Axel är rädd, hans hjärta slår hårt, de avfyrade skotten ringer i hans öron, kroppen darrar. Raphael för honom med sig som en sköld. De vinglar tillsammans och bladet skär in en liten bit i hans hals. Axel känner hur det börjar rinna blod nedför hans bröst. Han ser hur den siste livvakten närmar sig Joona Linnas gömställe men han kan inte göra någonting.
Joona sträcker sig snabbt fram, når den varma automatkarbinen med handen och drar den till sig. Livvakten framför helikopterplattan avfyrar två skott mot honom. De rikoschetterar mellan väggar, golv och räcken. Joona tar ut det tomma magasinet, ser att Niko letar i fickorna efter mer ammunition. Niko flämtar, är mycket svag och måste vila en stund med handen tryckt mot den blodiga magen. Livvakten ropar åt Raphael att ta plats. Helikoptern är beredd att lyfta. Niko gräver i ena lårfickan och drar upp handen igen. Ett godispapper flyger iväg med vinden, men kvar i handflatan ligger en patron. Niko hostar svagt, tittar på den enda patronen och rullar den sedan över golvet fram till Joona.
Den helmantlade patronen spinner klirrande runt på metallgolvet, mässingshylsan och spetsen av koppar flimrar blänkande.
Joona fångar den och trycker snabbt in den i magasinet.
Nikos ögon är slutna nu, en bubbla av blod syns mellan läpparna, bröstet höjs fortfarande med den hastiga andhämtningen.
Livvaktens tunga steg hörs över durken.
Joona för in magasinet i automatkarbinen, matar fram den enda patronen, höjer vapnet, väntar några sekunder och lämnar sedan gömstället.
Raphael backar med Axel framför sig. Sonen ropar någonting från helikoptern och föraren vinkar åt Raphael att komma.
– Du borde ha kysst mig på handen när du hade chansen, viskar Raphael i Axels öra.
Fiolens strängar klingar till av en stöt.
Livvakten närmar sig Niko med stora steg, böjer sig över sargen och riktar pistolen mot hans ansikte.
– Jonottakaa, ropar Joona på finska.
Han ser livvakten höja vapnet för att rikta det mot honom istället och han flyttar sig snabbt i sidled, försöker hitta rätt linje, måste träffa med sin enda kula.
Det rör sig bara om sekunder.
Rakt bakom livvakten står Raphael och trycker kniven mot Axels hals. Deras kläder rycker av vinddraget från helikoptern. Bloddroppar stänker iväg. Joona sjunker ned en aning, höjer kornet några millimeter och avfyrar sedan automatkarbinen.
Jonottakaa, tänker han. Ställ er i kö.
Det smäller till och han känner rekylens hårda stöt mot sin axel. Den helmantlade kulan lämnar vapnet med en hastighet av 800 meter per sekund. Utan minsta ljud går den in i livvaktens halsgrop och ut genom nacken, fortsätter utan att förlora mycket hastighet rakt igenom Raphaels skuldra och vidare bort över havet.
Armen fladdrar till av träffen och kniven far skramlande iväg över däcket.
Axel Riessen sjunker ner.
Livvakten ser förvånat på Joona, blod strömmar nedför hans bröst, han höjer pistolen svajande, men orkar inte riktigt. Han rosslar underligt, hostar och blod skvätter ut över hans mun och haka.
Han sätter sig ner, trevar med handen mot halsen, blinkar två gånger och sedan förblir ögonen vidöppna.
Raphael är blek om läpparna, han står i det kraftiga, pulserande vinddraget och trycker handen med fiolen mot den blödande axeln och stirrar på Joona.
– Pappa, ropar sonen från helikoptern och kastar en pistol till honom.
Den slår skramlande i golvet, studsar och stannar framför Raphaels fötter.
Axel sitter med dimmig blick mot relingen och försöker stoppa blodflödet från halsen med handen.
– Raphael! Raphael Guidi, ropar Joona med stark röst. Jag är här för att gripa dig.
Raphael står fem meter ifrån sin helikopter med pistolen framför fötterna. Träningsoverallen fladdrar på hans kropp. Mödosamt böjer han sig ner och tar upp pistolen.
