Och tänk så på landbacken! Den ligger enformig och är sig lik nästan överallt. Den består av flacka åkerfält med en och annan björkhage mellan dem eller också av långsträckta skogsåsar. Den ser ut, som om den bara tänkte på havre och rovor och potatis och gran och tall. Så kommer en havsvik, som skär långt in i den. Det bryr den sig inte om, utan kantar den med björk och al, alldeles som om den vore en vanlig sötvattenssjö. Så kommer ännu en vik infarande. Inte heller den bryr landbacken sig om att krusa för, utan den får samma beklädnad som den första. Men så börjar fjärdarna vidga sig och bryta sig. De splittra sönder fälten och skogarna, och så kan inte landbacken undgå att märka dem. "Jag menar, att det är själva havet, som kommer," säger landbacken, och så börjar den att pynta ut sig. Den kransar sig med blommor, far upp och ner i backar och kastar ut öar i havet. Den vill inte mer veta av tallar och granar, utan kastar bort dem som gamla vardagskläder och ståtar sedan med stora ekträd och lindar och kastanjer och med blommande lövängar och blir så grann som en herrgårdspark. Och då den möter havet, är den så förändrad, att den inte kan känna igen sig själv.
Allt det där kan man ju inte riktigt se, förrän det blir sommar, men pojken märkte ändå hur mild och vänlig naturen var, och han började känna sig lugnare än förut på natten. Då hörde han plötsligt ett starkt och hemskt tjut nerifrån badhusparken. Och när han reste sig upp, såg han en räv stå i det vita månskenet på planen under balkongen. För Smirre hade följt efter gässen än en gång. Men när han hade funnit platsen, där de hade ställt sig, hade han förstått, att nu var det omöjligt att komma åt dem på något sätt, och då hade han inte kunnat låta bli att tjuta av förargelse.
När räven tjöt på detta sätt, vaknade den gamla Akka, förargåsen, och fastän hon nästan ingenting kunde se, tyckte hon sig ändå känna igen rösten. "Är det du Smirre, som är ute i natt?" sade hon. – "Ja," sade Smirre, "det är jag, och jag vill nu fråga vad ni gäss tycker om den natt, som jag har skaffat er." – "Är det din mening att säga, att det är du, som har sänt emot oss både mården och uttern?" frågade Akka. – "En god bragd ska inte förnekas," sade Smirre. "Ni ha en gång lekt gåsleken med mig. Nu har jag börjat leka rävleken med er, och jag är inte sinnad att upphöra med den, så länge som en enda av er finns i livet, om jag så skulle nödgas följa er över hela landet." – "Du, Smirre, borde ändå tänka på om det är rätt av dig, som är väpnad med både tand och klo, att på detta sätt förfölja oss, som är försvarslösa," sade Akka. Smirre tyckte, att Akka lät rädd, och han sade hastigt: "Om du, Akka, vill ta och kasta ner till mig den där Tummetott, som nu så många gånger har stått mig emot, så lovar jag att sluta fred med dig. Jag ska då aldrig mer förfölja varken dig eller något av de dina." – "Inte kan jag ge dig Tummetott," sade Akka. "Från den yngsta till den äldsta av oss vill vi gärna ge våra liv för hans skull." – "Håller ni honom så kär," sade Smirre, "då lovar jag dig, att han ska bli den första av er, som jag ska kräva hämnd på."
Akka svarade inte mer, och sedan Smirre hade uppsänt ett par vrålande till, blev allt tyst. Pojken låg alltjämt vaken. Nu var det Akkas ord till räven, som hindrade honom från att sova. Aldrig hade han trott, att han skulle få höra något så stort, som att någon ville våga livet för hans skull. Från den stunden kunde det inte mer sägas om Nils Holgersson, att han inte tyckte om någon.
IX. Karlskrona
Det var en kväll i Karlskrona, när det var månsken. Det var vackert och lugnt, men förut på dagen hade det stormat och regnat, och människorna trodde visst, att ovädret fortfor ännu, för knappt någon enda av dem hade vågat sig ut på gatan.
Medan staden låg där så ödslig, kommo Akka, vildgåsen och hennes flock flygande över Vämmön och Pantarholmen ner emot den. De voro ute i sena kvällen för att söka sig en säker sovplats i skärgården. De kunde inte stanna på land, därför att de blevo störda av Smirre räv, varhelst de slogo ner.
