"Här luktar det människa," sade björnfar, så fort han kom fram till björnmor, och brummade som en åska.
"Hur kan du inbilla dig något så dumt?" sade björnmor och låg lugnt kvar på sin plats. "Det är ju överenskommet, att vi inte ska göra människorna någon skada numera. Men visade sig en av dem här, där jag och ungarna håller till, så skulle det inte bli så mycket kvar av henne, att du kunde känna lukten en gång."
Björnfar lade sig ner bredvid björnmor, men tycktes inte vara riktigt nöjd med svaret, för han kunde inte låta bli att snusa och vädra.
"Sluta opp med det där vädrandet!" sade björnmor. "Du måtte väl känna mig så väl, att du vet, att jag inte låter något farligt komma i närheten av ungarna. Tala i stället om vad du har haft för dig! Jag har inte sett dig på hela veckan."
"Jag har varit och sett mig om efter en ny boplats," sade björnfar. "Först gick jag över till Värmland för att få veta av släktingarna i Ekshärad hur de hade det där i landet, men det var onödigt besvär. De var borta allihop. Det fanns inte ett björnide kvar i hela skogen.
"Jag tror, att människorna vill bli ensamma på jorden," sade björnmor. "Till och med om en lämnar boskap och folk i fred och bara lever av lingon och myror och grönt, så får en inte bo kvar i skogen. Jag undrar just vart vi ska kunna flytta för att få vara i fred."
"Här i gruvstöten har vi ju haft det utmärkt bra i många år," sade björnfar. "Men jag kan inte trivas här, sedan det stora bullerverket har blivit rest alldeles i vår närhet. Nu sist har jag varit och sett mig om i öster om Dalälven, bortåt Garpenberg. Där fanns det också gott om gamla gruvhål och andra bra gömställen, och jag tyckte, att det såg ut, som om en skulle få gå tämligen fredad för människor...
I detsamma björnfar sade detta, reste han sig och vädrade omkring sig. "Det är besynnerligt, att när jag talar om människor, känner jag på nytt den där lukten," sade han.
"Gå och se efter själv, om du inte tror mig!" sade björnmor. "Jag undrar just var någonstans en människa skulle kunna ligga gömd härnere."
Björnen gick hela hålan runt och vädrade. Till sist kom han och lade sig ner utan att säga ett ord. "Var det inte det jag visste?" sade björnmor. "Men du tror förstås, att ingen mer än du har näsa eller öron."
"En kan inte vara nog försiktig med sådant grannskap, som vi har," sade björnfar helt stillsamt. Men så for han upp med ett rytande. Det hade fallit sig så olyckligt, att en av björnungarna hade flyttat tassen över Nils Holgerssons ansikte, så att den stackaren inte kunde andas, utan hade börjat nysa. Nu stod det inte till för björnmor att hålla björnfar stilla längre. Han kastade undan ungarna åt höger och vänster och fick syn på pojken, innan denne hade hunnit resa sig upp.
Han skulle ha slukat honom genast, om inte björnmor hade kastat sig emellan. "Rör honom inte! Det är ungarnas tillhörighet," sade hon. "De har haft så roligt med honom hela kvällen, att de inte nändes äta opp honom, utan ville spara honom till morgonen." Men björnhannen vräkte undan björnhonan. "Lägg dig inte i det, som du inte begriper!" röt han. "Känner du inte, att han luktar människa lång väg? Den där ska jag äta opp genast, annars spelar han oss något elakt spratt."
Han öppnade gapet på nytt, men nu hade pojken fått litet tid på sig, och han hade i all hast rivit fram ur ränseln sina svavelstickor, som voro det enda försvarsmedel han ägde. Han strök eld mot skinnbyxen och stack den brinnande stickan in i gapet på björnen.
Björnfar fnös till, när han kände svavellukten, och därmed var det ute med lågan. Pojken stod färdig med en ny sticka, men, besynnerligt nog, gjorde inte björnfar om anfallet.
"Kan du tända många sådana där små blåa rosor?" frågade björnfar.
"Jag kan tända så många, att de kunde göra slut på hela skogen," svarade pojken, för han trodde, att han på det sättet skulle kunna skrämma björnen.
"Kanske att du skulle kunna sätta eld på hus och gård också?" sade björnfar.
"Det vore ingen konst för mig, det," skröt pojken och hoppades, att björnen skulle få respekt för honom.
"Det var bra, det," sade björnfar. "Då ska du få göra mig en tjänst. Nu är jag riktigt glad, att jag inte kom att äta opp dig."
Därmed tog björnfar helt försiktigt och varligt pojken mellan tänderna och började klättra upp ur hålan. Det gick obegripligt lätt och ledigt för honom, fastän han var så stor och tung, och så snart han kom upp, började han springa inåt skogen. Det gick också med god fart. Det märktes, att björnfar var som skapad för att tränga fram i täta skogar. Den tunga kroppen sköt genom snåren som en båt genom vattnet.
Björnfar vandrade på, tills han kom fram till en backe i skogsbrynet, där han kunde se det stora järnverket. Där lade han sig ner, ställde pojken framför sig och höll fast honom med båda ramarna.
"Titta nu ner på det här stora bullerverket!" sade han till pojken.
Det stora järnverket reste sig med många höga och stora byggnader vid randen av ett vattenfall. Höga skorstenar sände ut svarta rökmoln, masugnarnas lågor flammade, och ur alla fönster och gluggar lyste ljus. Därinne voro hammare och valsverk i gång, och de arbetade med sådan kraft, att luften genljöd av rassel och dån. Runt omkring själva verkstadsbyggnaderna lågo ofantliga kolhus, stora slagghögar, packhus, brädstaplar och redskapsskjul. Ett stycke längre bort funnos långa rader av arbetarbostäder, vackra villor, skolhus, samlingssalar och handelsbodar. Men allt detta andra var stilla och tycktes sova. Pojken såg inte däråt, utan tänkte bara på att betrakta järnverksbyggnaderna. Marken var svart omkring dem, himlen välvde sig skönt mörkblå över masugnslågorna, forsen strök förbi dem vitskummande, och själva stodo de och sände ut ljus och rök och eld och gnistor. Det var den väldigaste syn han någonsin hade sett.
"Du vill väl inte påstå, att du skulle kunna sätta eld på ett sådant här stort verk också?" sade björnen.
Pojken stod där inklämd mellan björnramarna, och han trodde, att det enda, som kunde rädda honom, skulle vara, att björnen fick höga tankar om hans makt och förmåga. "Det gör mig detsamma om det är stort eller litet," sade han därför. "Jag kan få det att brinna ner i alla fall."
"Då ska jag säga dig något," sade björnfar. "Förfäderna mina har hållit till i de här trakterna, allt sedan det började att växa skog i landet, och jag har ärvt jaktmark och betesmark och iden och gömställen av dem och har bott här i god ro i all mig tid. Till en början blev jag inte mycket störd av människorna. De gick och hackade i bergen och plockade opp litet malm, och härnere vid forsen hade de ett hammarverk och en hytta. Men hammaren bultade bara ett par gånger om dagen och hyttan var inte påblåst mer än ett par månvarv i sträck. Det var inte mer, än jag kunde stå ut med. Men nu på de sista åren, sedan de har rest det här bullerverket, som går med samma fart båda natt och dag, kan jag inte trivas mer. Förr var det bara en brukspatron och ett par smeder, som bodde här, men nu är det så fullt av människor, att jag aldrig kan gå säker för dem. Jag trodde, att jag skulle bli tvungen att flytta härifrån, men nu har jag funnit på bättre råd."