Vildgässen
Pojken kunde rakt inte förmå sig att tro, att han hade blivit förvandlad till tomte. "Det var väl bara en dröm och en inbillning," tänkte han. "Om jag väntar ett par ögonblick, så blir jag nog människa igen."
Han ställde sig framför spegeln och slöt ögonen. Han öppnade dem först efter ett par minuter och väntade då, att det skulle ha gått över. Men det hade det inte, utan han var och förblev lika liten. Eljest var han alldeles sådan, som han hade varit förut. Det vita linhåret och fräknarna över näsan och lapparna på skinnbyxorna och stoppen på strumpan, alltsammans var sig likt, med undantag av att det hade blivit förminskat.
Nej, det tjänade ingenting till att stå stilla och vänta, det märkte han. Han fick lov att försöka med något annat. Och det klokaste han kunde företa sig tyckte han skulle vara att leta reda på tomten och försona sig med honom.
Han hoppade ner på golvet och började söka. Han tittade bakom stolar och skåp och under liggsoffan och i bakugnen. Han kröp till och med ner i ett par råtthål, men har var inte i stånd att finna tomten.
Medan han sökte, grät han och bad och lovade allt tänkbart. Aldrig mer skulle han svika sitt ord till någon, aldrig mer skulle han vara elak, aldrig mer skulle han somna ifrån predikan. Om han bara finge bli människa igen, så skulle det bli en så präktig och snäll och lydig gosse av honom. Men vad han än lovade, så hjälpte det inte det minsta.
Med ens kom han ihåg, att han hade hört mor säga, att småfolket brukade bo i kostallet, och han beslöt genast att gå dit och se om han kunde finna tomten. Det var en lycka, att stugdörren stod på glänt, för han skulle inte ha kunnat nå upp till låset och öppna den, men nu slapp han igenom utan hinder.
Då han kom ut i förstun, såg han sig om efter sina träskor, för inne i rummet hade han förstås gått i strumpsockorna. Han undrade hur han skulle reda sig med de stora, klumpiga träskorna, men i detsamma såg han ett par små skor stå på tröskeln. När han märkte, att tomten hade varit så omtänksam, att han också hade förvandlat träskorna, blev han ännu mer ängslig. Det tycktes, som om det vore meningen, att den här bedrövelsen skulle räcka länge.
På den gamla ekbrädan, som låg framför förstudörren, hoppade en gråsparv. Han hade inte väl fått ögonen på pojken, förrän han ropade: "Tititt! Tititt! Se på Nils gåsapåg! Se på Tummetott! Se på Nils Holgersson Tummetott!"
Genast vände både gässen och hönsen sina blickar mot pojken, och det blev ett förfärligt kacklande. "Kukeliku," gol tuppen, "det var rätt åt honom. Kukeliku, han har ryckt mig i kammen." – "Ka ka, ka, det var rätt åt honom," ropade hönorna, och härmed höllo de på i oändlighet. Gässen foro ihop i en tät klunga, stucko huvudena tillsammans och frågade: "Vem kan ha gjort det? Vem kan ha gjort det?"
Men det märkvärdigaste härvid var, att pojken förstod vad de sade. Han var så förvånad, att han blev stående stilla på trapsteget och lyssnade. "Det måtte komma sig därav, att jag är förvandlad till tomte," sade han. "Det är nog därför, som jag förstår fåglalåt."
Han tyckte, att det var odrägligt, att hönsen inte ville sluta upp att säga, att det var rätt åt honom. Han kastade en sten mot dem och ropade: "Tig med er, ert pack!"
Men han hade inte tänkt på att han inte mer var sådan, att hönsen behövde vara rädda för honom. Hela hönshopen rusade emot honom, ställde sig runt omkring honom och skrek: "Ka, ka, ka, det var rätt åt dig. Ka, ka, ka, det var rätt åt dig."
Pojken försökte komma undan dem, men hönsen sprungo efter och skreko, så att han höll på att mista hörseln. Han hade väl aldrig sluppit ifrån dem, om inte stugkatten hade kommit gående. Så snart hönsen sågo katten, tystnade de och låtsades inte tänka på annat än att krafsa i jorden efter mask.
Pojken sprang genast fram till katten. "Kära du Misse," sade han, "du känner väl till alla vrår och smyghål här på gården? Du får vara snäll och tala om för mig var jag kan finna tomten."