När nu pojken red fram högt uppe i luften och såg på havet och skärgården, som bredde ut sig framför honom, tyckte han, att allting tog sig besynnerligt och spöklikt ut. Himlen var inte längre blå, utan den välvde sig över honom som en kupa av grönt glas. Havet var mjölkvitt. Så långt som han kunde se, rullade det små vita vågor med silverskimmer på topparna. Mitt i detta vita lågo de mångfaldiga skärgårdsöarna alldeles kolsvarta. Vare sig att de voro stora eller små, vare sig att de voro jämna som ängar eller fulla av klippor, syntes de lika svarta. Ja, till och med boningshus och kyrkor och väderkvarnar, som annars bruka vara vita eller röda, avtecknade sig svarta mot den gröna himlen. Pojken tyckte, att det var, som om jorden hade blivit bortbytt under honom, och att han var kommen till en annan värld.
Han tänkte just, att denna natt ville han hålla sig tapper och inte bli rädd, då han fick se något, som riktigt skrämde honom. Det var en hög klippö, som var täckt med stora, kantiga block, och mellan de svarta blocken lyste det fram fläckar av klart, skimrande guld. Han kunde inte låta bli att tänka på Maglestenen vid TrolleLjungby, som trollen ibland lyfte upp på höga guldpelare, och han undrade om det här var något i samma väg,
Men stenarna och guldet hade det väl ändå gått an, om det inte hade legat så mycket otyg i vattnet runt omkring ön. Det såg ut som valar och hajar och andra stora havsdjur, men pojken förstod, att det var havstrollen, som hade samlat sig kring ön och ämnade kravla sig upp på den för att strida med landtrollen, som bodde där. Och de på land voro nog rädda, för han såg hur en stor jätte stod överst på toppen av ön och sträckte upp armarna liksom i förtvivlan över all den olycka, som skulle övergå honom och hans ö.
Pojken blev inte litet förskräckt, när han märkte, att Akka började sänka sig just över den där ön. "Nej, för all del! Där ska vi väl inte slå ner," sade han.
Men gässen fortfor att sänka sig, och snart måste pojken förvåna sig över att han hade kunnat se så galet. De stora stenblocken voro för det första ingenting annat än hus. Hela ön var en stad, och de lysande guldfläckarna voro lyktor och upplysta fönsterrader. Jätten, som stod högst på ön och sträckte upp armarna, var en kyrka med två tvära torn, och alla havets troll och odjur, som han hade tyckt sig se, voro båtar och fartyg av alla slag, som lågo förtöjda runt omkring ön. På den sidan, som låg åt land, funnos mest roddbåtar och segelslupar och små kustångare, men vid den sidan, som vette åt havet, lågo pansarklädda krigsfartyg, somliga breda med ofantligt tjocka, bakåtlutande skorstenar, andra långa och smala och så formade, att de borde kunna glida genom vattnet liksom fiskar.
Vad kunde nu detta vara för en stad? Jo, det kunde pojken fundera ut, därför att han såg de många krigsskeppen. Han hade varit road av fartyg i hela sitt liv, fast han inte hade haft att göra med andra än de galejor, som han hade låtit segla i landsvägsdiket. Han hade mycket väl reda på den staden, där det låg så många krigsfartyg, inte kunde vara något annat än Karlskrona.
Pojkens morfar hade varit en gammal flottmatros, och så länge som han hade levat, hade han var dag berättat om Karlskrona, om det stora krigsvarvet och om allt annat, som fanns att se där i staden. Här kände pojken sig alldeles som hemma, och han blev glad, att han skulle få se allt detta, som han hade hört så mycket talas om.
Men han fick bara se en skymt av tornen och befästningarna, som stängde inloppet till hamnen, och av de många byggnaderna på varvet, innan Akka slog ner på det ena av de platta kyrktornen.
Det var nog en säker plats för dem, som ville komma undan en räv, och pojken började undra om han inte kunde våga att krypa in under gåskarlens vinge för denna enda natt. Jo, det kunde han bestämt, det voro allt gott för honom att få sova en smula. Han skulle försöka att få se litet mer av varvet och fartygen, sedan det hade blivit ljust.