Выбрать главу

– Och ammunitionen till Darfur?

– Vi har stoppat fartyget.

– Bra.

Penelope låter blicken glida över släktingarna, vännerna, mamma som står kvar där hon lämnade henne, mamma som inte släpper henne med blicken.

– Tack, säger hon.

Hon återvänder till sin mor som väntar på henne med ängsligt ansikte, tar hennes hand igen och tillsammans går de tillbaka till dem som väntar vid bilarna.

Penelope.

Hon stannar och vänder sig om. Hon tyckte att hon hörde sin systers röst helt nära. En rysning löper över hennes nacke och en skugga drar sakta över det späda, gröna gräset. Den lilla flickan som spelade blockflöjt står mellan gravstenarna och tittar på henne. Hon har tappat sitt hårband och håret flyger rufsigt i sommarbrisen.

Saga Bauer och Anja Larsson

Dessa sommardagar tar inte slut; natten skiner som pärlemor fram till gryningen.

Rikspolisen har personalfest i barockträdgården framför Drottningholms slott.

Joona Linna sitter tillsammans med sina kollegor vid ett långbord under ett stort träd.

På en scen framför en dansbana i falurött trä står ett dansband i vita kostymer och spelar Hårgalåten.

Petter Näslund dansar slängpolska med Fatima Zanjani från Irak. Han säger något med skratt i mungiporna som får henne att se lycklig ut.

Sången berättar egentligen om när djävulen själv spelade fiol så bra att ungdomarna aldrig ville sluta dansa. De fortsatte hela natten och när de begick misstaget att inte respektera helgdagsringningen kunde de inte längre sluta dansa. Ungdomarna var så trötta att de grät. Deras skor nöttes ner, fötterna nöttes ner och till slut hoppade bara deras huvuden runt till fiolmusiken.

På en tältstol sitter Anja med en blåblommig klänning på sig. Hon blänger på de dansande paren. Det runda ansiktet är trumpet, besviket. Men när hon ser att Joona lämnar sin plats vid bordet blir hon varm om kinderna.

– Glad sommar, Anja, säger han.

Mellan träden rör sig Saga Bauer dansande över gräset. Hon jagar såpbubblor tillsammans med Magdalena Ronanders tvillingar. Hennes blonda, böljande hår med de färggranna banden lyser i solen. Två medelålders kvinnor har stannat till och betraktar henne förundrat.

– Mina damer och herrar, säger sångaren efter applåden. Vi har fått in en speciell önskan …

Carlos Eliasson ler för sig själv och sneglar på någon bakom scenen.

– Jag har mina rötter i Oulu, fortsätter sångaren leende. Och jag ska med glädje sjunga en tango för er som heter Satumaa.

Magdalena Ronander har en blomsterkrans i håret när hon närmar sig Joona och söker hans blick. Anja stirrar på sina nya skor.

Bandet börjar spela den smäktande tangon. Joona vänder sig mot Anja, bugar en aning och frågar lågt:

– Får jag lov?

Anjas panna, kinder och hals blir illröda. Hon möter hans blick och nickar allvarligt.

– Ja, säger hon. Ja, det får du.

Hon tar hans arm, kastar en stolt blick på Magdalena och går upp på dansbanan med högburet huvud tillsammans med Joona.

Anja dansar koncentrerat, allvarligt med en smal rynka i pannan. Men snart blir hennes runda ansikte lugnt och lyckligt. Det hårt sprayade håret ligger i en konstfull knut i nacken. Hon låter sig föras med av Joona, mjuk i kroppen.

När den sentimentala sången går mot sitt slut känner plötsligt Joona att Anja biter honom i axeln, det gör inte speciellt ont.

Hon biter igen, lite hårdare och han känner sig tvungen att fråga:

– Vad gör du?

Hennes ögon är blanka, glasartade.

– Jag vet inte, svarar hon ärligt. Jag prövade bara vad som skulle hända, man vet aldrig innan man prövar …

I samma stund tystnar musiken. Han släppar taget om henne och tackar för dansen. Innan han hinner eskortera henne tillbaka skrider Carlos fram och bjuder upp Anja.

