När boet kom närmare, såg Jarro, att en liten människa, den minsta han någonsin hade sett,satt i boet och rodde framåt med ett par pinnar. Och denna lilla människa ropade till honom: "Gå så nära vattnet, som du kan, Jarro, och håll dig flygfärdig! Du ska snart bli befriad."
Några ögonblick därefter låg doppingboet inne vid land, men den lilla roddaren lämnade det inte, utan satt stilla, inkrupen mellan kvistar och strån. Jarro höll sig också nästan orörlig. Han var alldeles förlamad av ängslan för att befriaren skulle bli upptäckt.
Det nästa, som inträffade, var, att en flock vildgäss kom flygande. Jarro vaknade då till besinning och varnade dem med hög rop, men de flögo trots detta flera gånger fram och tillbaka över grundet. De höllo sig så högt uppe, att de voro utom skotthåll, men drängen lät ändå förleda sig att skjuta av ett par skott efter dem. Dessa skott voro inte väl avlossade, förrän den lilla parveln sprang i land, drog av en liten kniv ur slidan och skar sönder Jarros grimma med ett par raska snitt. "Flyg nu din väg, Jarro, innan karlen hinner att ladda om!" ropade han, under det att han själv sprang i ner i doppingboet och stötte från land.
Jägaren hade haft blickarna riktade på gässen och hade inte märkt att Jarro hade blivit befriad, men Cesar hade bättre följt med vad som hände, och just när Jarro lyfte vingarna, störtade han fram och grep honom över nacken.
Jarro skrek ömkligt, men parveln, som hade befriat honom, sade med största lugn till Cesar: "Om du är lika hederlig, som du ser ut, så kan du väl inte tvinga en bra fågel att sitta här och locka andra i olycka."
När Cesar hörde dessa ord, grinade han styggt med överläppen, men om ett ögonblick släppte han Jarro. "Flyg, Jarro!" sade han. "Du är sannerligen för god att vara lockfågel. Det var inte heller därför, som jag ville hålla dig kvar, utan fördenskull, att det blir tomt i stugan efter dig."
Sjösänkningen
Det blev verkligen mycket tomt i bondstugan efter Jarro. Hunden och katten funno tiden lång, när de inte hade honom att tvista om, och matmor saknade det glada snatter, som han hade låtit höra var gång hon kom in i stugan. Men den, som längtade mest efter Jarro, var den lilla gossen, Per Ola. Han var bara tre år och enda barnet, och i hela sitt liv hade han inte haft en sådan lekkamrat som Jarro. När han fick höra, att Jarro hade återvänt till Tåkern och änderna, kunde han inte låta sig nöja med detta, utan tänkte jämt på hur han skulle få honom tillbaka.
Per Ola hade talat mycket med Jarro, medan denne låg stilla i sin korg, och han var viss om att anden förstod honom. Han bad mor, att hon skulle föra honom ner till sjön, för att han skulle få råka Jarro och övertala honom att vända tillbaka till dem. Mor ville inte lyssna till detta, men den lille övergav inte sin plan fördenskull.
Dagen efter den, då Jarro hade försvunnit, sprang Per Ola ute på gården. Han lekte ensam som vanligt, men Cesar låg på trappan, och när mor släppte ut gossen, hade hon sagt: "Se efter Per Ola, Cesar!"
Om nu allt hade varit som vanligt, hade Cesar också åtlytt befallningen, och gossen hade blivit så väl övervakad, att han inte hade lupit den ringaste fara. Men Cesar var sig inte lik i de dagarna. Han visste, att bönderna, som bodde utmed Tåkern, hade täta överläggningar om sjösänkningen, och att de nära nog hade beslutat den. Änderna skulle bort, och Cesar skulle aldrig mer kunna få en ärlig jakt. Han var så upptagen av att tänka på denna olycka, att han inte kom ihåg att vaka över Per Ola.
Och den lille var inte väl lämnad ensam på gården, förrän han insåg, att nu var rätta stunden kommen att gå ner till Tåkern och tala med Jarro. Han öppnade en grind och vandrade ner mot sjön på den smala stigen, som löpte fram över maderna. Så länge som man kunde se honom hemifrån, gick han långsamt, men sedan ökade han farten. Han var mycket rädd för att mor eller någon annan skulle ropa åt honom, att han inte fick gå. Han ville ju inte göra något ont, bara övertala Jarro att komma tillbaka, men han kände på sig, att de där hemma inte skulle ha gillat företaget.
