Pollock klickar på datorn och filmen kommer i långsam rörelse. En kornig videoupptagning filmad snett ovanifrån en banklokal syns. Räkneverket tickar sakta fram sekunderna i bildens underkant. Möbler är omkullvälta, papper och blanketter ligger på golvet. Joona flyttar sig mjukt i sidled, han har pistolen höjd, armen sträckt. Han rör sig långsamt, som om han befann sig under vatten. Rånaren står gömd bakom den uppställda dörren till valvet med en kniv i handen. Plötsligt rusar han fram, med långa, flytande kliv. Joona riktar pistolen mot honom, siktar rakt på bröstkorgen och trycker av.
– Pistolen klickar, säger Pollock. En skadad patron sitter fast i loppet.
Den korniga videoupptagningen flimrar. Joona flyttar sig bakåt medan mannen med kniven rusar fram. Det hela är spöklikt tyst och svävande. Joona släpper ut magasinet, det singlar ner mot golvet. Han letar efter ett nytt, men inser att han inte kommer att hinna. Istället vänder han den obrukbara pistolen i handen, så att pipan löper i linje med underarmens kraftiga ben.
– Jag fattar inte, säger en kvinna.
– Han förvandlar pistolen till en tonfa, förklarar Pollock.
– Va?
– Det är en sorts batong … som amerikanska poliser brukar använda, den förlänger räckvidden och förstärker kraften i slaget genom att minska träffytan.
Mannen med kniven är framme vid Joona. Han tar ett långt, dröjande steg. Knivbladet lyser i sin halvcirkelformade bana, på väg mot Joonas bål. Den andra handen är höjd och följer med i kroppsvridningen. Joona tittar överhuvudtaget inte på kniven, utan rör sig istället framåt, tar ett stort kliv och slår i samma rörelse ett rakt slag. Han träffar rånaren på halsen, precis under adamsäpplet, med pistolens mynning.
Kniven faller drömlikt spinnande till golvet och mannen går ner på knä, gapar, håller sig om halsen och rasar sedan framåt.
10
Den drunknade
Joona Linna sitter i bilen på Fleminggatan på väg ut till Karolinska institutet i Solna och tänker på Carl Palmcronas hängande kropp, den spända tvättlinan, väskan på golvet.
I tankarna provar Joona att lägga till två cirklar av skospår på golvet kring den döde mannen.
Det här fallet är inte avslutat.
Joona svänger in på Klarastrandsleden mot Solna. Han kör utmed kanalen där träden redan har bildat sina fröande korgar, de lutar sig ut i vattnet, sänker sina grenar mot den släta, speglande ytan.
För sin inre syn ser han återigen hushållerskan Edith Schwartz, varje detalj, ådrorna på de stora händerna som höll i matkassarna och hur hon svarade att det finns hjälpsamma människor överallt.
Avdelningen för rättsmedicin ligger mitt bland grönskande träd och välskötta gräsytor på Karolinska institutets stora campus. En röd tegelbyggnad på Retzius väg 5, omgiven av stora byggnader på alla håll.
Joona svänger in på den tomma gästparkeringen. Han ser att rättsläkare Nils Åhlén, allmänt kallad Nålen, har kört rakt över kantstenen och parkerat sin vita Jaguar mitt på den välskötta gräsmattan bredvid huvudentrén.
Joona vinkar till kvinnan i receptionen som svarar med att göra tummen upp, han fortsätter genom korridoren, knackar på Nålens dörr och går in. Som vanligt är Nålens kontor helt fritt från överflödiga föremål.
Persiennerna är neddragna, ändå kommer solskenet in genom lamellerna. Ljuset blänker i rummets alla vita ytor men försvinner i de grå fälten av borstat stål.
Nålen bär pilotglasögon med vita bågar och vit polotröja under läkarrocken.
– Jag satte en böteslapp på en felparkerad Jaguar här utanför, säger Joona.
– Bra, kommenterar Nålen.
