Men med detta är ändå inte allt sagt om landet med de tre trappstegen. Utan det måste också sägas, att däroppe i Småland i det stora huset bodde en gång en jätte, som hade blivit gammal. Och de förtröt honom, att han i sin höga ålderdom skulle vara tvungen att gå utför den långa trappan för att meta lax i havet. Det syntes honom vida lämpligare, att laxen skulle komma opp till honom, där han bodde.
Därför gick han opp på taket av sitt stora hus, och där ställde han sig och slungade stora stenar ner i Östersjön. Han kastade dem med sådan kraft, att de flög över hela Blekinge och föll ner i havet. Och när stenarna föll ner, blev laxen så rädd, att den gick opp ur havet, flydde oppåt Blekingsströmmarna, rände i väg genom forsarna, kastade sig med höga språng oppför fallen och stannade, först när den var långt inne i Småland hos gammaljätten.
Hur sant detta är, syns av de många öarna och skären, som ligger utanför Blekinges kust, och som inte är något annat än de många stora stenarna, som jätten kastade.
Det märks också därav, att laxen alltjämt går opp i Blekingsströmmarna och genom forsar och lugnvatten arbetar sig ända fram till Småland.
Men den där jätten är värd mycken tack och ära av Blekingsborna, därför att laxfiske i strömmarna och stenhuggeri i skärgården, det är arbete, som ger föda åt många av dem än i denna dag."
VIII. Vid Ronneby å
Varken vildgässen eller Smirre räv hade trott, att de någonsin skulle råkas, sedan de hade lämnat Skåne. Men nu föll det sig så, att vildgässen kommo att ta vägen över Blekinge, och dit hade Smirre räv också begivit sig. Han hade hittills uppehållit sig i norra delen av landskapet, och där hade han ännu inte sett några herrgårdsparker eller djurgårdar, fulla av rådjur och läckra rådjurskalvar. Har var mer missnöjd, än han kunde säga.
En eftermiddag, då Smirre strök omkring i en ödslig skogstrakt i Mellanbygden, inte långt från Ronneby å, fick han se en flock vildgäss flyga fram genom luften. han märkte strax, att en av gässen var vit, och då visste han ju vilka han hade att göra med.
Smirre började genast jaga efter gässen, lika mycket av lust att få ett gott mål mat som för att hämnas på dem för all förtret, som de hade vållat honom. Han såg, att de foro österut, tills de kommo till Ronneby å. Sedan ändrade de riktning och följde ån mot söder. Han förstod, att de ämnade söka sig en sovplats utmed åstranden, och han tänkte, att han skulle bemäktiga sig ett par av dem utan särdeles stor svårighet.
Men när Smirre räv äntligen fick syn på det ställe, där gässen hade slagit ner, märkte han, att de hade valt en så väl skyddad plats, att han inte kunde komma åt dem.
Ronneby å är ju inte något stort eller mäktigt vattendrag, men den är likafullt mycket omtalad för sina vackra stränders skull. På flera ställen tränger den fram mellan branta bergväggar, som stå lodräta upp ur vattnet och äro alldeles överväxta med kaprifolium och hägg, med hagtorn och al, med rönn och vide, och det finns inte mycket, som kan vara angenämare en vacker sommardag än att ro fram på den lilla mörka ån och se uppåt på allt det mjuka, gröna, som hakar sig fast vid de barska bergväggarna.
Men nu, då vildgässen och Smirre kommo till ån, var det kall och ruskig vårvinter, alla träd stodo nakna, och det var nog ingen som tänkte det allra minsta på om strandbädden var ful eller vacker. Vildgässen prisade sin lycka, att de under en sådan där brant bergvägg hade funnit reda på en strandremsa, så pass stor, att de kunde få plats på den. Framför dem brusade ån, som var strid och stark nu i snösmältningstiden, bakom sig hade de en obestiglig klippvägg, och nedhängande grenar skylde dem. De kunde inte ha det bättre.