Katten svarade inte genast. Han satte sig ner, lade svansen prydligt i ring framför benen och stirrade på pojken. Det var en stor, svart katt med en vit fläck i bringan. Håret låg slätt och blänkte i solskenet. Klorna voro indragna, och ögonen voro jämngråa med bara en liten, smal springa mittpå. Katten såg genombeskedlig ut.
"Nog vet jag var tomten bor," sade han med len röst, "men inte är det sagt, att jag vill tala om det för dig."
"Kära Misse, du får lov att hjälpa mig," sade pojken. "Ser du inte hur han har förtrollat mig?"
Katten öppnade litet på ögonen, så att den gröna elakheten började lysa fram. Han spann och surrande av belåtenhet, innan han svarade. "Ska jag kanske hjälpa dig, för det att du så ofta har ryckt mig i svansen?" sade han till sist.
Då blev pojken ond och glömde alldeles hur liten och maktlös han nu var. "Jag kan allt rycka dig i svansen än en gång, jag," sade han och sprang emot katten.
I nästa ögonblick var katten så förändrad, att pojken knappt kunde tro, att det var samma djur. Vartenda hår på hans kropp stod på ända. Ryggen hade krökt sig, benen hade längt sig, klorna skrapade i marken, svansen hade blivit kort och tjock, öronen lade sig bakåt, munnen fräste, ögonen stodo vidöppna och lyste av röd eld.
Pojken ville inte låta skrämma sig av en katt, utan tog än ett steg framåt. Men då gjorde katten ett språng, kom ner rätt på pojken, slog omkull honom och ställde sig över honom med framfötterna på hans bröst och gapet öppet över hans strupe.
Pojken kände hur klorna trängde genom västen och skjortan in i skinnet, och hur de vassa hörntänderna kittlade strupen. Han skrek på hjälp, allt vad han förmådde.
Men ingen kom, och han trodde förvisso, att hans sista stund var inne. Då kände han, att katten drog in klorna och släppte taget om strupen.
"Så där," sade han, "nu kan det vara nog. Jag ska låta dig slippa undan den här gången för matmors skull. Jag ville bara, att du skulle veta vem av oss två det är, som nu har makten."
Därmed gick katten sin väg och såg lika slät och from ut som nyss, när han kom. Pojken var så skamsen, att han inte sade ett ord, utan bara skyndade till kostallet för att söka efter tomten.
Där funnos inte fler än tre kor. Men när pojken kom in, blev det ett bölande och ett oväsen, så att man gott kunde tro, att de voro åtminstone trettio.
"Mu, mu, mu," råmade Majros."Det är då gott, att det finns rättvisa till i världen."
"Mu, mu, mu," stämde de upp alla tre. Han kunde inte höra vad de sade, så skreko de över varandra.
Pojken ville fråga efter tomten, men han kunde inte göra sig hörd, därför att korna voro i fullt uppror. De buro sig åt så, som de brukade, när han släppte en främmande hund in till dem. De sparkade med bakbenen, skakade i sina halslänkar, vände huvudena utåt och måttade med hornen.
"Kom hit du bara," sade Majros, "så ska du få dig en spark, som du inte ska glömma på länge!"
"Kom hit," sade Gull-Lilja, "så ska du få dansa på mina horn!"
"Kom hit, så ska du få känna på hur det smakade, när du slängde på mig träskon, som du brukade göra i somras!" röt Stjärna.
"Kom hit, så ska du få betalt för getingen, som du släppte in i örat på mig!" vrålade Gull-Lilja.
Majros var den älsta och klokaste av dem, och hon var allra ondast. "Kom hit," sade hon, "så att jag får ge dig betalt för alla de gånger, som du har ryckt mjölkpallen undan mor din, och för alla de krokben, som du har satt för henne, när hon har kommit bärande med mjölkspannen, och för alla de tårar, som hon har stått här och gråtit över dig!"
Pojken ville säga dem, att han ångrade, att han hade varit stygg mot dem, och att han aldrig skulle bli annat än snäll, om de bara sade honom var tomten fanns. Men korna lyssnade inte till honom. De bråkade så, att han blev rädd för att någon av dem skulle lyckas slita sig lös, och han tyckte, att det var bäst att smyga sig bort ur kostallet.