De, som kunde, försökte emellertid sträva sig fram till gästgivargården, men när de kommo dit, ångrade de nästan, att de inte hade stannat i någon stuga utmed vägen. Alla bås i lagården och alla spiltor i stallet voro redan upptagna. Det var ingen annan råd än att låta hästar och kor stå ute i regnet. Det var nätt och jämnt, att de, som ägde dem, kunde få komma in under tak.
Det var en väta och smuts och en trängsel på gårdsplanen, som voro förfärlig. Somliga av djuren stodo i riktiga pölar och kunde inte en gång lägga sig ner. Det fanns nog husbönder, som skaffade sina djur halm att ligga på, och som bredde täcken över dem, men det fanns också de, som sutto inne i gästgivargården, drucko och spelade och alldeles glömde bort dem, som de borde sörja för.
Pojken och vildgässen hade den kvällen kommit till en holme i Hjälmaren. Den var skild från land bara genom ett smalt och grunt sund, och man kunde nog tänka sig, att det gick an att komma ditöver torrskodd, när det var lågvatten.
Det regnade lika galet ute på holmen som på alla andra håll. Pojken kunde inte sova för dropparna, som ständigt smattrade ner på honom. Till sist började han gå omkring på holmen. Han tyckte, att han kände regnet mindre, när han rörde sig.
Knappt hade han gått holmen runt, förrän han hörde ett plaskande i vattnet, som skilde holmen från land, och strax därpå såg han en ensam häst komma gående mellan buskarna. det var en gammal krake, så usel och eländig, att pojken inte hade sett maken. Han var bruten och styvbent och så mager, att vartenda benknota syntes under skinnet. Han bar varken sele eller sadel, bara en gammal grimma, från vilken det hängde en halvrutten tågstump. det var tydligt, att han inte hade haft någon svårighet att slita sig lös.
Hästen gick rätt emot platsen, där vildgässen stodo och sovo, och pojken blev rädd, att han skulle trampa på dem. "Vart ska du gå? Se dig för!" ropade han. – "Jaså, där är du," sade hästen och kom fram till pojken. "Jag har gått hela milen för att råka dig." – "Har du hört talas om mig?" frågade pojken förvånad. – "Jag har väl öron, jag med, så gammal jag är. Det är många, som talar om dig nu för tiden."
Han hade böjt ner huvudet, medan han talade, för att kunna se bättre, och pojken lade märke till att han hade ett litet huvud med vackra ögon och en mjuk, fin nos. "Det har visst varit en god häst från början, fast han har råkat illa ut på gamla dar," tänkte han.
"Jag, ville, att du skulle följa med mig och hjälpa mig med en sak," sade hästen. Pojken tyckte, att det var vanskligt att följa den, som såg så eländig ut, och undskyllde sig med det dåliga vädret. "Du har det inte sämre, om du sitter på min rygg än om du ligger här," sade hästen. "Men du vågar kanske inte följa med en sådan hästskojarkrake, som jag är." – "Åjo, det vågar jag väl ändå," sade pojken. – "Väck då gässen, så att vi får göra opp med dem var de ska komma och hämta dig i morgon!" sade hästen.
Strax därefter satt pojken på hästryggen. Den gamla hästen travade undan bättre, än pojken hade trott honom om, men det blev ändå en lång färd genom natt och ruskväder, innan de stannade vid en stor gästgivargård. Där såg det förfärligt otrevligt ut. I vägen voro uppkörda spår, så djupa, att pojken trodde, att han skulle drunkna, om han kommo ner i dem. Vid staketet, som löper runt om gården, voro bundna en trettio, fyrti hästar och nötkreatur, utan något skydd mot regnet, och inne på gården stodo kärror med höga lårar, där får och kalvar, grisar och höns voro instängda.
Hästen gick och ställde sig vid staketet. Pojken satt kvar på hans rygg, och med så goda nattögon, som han hade, såg han tydligt hur svårt djuren hade det.
"Hur kommer det sig, att ni står härute i regnet?" frågade han. – "Vi är på väg till en marknad i Örebro, men vi har måst ta in här för regnets skull. Detta är en gästgivargård, men det har kommit så mycket resande, att vi inte får plats inne i husen."