Joona stannar mitt på golvet och blir allvarlig; ögonen skiftar till silvrigt mörkt.
– Hur dog han egentligen? frågar han.
– Palmcrona?
– Ja.
Telefonen ringer och Nålen puttar fram obduktionsprotokollet mot Joona.
– Du hade inte behövt komma hit för att få svar på det, säger han innan han tar luren.
Joona sätter sig mitt emot honom på stolen med vit skinnsits. Obduktionen av Carl Palmcronas kropp är färdig. Joona bläddrar i protokollet och ögnar igenom några punkter på måfå:
74. Njurarna väger sammanlagt 290 gram. Deras ytor är släta. Vävnaden är gråröd. Konsistensen är fast, elastisk. Teckningen är tydlig.
75. De avledande urinvägarna har ett normalt utseende.
76. Urinblåsan är tom. Slemhinnan blek.
77. Blåshalskörteln är normalstor. Vävnaden är blek.
Nålen petar upp pilotglasögonen på den smala, böjda näsan, avslutar telefonsamtalet och höjer sedan blicken.
– Som du ser, säger han och gäspar. Så finns det ingenting oväntat. Dödsorsaken hamnar under rubriken asfyxi, det vill säga kvävning … men vid fullständig hängning så rör det sig ju sällan om en kvävning i gängse mening utan om en tilltäppning av artärförsörjningen.
– Hjärnan kvävs för att flödet av syresatt blod stoppas.
Nålen nickar:
– Artärkompression, bilateral avklämning av carotiderna, det går förstås oerhört snabbt, medvetslöshet inom några sekunder …
– Men han levde före hängningen? frågar Joona.
– Ja.
Nålens smala ansikte är slätrakat och dystert.
– Kan du bedöma fallhöjden? frågar Joona.
– Det finns inga frakturer på halskotpelaren eller skallbasen – så jag gissar att det bara rör sig om någon decimeter.
– Ja …
Joona tänker på väskan med avtrycken från Palmcronas skor. Han öppnar protokollet igen och bläddrar fram till den yttre besiktningen, granskningen av halsens hud, de uppmätta vinklarna.
– Vad tänker du på? frågar Nålen.
– Om det finns en möjlighet att han blev strypt med samma snara och sedan bara upphängd i taket.
– Nej, svarar Nålen.
– Varför inte det? frågar Joona snabbt.
– Varför inte det? Det fanns bara en fåra och den var perfekt, börjar Nålen förklara. När en person hängs så skär ju repet eller linan in i halsen och det …
– Men det kan ju en förövare veta, avbryter Joona.
– Fast det är ändå närmast omöjligt att rekonstruera … du vet, vid en fullständig hängning så ska ju snörfåran runt halsen vara formad som en pilspets, med udden riktad uppåt, precis vid knuten …
– För att kroppens tyngd klämmer åt öglan.
– Precis … och av samma anledning ska den djupaste delen av fåran finnas exakt mitt emot spetsen.
– Så han dog av hängningen, konstaterar Joona.
– Utan tvekan.
Den magre, långe obducenten biter sig mjukt i underläppen.
– Men kan han ha tvingats till självmordet? frågar Joona.
– Inte med våld – det finns i alla fall inga tecken på det.
Joona sluter protokollet, trummar försiktigt på det med båda händerna och tänker att hushållerskans antydningar om att andra människor hade varit inblandade i Palmcronas död bara varit förvirrat prat. Ändå kan han inte komma ifrån de två olika skoavtrycken som Tommy Kofoed hade hittat.
– Så du är säker på dödsorsaken? frågar Joona och ser in i Nålens ögon.
– Vad hade du egentligen räknat med?
– Det här, svarar Joona dröjande och lägger fingret på mappen med obduktionsprotokollet. Det här var precis vad jag hade räknat med, men samtidigt är det någonting som håller mig kvar.
Nålen ler smalt:
– Ta med protokollet och läs det som godnattsaga.