– Jag ser, hur lång tid har vi på oss? frågar Raphael.
– De håller lite mer än 33 knop och är här om tio minuter.
– Ingen fara, säger livvakten med en blick på helikoptern. Vi hinner få iväg dig och Peter i tid, minst tre minuter innan …
Den andre, ljuse livvakten rusar in genom glasdörren till kaptensbryggan. Hans bleka ansikte är mycket stressat.
– Någon är här. Det är någon på båten, ropar han.
– Hur många? frågar den gråhårige livvakten.
– Jag såg bara en, men jag vet inte … han bär automatkarbin, men ingen specialutrustning.
– Du stoppar honom, säger den gråhårige mannen kort till sin kollega.
– Ge mig en kniv, säger Raphael snabbt.
Livvakten drar fram en kniv med smal, grå klinga. Raphael tar emot den och närmar sig styrmannen med spänd blick.
– Skulle de inte vänta på förstärkning? skriker han. Du sa att de skulle vänta på förstärkning!
– Som jag förstod det så …
– Vad fan gör de här? De har ingenting på mig, säger Raphael. De har ingenting!
Styrmannen skakar på huvudet och flyttar sig bakåt. Raphael närmar sig honom.
– Vad fan gör de här om de inte har någonting på mig? skriker han. Det finns ingenting …
– Jag vet inte, jag vet inte, svarar styrmannen med tårar i ögonen. Jag berättade bara vad jag hörde …
– Vad sa du egentligen?
– Sa? Jag förstår inte …
– Jag har inte tid, skriker Raphael. Säg bara vad fan du sa till dem!
– Jag har inte sagt någonting.
– Konstigt, jävligt konstigt – eller hur? Är det inte det?
– Jag har avlyssnat deras kanaler, precis som jag skulle, jag har inte …
– Ska det vara så svårt att erkänna, ryter Raphael och tar några snabba steg framåt och trycker kniven rakt in i magen på styrmannen.
Nästan utan motstånd glider den genom hans skjorta och in i fettvävnad och tarmar. Blod pyser ut som ånga ovanför bladet, stänker upp över Raphaels hand och ärmen till träningsoverallen. Med ett undrande ansiktsuttryck försöker styrmannen ta ett steg bakåt för att slippa kniven, men Raphael följer efter och står sedan en stund och ser honom i ögonen.
Fiolmusiken hörs från matsalen: lätta toner glittrar och spritter fram.
– Det kan vara Axel Riessen, säger den gråhårige livvakten plötsligt. Han är kanske buggad, han håller kanske kontakt med polisen genom …
Raphael drar ut kniven ur styrmannens mage och rusar nedför den breda trappan.
Styrmannen står kvar med handen om magen och blodet droppande ner på de svarta lågskorna, försöker ta ett steg men halkar omkull och blir sedan liggande med blicken i taket.
Den gråhårige livvakten följer efter Raphael med automatkarbinen höjd och blicken ut genom matsalens panoramafönster.
Axel slutar spela när Raphael kommer ner och pekar på honom med den blodiga kniven.
– Förrädare, ryter han. Hur kan du vara så jävla …
Den gråhårige livvakten avfyrar plötsligt sin automatkarbin med en serie öronbedövande knallar. Kulorna går rakt igenom panoramafönstren och hylsor faller klirrande nedför trappstegen.
112
Automateld
Med stora och försiktiga steg tar sig Joona och Niko uppför en av de utvändiga trapporna, förbi undre däck och upp på det väldiga akterdäcket. Det tysta havet breder ut sig i alla vädersträck som en ofantlig glasskiva. Plötsligt hör Joona fiolmusik. Han försöker se något bakom de stora glasdörrarna. Mörka konturer anas bakom de speglande glasytorna. Han kan bara se en liten del av matsalen. Inga människor syns till. Musiken fortsätter febrigt. Avlägsen som i dröm, dämpad av glasrutorna.
Joona och Niko väntar några sekunder och springer sedan snabbt förbi en öppen yta med en simbassäng utan vatten, in under den utskjutande terrassen och fram till metalltrappan.
Steg hörs från terrassen ovanför och Niko pekar på trapporna. De gömmer sig tyst intill väggen mot vangstycket.
