Raphael försöker nå honom med kniven, han hugger och knivbladets spets rispar Axels skuldra.
Det bränner till av smärta.
Axel snubblar in i ett ljust rum med glastak. Det ser ut som ett övergivet växthus. Han fortsätter rakt in, trevar över skuldran och ser blodet på fingrarna, krockar med ett förtvinat citronträd i en kruka.
Han skyndar vidare, hukande i gångarna mellan drivbänkarna med torra plantor med bruna blad.
Raphael sparkar kraftfullt på dörren, tungt stönande för varje gång, krukorna klirrar och skåpet flyttar sig långsamt.
Axel vet att han måste gömma sig och kryper snabbt in under en bänk, fortsätter åt sidan, in under ett smutsigt plastskynke och vidare mellan baljor och hinkar. Han hoppas att Raphael snart ska ge upp och bara lämna båten tillsammans med sin son.
Det dundrar från dörren och några krukor går i golvet och spricker.
Raphael kommer in i rummet, andas flämtande och tar stöd på en spaljé med frasande vinrankor.
– Kom fram och kyss min hand, ropar Raphael.
Axel försöker andas tyst, flyttar sig krypande bakåt, men kommer ingenvart. Ett stort metallskåp spärrar vägen.
– Jag lovar att hålla mina löften, ler Raphael och söker med blicken mellan bänkarna och de torra stumparna från döda buskar. Din brors lever väntar på dig och du behöver bara kyssa min hand för att få den.
Axel mår illa och sitter skakande av ångest med ryggen mot metallskåpet. Hjärtat slår snabbt. Han försöker vara helt tyst. Det dånar inne i huvudet. Han blickar runt, letar efter en flyktväg och upptäcker att det finns en skjutdörr mot yachtens fördäck bara fem meter ifrån honom.
Han hör ljudet av helikoptern. Motorn håller på att värmas upp.
Axel tänker att han skulle kunna krypa under bordet med jordfyllda lerkrukor och sedan springa den sista biten. Han börjar flytta sig åt sidan, alldeles försiktigt. Dörren verkar bara vara reglad med en hasp.
Han lyfter huvudet lite för att se bättre och hinner tänka att han kan vara ute på fördäcket om några få sekunder när det plötsligt känns som om hjärtat stannar. Ett kallt knivblad ligger mot hans hals. Det svider lätt av klingans beröring. Raphael har hittat honom och smugit sig in bakom hans rygg. Kroppen genomströmmas av adrenalin. Det är som att kylas av från insidan. Först nu hör han andhämtningen från Raphael och känner doften från hans svett. Knivbladet vilar brännande mot hans strupe.
114
Slutstrid
Tyst lämnar den gråhåriga livvakten matsalen, han glider ut mellan dörrarna och springer snabbt längs däckets glasparti med det sandfärgade vapnet mot axeln. Det blänker till i hans glasögon. Joona ser att livvakten är på väg mot Niko och att han kommer att nå honom bakifrån om några sekunder.
Niko är helt oskyddad från det hållet.
Livvakten höjer sin automatkarbin och flyttar fingret till avtryckaren.
Joona reser sig snabbt, siktar, tar ett steg fram för att öppna linjen och skjuter livvakten med två skott mitt i bröstkorgen. Den gråhårige mannen vacklar bakåt, slår ut med handen och tar stöd mot räcket över relingen för att inte falla. Han blickar runt, ser Joona komma emot honom och höjer sin automatkarbin.
Först nu syns det att han bär skyddsväst under den svarta jackan.
Joona är redan framme vid honom, slår undan hans karbinpipa med ena handen och drämmer samtidigt pistolen rakt i ansiktet på honom. Det är ett kraftfullt slag över näsroten och glasögonen. Livvaktens ben viker sig, han stöter bakhuvudet i relingen med en dov klang, svett och snor skvätter fram och kroppen sjunker ihop.
Joona och Niko fortsätter mot yachtens för på varsin sida av matsalen. Helikopterns rotor smattrar snabbare och snabbare.
– Kom igen! Gå ombord, ropar någon.
Joona springer så nära väggen han kan. Han saktar in och går försiktigt den sista biten och blickar ut på det öppna fördäcket. Raphael Guidis son sitter redan i helikoptern. Skuggorna från rotorbladen fladdrar över durk och räcken.