Gässen somnade genast, men pojken kunde inte få en blund i ögonen. Så snart som solen var försvunnen, kände han mörkrädsla och vildmarksskräck och längtade till människorna. Där han låg instoppad under gåsvingen, kunde han ingenting se och bara dåligt höra, och han tänkte på om det komme något ont åt gåskarlen voro han inte i stånd att rädda honom. Prassel och rassel hörde han från alla håll, och han råkade i sådan oro, att han måste krypa fram under vingen, och sätta sig på marken bredvid gässen.
Smirre stod på bergskrönet lång i synen och såg ner på vildgässen. "Det här förföljandet kan du så gärna överge genast," sade han till sig själv. "Du kan inte klättra utför ett så tvärbrant berg, du kan inte simma i en så vild ström, och det finns inte nedanför berget den minsta strimma av land, som leder fram till sovplatsen. De där gässen är för kloka för dig. Bry dig aldrig mer om att jaga dem!"
Men Smirre som andra rävar hade svårt att överge ett påbörjat företag, och han lade sig därför ytterst på bergkanten och tog inte ögonen från vildgässen. Medan han låg och betraktade dem, tänkte han på allt ont, som de hade gjort honom. Ja, det var deras skull, att han hade blivit utvisad från Skåne och hade måst flytta till det fattiga Blekinge. Han retade upp sig så, medan han låg där, att han önskade vildgässen döden, om han också inte själv skulle få äta dem.
När Smirres harm hade nått en sådan höjd, hörde han ett raspande i en stor tall, som växte tätt bredvid honom, och såg en ekorre komma ner ur trädet, häftigt förföljd av en mård. Ingen av dem märkte Smirre, och han satt stilla och betraktade jakten, som gick från träd till träd. Han såg på ekorren, som rörde sig bland grenarna så lätt som om han hade kunnat flyga. Han såg på mården, som inte var en fullt så konstfärdig klättrare som ekorren, men ändå sprang uppför och utför trädstammar lika tryggt som om de hade varit släta stigar i skogen. "Kunde jag klättra bara hälften så bra som en av de där," tänkte räven, "så skulle de härnere inte längre få sova i ro."
Så snart som ekorren hade blivit infångad och jakten var till ända, gick Smirre fram till mården, men stannade på två stegs avstånd, till ett tecken att han inte ville beröva honom jaktbytet. Han hälsade mycket vänligt på mården och lyckönskade honom till fångsten. Smirre lade sina ord väl, som rävar alltid göra. Mården däremot, som med sin långsmala kropp, sitt fina huvud, sitt mjuka skinn och sin ljusbruna halsfläck tog sig ut som ett litet under av skönhet, var i själva verket bara en rå skogsbo, och han svarade honom knappast. "Det förvånar mig ändå," sade Smirre, "att en sådan jägare, som du är, nöjer sig med att jaga ekorrar, när det finns så mycket bättre villebråd inom räckhåll." Här höll han inne, men när mården bara grinade åt honom helt oförsynt, fortfor han: "Kan det vara möjligt, att du inte har sett vildgässen, som står här under bergväggen? Eller är du inte nog god klättrare för att kunna komma ner till dem?"
Denna gången behövde han inte vänta på svar. Mården rusade emot honom med ryggen krökt och varje hår på ända. "Har du sett vildgäss?" fräste han till. "Var står de? Tala om det genast, eljest biter jag av dig strupen!" – "Nå, du får komma ihåg, att jag är dubbelt så stor som du, och vara en smula hövlig. Jag begär inte bättre än att får visa dig vildgässen."
Ögonblicket därefter var mården på väg utför branten, och medan Smirre satt och såg hur han svängde sin ormsmala kropp från gren till gren, tänkte han: "Den där vackra trädjägaren har det grymmaste hjärta i hela skogen. Jag tror, att vildgässen ska få mig att tacka för ett blodigt uppvaknande."
Men just då Smirre väntade att få höra gässens dödsskrän, såg han mården falla från en gren och plumsa ner i ån, så att vattnet stänkte högt. Strax därpå smällde det starkt i hårda vingar, och alla gässen lyfte under brådskande flykt.
Smirre ämnade genast skynda efter gässen, men han satt kvar, ända tills mården kom uppklättrande. Den stackaren var dyvåt och stannade då och då för att gnida huvudet med framtassarna. "Var det inte det jag trodde, att du var en drummel och skulle ramla i ån?" sade Smirre föraktligt.