går ut mot bergets sidor och ser ner för branterna, och då finner han med ens så mycket sevärt, att han knappast vet hur han skall hinna beskåda det alltsammans. Ty det förhåller sig så, att Kullaberg inte står på land med slätter och dalar omkring sig som andra berg, utan det har rusat ut i havet så långt, som det har kunnat komma. Ingen den minsta sträcka land ligger nedanför berget och skyddar det mot havsvågorna, utan dessa nå ända fram till bergväggarna och kunna nöta dem och forma dem efter sitt välbehag.
Därför stå bergväggarna där så rikt utsirade, som havet och dess medhjälpare vinden ha mäktat åstadkomma. Där finns branta klyftor, som äro djupt inskurna i bergets sidor, och svarta klippuddar, som ha blivit blanknötta under vindens beständiga piskslag. Där finnas ensamma klipp-pelare, som stå rätt upp ur vattnet, och mörka grottor med trånga ingångar. Det finnas lodräta, nakna stup och mjuka, lövklädda sluttningar. Där finnas små uddar och små vikar och små kullerstenar, som rasslande sköljas upp och ner vid varje böljeslag. Där finnas ståtliga klipp-portar, som äro välvda över vatten, där finnas vassa stenar, som ständigt översprutas av vitt skum, och andra, som spegla sig i svartgrönt, oföränderligt stilla vatten. Där finnas jättegrytor, som äro utsvarvade i klippan, och väldiga sprickor, som locka vandraren att våga sig in i bergets djup ända fram till Kullamannens håla.
Och uppför och utför alla dessa klyftor och klippor krypa och krångla rankor och revor. Träd växa där också, men vinden makt är så stor, att träden måste förvandla sig till rankor, de med, för att kunna hålla sig kvar på branterna. Ekarna ligga och krypa utefter marken, medan lövverket står över dem som ett trångt valv, och lågstammiga bokar stå i klyftorna som stora lövtält.
Dessa märkvärdiga bergväggar tillika med det vida, blå havet utanför dem och den skimrande, skarpa luften ovan dem är det, som gör Kullaberg så kärt för människorna, att stora skaror av dem draga ditupp varje dag, så länge sommaren räcker. Svårare kan det vara att säga vad det är, som gör det så tilldragande för djuren, att varje år samlas dit till ett stort lekmöte. Men detta är en sed, som har följts sedan uråldriga tider, och man borde ha varit med, redan när den första havsvågen krossades till skum mot stranden, för att kunna förklara varför just Kullaberg blev valt till mötesplats framför varje annat ställe.
När mötet skall äga rum, göra kronhjortarna, rådjuren, hararna, rävarna och de övriga vilda fyrfotingarna färden till Kullaberg redan på natten för att inte bli bemärkta av människorna. Strax innan solen går upp, tåga de alla fram till lekplatsen, som är en ljunghed till vänster om vägen inte särdeles långt från bergets yttersta udde.
Lekplatsen omgives på alla sidor av runda klippkullar, som dölja den för envar, som inte råkar komma alldeles inpå dem. Och i mars månad är det inte mycket troligt, att någon vandrare skall förirra sig dit. Alla de främlingar, som annars brukar ströva omkring på kullarna och klättra uppåt bergets sidor, ha höststormarna jagat bort redan för många månader sedan. Och fyrvaktaren ute på udden, den gamla frun i Kullagården och Kullabonden och hans husfolk, de gå sina vanliga vägar och springa inte omkring på de ödsliga ljungfälten.