"Vad är det för folk, som bygger så stora gårdar mitt i skogen, där det inte finns någon åker?" ropade pojken neråt marken.
Tuppen gick på sopbacken och svarade honom genast.
"Gammal bergsmansgård. Gammal bergsmansgård," gol han. "Åkrarna ligger under jorden. Åkrarna ligger under jorden."
Nu började pojken förstå, att detta inte var en sådan skogstrakt, som man kunde resa över utan att titta på den. Skogar och berg fanns det visserligen överallt, men det var otroligt så många märkvärdiga ställen som lågo gömda mellan dem.
Det fanns gruvfält, där hiss-stängerna höllo på att falla omkull, och där marken var genomborrad av gruvhål, och det fanns gruvfält, där arbetet fortgick, där de dova gruvskotten hördes ända upp till vildgässen, och där hela byar av arbetarbostäder reste sig i skogskanten. Det fanns gamla, övergivna smedjor, där pojken genom det sönderfallna taket kunde se ner på väldiga, järnbandade hammarskaft och klumpigt uppmurade ugnar, och det fanns stora, nyanlagda järnverk, där det arbetades och hamrades, så att marken skalv. Det fanns små städer därinne i vildmarken, som lågo tysta och sågo ut att ingenting veta om allt bullret omkring dem. Det löpte linbanor fram genom luften på vilka korgar, lastade med malm, sakta färdades fram. I alla forsar snurrade hjul, elektriska ledningar ströko genom den tysta skogen, och ofantligt långa järnvägståg kommo rullande med sexti, sjutti vagnar, lastade än med malm och kol, än med järnstänger, plåtar och ståltråd.
När pojken hade suttit en stund och sett på allt detta kunde han inte hålla sig tyst längre. "Vad heter det här landet, där det bara växer järn?" frågade han, fast han visste, att fåglarna nere på marken skulle göra narr av honom.
Då spratt en gammal uv, som satt och sov inne i en övergiven hytta, upp ur sömnen. Han sträckte fram sitt runda huvud och ropade med sin förskräckliga röst: "Uhu, uhu, uhu. Det här landet kallas Bergslagerna. Om här inte hade vuxit järn, skulle det inte bo annat än uvar och björnar här än i dag."
XXVIII. Järnverket
Det rådde stark västanvind nästan hela den dagen, då vildgässen foro över Bergslagerna, och så snart som de sökte styra norrut, blevo de kastade mot öster. Men Akka trodde, att Smirre räv sprang fram genom den östra delen av landet. Hon ville fördenskull inte fara åt det hållet, utan vände gång på gång och strävade mödosamt tillbaka västerut. På detta sättet kommo vildgässen endast långsamt framåt och voro kvar i Västmanlands bergslager ännu på eftermiddagen. Mot kvällen lade sig vinden hastigt, och de trötta resenärerna började hoppas, att de skulle få en stunds lätt flykt före solnedgången. Men då kom en våldsam vindstöt farande. Den kastade gässen framför sig som bollar, och pojken, som hade suttit bekymmerslös och inte väntat någon fara, lyftes från gåsryggen och slungades ut i tomma rymden.
Så liten och lätt, som pojken var, kunde han inte i så häftig blåst falla rätt ner till marken, utan först följde han med vinden ett stycke, och sedan sjönk han neråt sakta och ryckvis, som ett blad faller från ett träd.
"Nå, det här blir inte så farligt," tänkte pojken, ännu medan han föll. "Jag ramlar till marken så långsamt, som om jag voro en bit papper. Mårten gåskarl skyndar nog genast och plockar opp mig."
Det första han gjorde, sedan han hade kommit ner till marken, var att riva luvan av huvudet och vifta med den, för att den stora vita gåskarlen skulle se var han fanns. "Här är jag, var är du? Här är jag, var är du?" ropade han och var nästan förvånad, att inte Mårten gåskarl allaredan stod bredvid honom.
Men den store vite syntes inte till, och inte heller såg han vildgåsflocken avteckna sig mot himlen. Den var alldeles som försvunnen.
Han tyckte, att detta var en smula besynnerligt, men han blev inte skrämd eller orolig. Det föll honom inte en sekund in, att sådant folk som Akka och Mårten gåskarl skulle överge honom. Den häftiga vindstöten hade väl fört dem med sig. Så snart de lyckades vända, skulle de nog komma tillbaka och hämta honom.