Joona hör röster från kaptensbryggan ovanför och tar ett steg framåt när han märker att Raphaels andra livvakt har sett honom. Den ljushårige mannen står tjugofem meter bort och hans pistol är riktad rakt mot Joona. Det finns ingen tid att reagera innan skottet går av. En kort knall hörs. Det känns bara som en pisksnärt i ansiktet på Joona och sedan blir det alldeles vitt. Han faller över några solstolar, handlöst. Rakt ner i metallgolvet, slår nacken mot räcket till terrassen, handen med pistolen stöter till mot spjälorna. Handleden bryts nästan och vapnet slås ur greppet. Det klirrar ekande när pistolen faller genom räcket och ner efter stäven.
Joona blinkar med ögonen, börjar få tillbaka sin syn och kryper in bakom väggen. Hans händer skakar, han förstår inte riktigt vad som hände. Varmt blod rinner nedför hans ansikte, han försöker komma upp, måste få hjälp av Niko, måste förstå var livvakten befinner sig.
Han stryker sig snabbt över kinden. Det brinner till av smärta när han trevar med fingrarna och konstaterar att kulan bara passerade hans tinning.
Den rev upp ett ytligt sår, det var allt.
En underligt ringande ton hörs i hans vänstra öra.
Hjärtat slår snabbt, dunkar hårt i bröstet.
När han ställer sig upp i skydd av metallväggen börjar det göra mycket ont i hans huvud.
Migränens ringande ton stegras.
Joona trycker ena tummen mot pannan mellan ögonbrynen och blundar, tvingar tillbaka den blixtrande smärtan.
Han blickar bort mot helikoptern, försöker se Niko, ögonen vandrar längs fördäcket och relingen.
Marinens bestyckade fartyg närmar sig bakifrån som en mörk skugga på det blanka havet.
Joona vrider loss den långa ribban av metall från den trasiga solstolen för att ha ett tillhygge när livvakten kommer.
Han trycker sig mot väggen och ser plötsligt att Raphael och Axel är ute på fördäcket. De står tätt tillsammans, förflyttar sig baklänges mot helikoptern. Raphael har sin högra arm runt Axel. I handen håller han en kniv med klingan mot Axels hals. I den andra handen håller han en fiol. Deras kläder och hår fladdrar i vinddraget från rotorbladen.
Livvakten som besköt Joona flyttar sig mjukt i sidled för att få syn på honom bakom väggen. Han är osäker på om han träffade inkräktaren i huvudet, det gick för fort.
Joona vet att livvakten söker efter honom och försöker dra sig bakåt, flytta sig undan, men huvudvärken gör honom långsam.
Han måste stanna.
Inte nu, tänker han och känner svetten rinna efter ryggen.
Livvakten fortsätter runt hörnet, höjer vapnet, får syn på Joonas axel och hans skuldra, skymtar hans hals och huvud.
Plötsligt rusar den ljusskäggige Niko Kapanen fram från andra sidan med sin automatkarbin höjd. Livvakten är snabb, han vänder sig runt och avfyrar sin pistol. En serie på fyra skott. Niko märker inte ens den första kulan som träffar hans axel, men han stannar till av den andra som går in i hans mage, genom tunntarmen. Den tredje missar, men den fjärde slår in i hans bröst. Benen viker sig och Niko faller ner på sidan, in bakom sargen till helikopterplattans fundament. Han är allvarligt skadad och antagligen inte medveten om att han pressar in automatkarbinens avtryckare medan han segnar ner. Kulorna stöter bara iväg utan riktning. Han tömmer hela magasinet på två sekunder, rakt ut över havet tills vapnet klickar.
Niko flämtar, ögonen rullar bakåt, han glider över på rygg, drar upp ett blodigt spår mot sargen och släpper vapnet. Det gör mycket ont i bröstet. Han blundar en stund och tittar upp med grumlig blick och ser de kraftiga bultarna på helikopterplattans undersida. Han noterar att rost har trängt igenom den vita färgen kring de stora muttrarna, men märker inte hur hans högra lunga fylls av blod.
Han hostar svagt, håller på att förlora medvetandet, men upptäcker plötsligt Joona, hur han står gömd bakom väggen till matsalen med en metallstav i händerna. Deras ögon möts, Niko samlar sina sista krafter och sparkar sedan över automatkarbinen till Joona.