De snabba, lekande fioltonerna hörs tydligare nu. Det är en skicklig violinist. Joona blickar försiktigt in i en väldig matsal med kontorsutrustning på de olika borden, men ser inga människor. Den som spelar måste befinna sig på andra sidan den breda röda trappan.
Joona gör tecken åt Niko att följa efter och täcka hans rygg och pekar mot kaptensbryggan ovanför.
Plötsligt tystnar fiolen mitt i en vacker löpning upp mot det högsta registret.
Alldeles plötsligt.
Joona kastar sig in bakom trappan i samma stund som dämpad automateld hörs. Snabba och hårda knallar. De helmantlade kulorna slår in i trappan där han nyss stod och rikoschetterar vinande i olika riktningar.
Joona kryper längre in bakom trappan, känner kroppen åter fyllas av adrenalin. Niko har tagit betäckning bakom livbåtskranen och besvarar elden. Joona flyttar sig hukande runt, ser raden av kulhål i det mörka fönstret, som frostiga ringar kring svarta pupiller.
113
Knivbladet
Den gråhårige livvakten fortsätter nedför trappan med vapnet riktat mot panoramafönstren och raden av kulhål. Det ryker kring automatkarbinen och tomhylsorna hoppar klirrande nedför stegen.
Peter har krupit ihop med händerna för öronen.
Utan ett ljud lämnar livvakten matsalen genom en sidodörr.
Axel flyttar sig undan mellan borden med fiolen och stråken i handen. Raphael pekar på honom med kniven.
– Hur kan du vara så jävla dum, skriker han och följer efter Axel. Jag kommer att skära dig i ansiktet, jag kommer …
– Pappa, vad händer? ropar Peter.
– Hämta min pistol och kom till helikoptern – vi lämnar båten!
Pojken nickar, han är blek i ansiktet och hakan darrar. Raphael börjar gå mot Axel mellan borden. Axel flyttar sig bakåt, välter ner stolar mellan dem.
– Ladda med Parabellum, hålspets, säger Raphael.
– Ett magasin? frågar pojken samlat.
– Ja, det räcker – men skynda dig nu! svarar Raphael och sparkar undan en stol.
Axel försöker få upp dörren på andra sidan av rummet, han vrider låset men dörren sitter fast.
– Vi är inte färdiga, du och jag, ryter Raphael.
Axel rycker i dörren med sin fria hand och ser det högt placerade skjutlåset. Raphael är bara några meter bort. Han närmar sig med kniven och Axel handlar impulsmässigt. Han vänder sig runt och kastar den vackra fiolen mot Raphael. Den spinner röd och glänsande genom luften. Raphael tar ett snabbt steg åt sidan och snavar över en liggande stol för att kunna rädda instrumentet, han fångar det nästan, tappar det, men lyckas dämpa fallet.
Fiolen slår glidande i golvet med en märklig klang.
Axel får upp dörren och rusar in i en belamrad korridor. Det är så mycket bråte att det är svårt att ta sig fram. Han klättrar över en trave dynor till solstolar och halkar bland cyklopögon och våtdräkter.
– Nu kommer jag, säger Raphael och följer efter honom med fiolen i ena handen och kniven i den andra.
Axel faller över ett hoprullat tennisnät, han fastnar med foten i de trasiga maskorna, kryper bort från Raphael som närmar sig med stora steg genom gången, han sparkar för att bli fri.
Automateld hörs utanför, en serie korta, hårda knallar.
Raphael andas snabbt och pekar med kniven, men hinner inte säga något innan Axel kommer loss. Han snubblar upp, backar bort och vräker ner ett stort fotbollsspel framför Raphael. Han rusar till nästa dörr, händerna famlar med lås och handtag, något blockerar dörren, han knuffar upp den en liten bit.
– Det är ingen idé, ropar Raphael.
Axel försöker pressa sig genom springan, men det är för trångt. Ett stort skåp med travade lerkrukor står i vägen. Han kastar sig mot dörren igen och skåpet flyttar sig några centimeter. Axel känner Raphael bakom sig, hur han närmar sig. Han ryser över ryggen, knuffar och pressar kroppen in genom dörrspringan. Han river sig på låset, men bryr sig inte om någonting, han måste ut därifrån.