Pojken svarade ingenting, utan satt tyst och såg sig omkring. Det var inte många av djuren som sovo, utan från alla håll hörde han klagan och missnöje. De hade skäl nog att jämra sig, för vädret hade blivit sämre än förut på dagen. Det hade börjat blåsa en isande kalla vind, och regnet, som nu kom vasst och piskande, var blandat med snö. Det var inte svårt att förstå vad hästen ville, att pojken skulle hjälpa honom med.
"Ser du, att det står en präktig bondgård här mittemot gästgivargården?" frågade hästen. – "Ja," sade pojken, "jag ser det, och jag kan inte begripa, att de inte har begärt husrum åt er därinne. Eller kanske att det redan är fullt där också?" – "Nej, det finns inga främmande där," sade hästen. "De, som bor i den gården, är så snåla och ohjälpsamma, att det inte lönar sig för någon att be dem om husrum." – "Jaså, är det så fatt? Då får ni väl stå, där ni står." – "Men jag är född och uppvuxen just på det stället," sade hästen. "Jag vet, att där finns ett stort stall och en stor lagård med många tomma spiltor och bås, och jag undrar om du inte kunde ställa på så sätt, att vi finge komma in där." – "Det tror jag inte att jag vågar mig på," sade pojken. Men så tyckte han, att det var så synd om djuren, att han i alla fall ville försöka.
Han sprang in på den främmande gården och såg genast, att alla uthus voro låsta och alla nycklar urtagna. Han stod rådvill och hjälplös, men han fick bistånd från oväntat håll. Det var en vindil, som kom brusande med hisklig fart och kastade upp dörren till en stor lada mittframför honom.
Pojken var förstås inte sen att vända tillbaka till hästen. "Det är inte möjligt att komma in i stallet eller i lagården," sade han, "men det finns en stor, tom hölada, som de har glömt att stänga, och dit kan jag föra in er." – "Tack!" sade hästen. "Det blir gott att än en gång få sova på de gamla tomterna. Det är den enda glädje, som jag kan få här i livet."
I den rika bondgården, som låg mittemot gästgivargården, hade de emellertid den kvällen kommit att sitta uppe mycket längre, än de brukade.
Husbonden där var en trettifem års karl. Han var lång och ståtlig med ett vackert, men rätt dystert ansikte. Under dagen hade han varit ute i regnet och blivit våt som alla andra, och vid kvällsvarden hade han bett sin gamla mor, som ännu var värdinna i gården, att hon skulle tända eld i spisen, så att han fick torka sina kläder. Modern hade därpå gjort en liten, klen brasa, för där i huset brukade de inte ödsla med veden, och husbonden hade hängt sin rock på en stol och ställt den framför elden. Sedan hade han satt upp ena foten på spishällen och stött armen mot knäet, och så hade han blivit stående och sett in i brasan. Han hade stått kvar i ett par timmar och inte gjort en rörelse annat än för att då och då kasta ett vedträ på härden.
Husmodern hade plockat undan kvällsvarden och bäddat hans säng, och sedan hade hon gått in och satt sig i lillkammaren. Ibland kom hon i dörren och såg undrande på honom, som stod vid elden och inte gick och lade sig. "Det är ingenting, mor. Det är bara något gammal, som jag tänker på," sade han.
Saken var den, att när han hade gått förbi gästgivargården helt nyss, hade en hästhandlare kommit och frågat om han ville köpa en häst och hade visat honom ett gammal hästkräk, som var så illa tilltygat, att han måste fråga karlen om han var galen, som ville narra på honom ett sådant utskott. "Ånej, men jag tänkte bara, att eftersom den här hästen har varit i er ägo förut, så skulle ni kanske vilja skaffa den en lugn ålderdom, för det behöver den," hade hästhandlaren svarat.
Då hade han sett på hästen och känt igen den. Det var en, som han själv hade fött upp och kört in. Men det föll honom inte in att köpa ett så gammalt och odugligt kreatur fördenskull. Ånej, visst inte. Han var inte den, som kastade bort sina pengar.