Men vad var nu detta? Var i alla världen befann han sig? Hittills hade han bara stått och titta upp mot himlen efter gässen, men nu hade han råkat kasta en blick omkring sig. Han hade inte fallit ner på släta marken, utan i en djup och vid bergklyfta, eller vad det kunde vara. Det var ett rum, så stort som en kyrka, med nästa lodräta klippväggar på alla sidor och alldeles utan tak. På marken lågo några stora stenblock, och mellan dem växte mossa och lingonris och små låga björkar. Här och där funnos utsprång i väggarna, och från dessa hängde det ner några trasiga stegar. På ena sidan öppnade sig ett svart valv, som såg ut att leda långt inåt berget.
Pojken hade inte förgäves farit fram över Bergslagerna en hel dag. Han förstod genast, att den stora klyftan hade uppstått därigenom, att människorna fordomdags hade brutit malm ur berget på det här stället. "Men jag får allt genast försöka att klättra opp till jorden igen," tänkte han, "för eljest är jag rädd, att reskamraterna inte får reda på mig." Han skulle just gå fram till bergväggen, då någon tog fatt i honom bakifrån och han hörde en grov röst brumma tätt invid sitt öra: "Vad är du för en?"
Pojken vände sig hastigt om, och i första häpenheten tyckte han, att han hade framför sig ett stort stenblock, klätt med brungrå långmossa, men så märkte han, att stenblocket hade breda fötter att gå med, huvud, ögon och en stor, brummande mun.
Han kom sig inte för att svara något, och det tycktes inte heller det stora djuret vänta sig. Det slog omkull honom, rullade honom fram och tillbaka med foten och nosade på honom. Det tycktes just vara färdigt att sluka honom, men så ändrade det tanke och ropade: "Murre och Brumme, ungarna mina, kom hit, ska ni få något gott att smaka på!"
Strax kommo ett par lurviga ungar framrusande, som voro osäkra på foten och mjuka i skinnet som hundvalpar.
"Var är det, som ni har kommit över, björnmor? Får vi se, får vi se?" ropade ungarna.
"Jaså, det är björnar, som jag har råkat ut för," tänkte pojken. "Då är jag rädd, att Smirre räv inte mer behöver göra sig besvär att jaga efter mig."
Björnhonan sköt med ramen pojken fram mot ungarna, och den ena av dem nappade honom till sig och sprang undan med honom. Men han bet inte till hårt, för han var lekfull och ville roa sig med Tummetott en stund, innan han dödade honom. Den andra kom efter för att rycka till sig pojken, och hur han klumpade åstad, kom han att falla rätt ner över huvudet på den, som bar pojken. Då rullade de om varandra, betos och klöstes och brummade.
Under detta kom pojken lös, sprang bortåt bergväggen och började klättra uppför den. Då rusade båda björnungarna efter honom, klättrade raskt och vigt uppåt berget, hunno honom och kastade honom ner på mossan som en boll. "Nu vet jag hur en liten råttstackare har det, när den har råkat i kattens klor," tänkte pojken.
Han försökte flera gången att fly undan. Han sprang djupt inåt den gamla gruvgången, gömde sig bakom stenarna och klättrade upp i björkarna, men björnungarna togo reda på honom, var han än gjorde av sig. Så snart de hade fångat honom, släppte de honom lös, för att han skulle springa undan på nytt och de skulle få roa sig med att fånga in honom.
Till sist blev pojken så trött och led vid alltsammans, att han kastade sig omkull på marken. "Spring undan," brummade björnungarna, "annars äter vi opp dig!" – "Ja, det får ni göra," sade pojken, "jag orkar inte springa mer." Genast tumlade båda ungarna bort till björnhonan. "Björnmor, björnmor, han vill inte leka mer!" klagade de. – "Då ska ni ta och dela honom jämnt mellan er," sade björnmor. Men när pojken hörde detta, blev han så rädd, att han strax började leken igen.
När det blev liggdags och björnhonan kallade på ungarna, för att de skulle krypa intill henne och sova, hade de haft så roligt, att de ville fortsätta med samma lek nästa dag. De togo pojken mellan sig och lade tassarna över honom, så att han inte skulle kunna röra sig, utan att de vaknade. De somnade strax, och pojken tänkte, att om en liten stund skulle han försöka att smyga sig ifrån dem. Men aldrig i hela sitt liv hade han blivit så kastad och rullad och jagad och snurrad, och han var så genomtrött, att han somnade, han också. När det hade lidit om en stund, kom björnfar klättrande utför klippväggen. Pojken vaknade av att han rev lös sten och grus, när han hasade sig ner i den gamla gruvan. Inte tordes pojken röra sig mycket, men han sträckte och vände på sig, så att han kunde se björnen. Det var en förfärligt grov och starkt byggd gammal hanne med väldiga ramar, stora glimmande hörntänder och små, elaka ögon. Pojken kunde inte hjälpa, att det gick ett par rysningar genom honom, när han såg den gamla skogskungen.