När Per Ola kom ner till sjöstranden, ropade han flera gånger efter Jarro. Därpå stod han en lång stund och väntade, men ingen Jarro visade sig. Han såg flera fåglar, som liknade gräsanden, men de flögo förbi utan att låtsa om honom, och alltså kunde han förstå, att ingen av dem var den rätta.
När Jarro inte kom till honom, tänkte den lilla gossen, att han säkert skulle finna honom lättare, om han begåve sig ut på sjön. Det fanns flera goda farkoster vid stranden, men de voro fastbundna. Den enda, som låg lös och ledig, var en gammal, gisten eka, som var så dålig, att ingen tänkte på att begagna den. Men Per Ola krånglade sig upp i den utan att bry sig om, att det stod vatten över hela bottnen. Han orkade inte bruka årorna, men i stället satte han sig att vagga och gunga i ekan. Säkert hade ingen stor människa lyckats föra en eka över Tåkern på det sättet, men när vattenståndet är högt och olyckan är framme, ha små barn en förunderlig förmåga att komma ut till sjöss. Per Ola drev snart omkring på Tåkern och ropade på Jarro.
När den gamla ekan så där vaggades ut på sjön, öppnades dess springor allt vidare, och vattnet riktigt strömmade in i den. Per Ola frågade inte det minsta efter detta. Han satt på den lilla toften i fören, ropade åt varje fågel han såg och undrade på att inte Jarro visade sig.
Till sist fick Jarro verkligen syn på Per Ola. Han hörde, att någon ropade på honom med det namn, som han hade haft bland människorna, och han förstod, att gossen hade gett sig ut på Tåkern för att söka honom. Jarro blev outsägligt glad över att finna, att en av människorna verkligen älskade honom och lät honom smeka sig. De voro båda två mycket lyckliga att återse varandra.
Men plötsligen märkte Jarro hur det stod till med ekan. Den var till hälften full av vatten och var mycket nära att sjunka. Jarro sökte tala om för Per Ola, att han, som varken kunde flyga eller simma, måste söka att komma upp på land, men Per Ola förstod honom inte. Då dröjde inte Jarro ett ögonblick, utan skyndade bort för att skaffa hjälp.
Jarro kom tillbaka om en liten stund och bar då på sin rygg en liten parvel, som var mycket mindre än Per Ola. Om han inte hade kunnat tala och röra sig, skulle gossen ha trott, att det var en dock. Och den lilla parveln befallde Per Ola att genast ta upp en lång, smal stör, som låg på bottnen av ekan, och försöka att staka denna fram mot en av de små vassholmarna. Per Ola lydde honom, och han och parveln hjälptes åt att driva fram ekan. Med ett par tag vore de framme vid en liten vassomkransad holme, och nu blev Per Ola tillsagd, att han skulle gå i land. Och just i samma stund, som Per Ola satte foten på land, fylldes ekan med vatten och sjönk till bottnen.
När gossen såg detta, kände han sig viss om att far och mor skulle bli mycket onda på honom. Han skulle ha börjat gråta, om han inte strax hade fått annat att tänka på. Det kom nämligen en flock stora, gråa fåglar och slog ner på ön, och den lilla parveln tog honom fram till dem och berättade för honom var de hette, och vad de sade. Och detta var så roligt, att Per Ola glömde allting annat.
Emellertid hade folket i bondgården märkt, att gossen var försvunnen, och hade börjat söka efter honom. De letade igenom uthusen, tittade i brunnen och sågo efter i källaren. Sedan gingo de ut på vägar och stigar, vandrade till granngården för att höra om han hade förirrat sig dit och spanade efter honom också nere vid Tåkern. Men hur de än sökte, kunde de inte finna honom.
Cesar, hunden, förstod mycket väl, att husbondfolket letade efter Per Ola, men han gjorde inte något för att föra dem på rätt spår. I stället låg han stilla, som om hela saken inte hade angått honom.
Längre fram på dagen upptäckte man Per Olas spår nere vid båtstaden. Och så kom man att tänka på att den gamla gistna ekan inte längre låg kvar vid stranden. Då började man förstå hur alltsammans hade gått till.