– Du är misstänkt för grov vapensmuggling, människorov och mord, säger Joona.
Raphael är svettig i ansiktet och pistolen skakar i hans hand.
– Lämna ifrån dig vapnet, ropar Joona.
Raphael håller den tunga pistolen i sin hand, men hans hjärta börjar slå snabbare när han möter Joonas lugna blick.
Axel stirrar på Joona och försöker ropa åt honom att springa.
Joona står stilla.
Allt sker nästan samtidigt.
Raphael höjer pistolen mot Joona och kramar avtryckaren, men pistolen klickar bara. Han försöker igen och drar efter andan när han förstår att hans son aldrig fyllde magasinet som han lovade. Raphael känner en fruktansvärd ensamhet som en kylig svepning. Han förstår att det är för sent att släppa vapnet och ge sig i samma stund som det suckar till i hans kropp. Tre mjuka dunsar tätt efter varandra. Sedan hörs knallarna över havet. För Raphael känns det som om någon slår honom hårt över bröstet, följt av en ilande smärta när han vacklar bakåt och förlorar känseln i benen.
Helikoptern väntar inte längre, den lyfter utan Raphael Guidi och stiger dånande rakt upp i luften.
Den finska marinens stora robotbåt FNS Hanko befinner sig bredvid yachten. En andra gång avfyrar tre prickskyttar sina vapen. Samtliga kulor går in i Raphaels bål. Det hörs bara en enda knall. Raphael tar några steg baklänges och faller, försöker sätta sig upp, men kan inte längre röra sig.
Ryggen är varm, men fötterna redan iskalla.
Raphael stirrar upp på helikoptern som hastigt stiger mot den disiga himlen.
Peter sitter i helikoptern och blickar ner på den krympande lyxyachten. Hans pappa ligger på den runda landningsplattan, innanför ringarna som på en måltavla.
Raphael Guidi håller fortfarande Paganinis fiol i handen. Den svarta blodpölen vidgar sig snabbt under honom, men blicken är redan död.
Joona är den enda som fortfarande står upp på båtens fördäck.
Han står stilla medan den vita helikoptern försvinner.
Himlen lyser med ett kristalliskt och ödsligt sken. På det blanka havet ligger tre fartyg stilla: som om de vore övergivna flyter de bara sida vid sida.
Snart kommer räddningshelikoptrarna från Finland, men just nu är det tyst och märkligt stilla, som ögonblicket när konsertens sista ton klingar ut och publiken fortfarande är förtrollad av musiken, bländad av tystnaden efter.
115
Avslutning
Joona Linna, Axel Riessen, Niko Kapanen och den gråhårige livvakten transporterades med räddningshelikoptrar till HUCS kirurgiska sjukhus i Helsingfors. Redan på sjukhuset var Axel tvungen att fråga Joona varför han hade stått kvar när Raphael tog upp pistolen från golvet.
– Hörde du inte att jag ropade? frågade Axel.
Joona hade bara sett honom i ögonen och förklarat att han redan hade noterat prickskyttarna på båten, han hade trott att de skulle avfyra sina vapen innan Raphael hann skjuta.
– Men det hann de inte, sa Axel.
– Man kan inte alltid ha rätt, svarade Joona leende.
Niko var vid medvetande när Joona och Axel kom in och tog avsked. Han skojade om att han kände sig som Vanhala i romanen Okänd soldat.
– Heja Sverige, sa han till dem. Men … det lilla sega Finland kom in som god tvåa!
Nikos skador var mycket allvarliga, men inte längre livshotande. Han skulle genomgå ett antal operationer de närmaste dagarna och kunde komma hem till sina föräldrar i en rullstol redan inom två veckor. Det skulle ta honom nästan ett år innan han kunde börja spela ishockey med sin syster igen.
Raphael Guidis livvakt häktades och fördes till Vanda fängelse i väntan på den juridiska processen och Joona Linna och Axel Riessen reste hem till Stockholm.
Det stora containerfartyget M/S Icelus lämnade aldrig Göteborgs hamn. Den tunga lasten av ammunition lossades och kördes till Tullverkets lagerlokaler.