Nu tänker jag mig, Erik, att om fjärilen hade blivit liggande på land, så hade den snart multnat och fallit sönder. Men eftersom den föll i havet, blev den genompyrd med kalk och hård som sten. Du vet nog, att vi har funnit stenar på stranden, som inte har varit annat än förhårdnade maskar. Och nu tror jag, att det gick med den stora fjärilskroppen på samma sätt. Jag tror, att den blev till en lång, smal klippa, där den låg ute i Östersjön. Tror inte du det också?"
Han höll upp för att få svar, och den andre nickade åt honom. "Håll nu på, så att jag får höra vart du vill komma!" sade han.
"Och märk nu, Erik, att det här Öland, som du och jag lever på, det är ingenting annat än den gamla fjärilkroppen. Bara man tänker efter, märker man, att ön är en fjäril. Mot norr syns den smala framkroppen och det runda huvudet, och mot söder ser man bakkroppen, som först breder ut sig och sedan smalnar av till en vass spets."
Här höll han inne än en gång och såg på kamraten, liksom ängslig för hur denne skulle ta detta påstående. Men den unge fortsatte att äta i största lugn och nickade åt honom att fortsätta.
"Så snart som fjärilen hade blivit förbytt till en kalkstensklippa, kom mångahanda frön av örter och träd farande med vinden och ville slå rot på den. Men de hade allt svårt att får fäste på det kala och glatta berget. Det dröjde länge, innan någonting annat än starr kunde växa där. Sedan kom fårsvingeln och solvändan och törnriset. Men än i dag finns det inte så mycken växtlighet på Alvaret, Och ingen kan tänka på att plöja och så häroppe, där jordskorpan är så tunn.
Men om du nu går in på det, att Alvaret och landborgarna, som står runt omkring det, är bildade av fjärilkroppen, så kan du väl ha rätt att fråga var det landet, som ligger nedanför landborgarna, har kommit ifrån." – "Ja, just det," sade han, som åt. "Det skulle jag nog vilja veta."
"Jo, du får komma ihåg, att Öland har legat i havet i bra många år, och under tiden har allt sådant, som vräker omkring med vågorna, tång och sand och snäckor, samlat sig runt om det och blivit liggande. Och så har sten och grus rasat ner från både östra och västra landborgen. På det sättet har ön fått breda stränder, där det kan växa säd och blommor och träd.
Häroppe på hårda fjärilryggen går endast får och kor och småhästar, här bor bara vipor och brockfågel, och inga andra byggnader finns här än väderkvarnar och några fattiga stenskjul, där vi herdar kryper in. Men nere på stranden ligger stora bondbyar och kyrkor och prästgårdar och fiskelägen och en hel stad."
Han såg frågande på den andre. Denne hade slutat att äta och höll på att knyta ihop matsäckspåsen. "Jag undrar vart du vill komma med allt det här," sade han.
"Jo, det är bara detta, som jag ville veta," sade herden, medan han sänkte rösten, så att han nästan viskade fram orden, och såg inåt dimman med sina små ögon, som syntes vara uttröttade av att speja efter allt det, som inte finns, "bara detta ville jag veta: om bönderna, som bor i de kringbyggda gårdarna nere under landborgarna, eller fiskarna, som tar opp strömmingen ur havet, eller köpmännen i Borgholm eller badgästerna, som far hit var sommar, eller de resande, som vandrar omkring i Borgholms slottsruin, eller jägarna, som om hösten kommer hit och jagar rapphöns, eller målarna, som sitter här på Alvaret och målar av fåren och väderkvarnarna, – jag skulle vilja veta om någon av dem förstår, att den här ön har varit en fjäril, som har flugit omkring med stora, blänkande vingar."
"Åja," sade den unga herden plötsligt, "nog borde det ha gått opp för någon av dem, som har suttit en kväll på kanten av landborgen och hört näktergalarna slå i lövängen under dem och sett över Kalmar sund, att den här ön inte kan vara tillkommen som alla andra."
"Jag ville fråga," fortfor den gamle, "om ingen enda har haft den önskan att ge väderkvarnarna vingar så stora, att de kunde nå opp till himlen, så stora, att de vore i stånd att lyfta hela ön opp ur havet och låta den flyga som en fjäril bland fjärilar."
"Det kan nog hända, att det är något i det, som du säger," sade den unge, " för om sommarnätterna, när himlen välver sig hög och öppen över ön, har jag ibland tyckt, att det var, som om den ville höja sig ur havet och flyga sin väg."
Men när den gamle nu äntligen hade fått den unge till att tala, hörde han inte mycket på honom. "Jag ville allt veta," sade han men än lägre röst, "om någon kan förklara varför det bor en sådan längtan häroppe på Alvaret. Jag har känt den var dag i mitt liv, och jag tänker, att den tär sig in i bröstet på envar, som måste gå här. Jag ville veta om ingen annan har förstått, att all den trånaden kommer sig därav, att hela ön är en fjäril, som längtar efter sina vingar."
XIII. Lilla Karlsön
Stormen
Vildgässen hade tillbragt natten på Ölands norra udde och voro nu på väg mot fastlandet. Det blåste rätt stark sunnanvind över Kalmar sund, så att det hade blivit kastade norrut. De arbetade sig ändå med god fart fram mot land. Men när de nalkades de första skären, hörde de ett väldigt dån, som om en mängd vingstarka fåglar hade kommit flygande, och vattnet under dem blev på en gång alldeles svart. Akka höll in vingarna så hastigt, att hon nästan blev stående stilla i luften. Därpå sänkte hon sig för att slå ner på havsytan. Men innan gässen hade nått vattnet, hann västanstormen fram till dem. Redan jagade den framför sig dammoln, saltskum och småfåglar, nu ryckte den också med sig vildgässen, kastade dem över ända och vräkte dem ut mot havet.
Det blev en ohygglig storm. Vildgässen försökte vända gång på gång, med de förmådde inte, utan drevos utåt Östersjön. Stormen hade redan kastat dem förbi Öland, och havet låg tomt och ödsligt framför dem. De hade intet annat att göra än att länsa undan.
När Akka märkte, att de inte voro i stånd att vända, tyckte hon, att det var onödigt att låta stormen driva dem över hela Östersjön. Hon sänkte sig därför ner på vattnet. Sjögången var redan häftig och växte i varje ögonblick. Vågorna rullade fram sjögröna med fräsande skum på kammarna. Den ena vräkte upp högre än den andra. De var, som om de tävlade om vem som skulle kunna resa sig högst och skumma yrast. Men vildgässen voro inte rädda för vågsvallet. Detta tycktes tvärtom bereda dem ett stort nöje. De ansträngde sig inte med att simma, utan läto sig sköljas upp på vågkammarna och ner i vågdalarna och hade lika roligt som barn i en gunga. Deras enda bekymmer var, att flocken skulle bli skingrad. De stackars landfåglarna, som drevo förbi uppe i stormen, ropade avundsjukt: "Det är ingen nöd för er, som kan simma."
Men vildgässen voro visst inte utom fara. För det första gjorde gungningen dem ohjälpligt sömniga. Oupphörligen ville de vända huvudet bakåt, sticka näbben in under vingen och sova. Ingenting kan vara farligare än att på detta sätt falla i sömn, och Akka ropade oupphörligen: "Somna inte, vildgäss! Den, som somnar, kommer bort från flocken. Den som kommer bort från flocken, är förlorad."
Trots alla försök att stå emot, somnade den ena efter den andra, och själva Akka var mycket nära att slumra in, när hon plötsligen såg något runt, mörkt höja sig över toppen av en våg. "Sälar, sälar! sälar!" ropade Akka med hög, gäll röst och höjde sig i luften med smällande vingslag. Det var i yttersta stunden. Innan den sista vildgåsen hade hunnit upp ur vattnet, voro sälarna så nära, att de nafsade efter hennes fötter.