Joona står ett tag vid sidan av och tittar på sina kollegor som dansar, äter och dricker och sedan börjar han gå mot bilen.

Vitklädda människor sitter på picknickfiltar eller strosar mellan träden.

Joona fortsätter ut på parkeringsplatsen och öppnar bildörren till sin Volvo. I baksätet ligger en väldig blombukett inslagen. Han sätter sig i bilen och ringer Disa. Hennes röstbrevlåda går igång på fjärde signalen.

Disa Helenius

Disa sitter framför datorn i sin lägenhet vid Karlaplan. Hon har sina läsglasögon på sig och en pläd över axlarna. På skrivbordet ligger hennes mobiltelefon bredvid en kopp kallt kaffe och en kanelbulle.

På datorskärmen lyser en bild på en söndervittrad stenhög i otuktad grönska: lämningar från kolerakyrkogården på Skanstull i Stockholm.

Hon skriver in sina anteckningar i dokumentet i datorn, sträcker på ryggen och lyfter koppen halvvägs till munnen, men ångrar sig. Hon reser sig upp för att brygga nytt kaffe när telefonen surrar på skrivbordet.

Utan att titta efter vem det är som ringer henne stänger hon av den och blir sedan stående med blicken ut genom fönstret. Strimmor av damm lyser i solen. Disas hjärta slår snabbt och hårt när hon sätter sig framför datorn igen. Hon tänker aldrig mer tala med Joona Linna.

Joona Linna

Det är helgstämning i Stockholm och trafiken är gles när Joona sakta går nedför Tegnérgatan. Han har slutat försöka nå Disa. Hon har telefonen avstängd och han förutsätter att hon vill vara ifred. Joona rundar Blå tornet och fortsätter nedför den del av Drottninggatan som är full av antikvariat och affärer. Vid den nyandliga bokhandeln Vattumannen står en gammal kvinna och låtsas titta i skyltfönstret. När Joona passerar henne gör hon en gest in mot glaset och börjar sedan gå efter honom på avstånd.

Det tar ett tag innan han märker att han är förföljd.

Först när han befinner sig vid det svarta staketet utanför Adolf Fredriks kyrka vänder han sig om. Bara tio meter bakom honom står en kvinna i åttioårsåldern. Hon ser allvarligt på honom och håller fram några kort.

– Det här är du, eller hur? säger hon och visar ett av korten. Och här är kransen, brudkronan.

Joona Linna går fram till henne och tar korten. Det är spelkort från en Killelek, ett av de äldsta kortspelen i Europa.

– Vad vill du? frågar han lugnt.

– Jag vill ingenting, säger kvinnan. Men jag har en hälsning från Rosa Bergman.

– Det måste vara ett misstag, för jag känner ingen som …

– Hon undrar varför du låtsas att din dotter är död.

Epilog

Det är tidig höst i Köpenhamn, luften har hunnit bli hög och kylig när ett diskret sällskap anländer till Glyptoteket i fyra separata limousiner. Männen går uppför trappan, passerar entrén, fortsätter genom den frodiga vinterträdgården under det höga glastaket, går ekande genom stenkorridorer förbi antika skulpturer och in i den pampiga festsalen.

Publiken är redan på plats och Tokyo String Quartet sitter på den låga scenen med sina legendariska Stradivariusinstrument vilande, samma instrument som en gång spelades av Nicolò Paganini själv.

De fyra sista gästerna tar plats kring ett bord i pelargången vid sidan av den övriga publiken. Den yngste av dem är en finlemmad, ljus man vid namn Peter Guidi. Han är nästan bara en pojke, men uttrycken i de övrigas ansikten säger någonting annat, för de ska alldeles snart kyssa hans hand.

Musikerna nickar mot varandra och börjar spela Schuberts stråkkvartett nummer 14. Den inleds med stort patos, en inbromsad känsla, en kraft som hålls tillbaka. En violin svarar smärtsamt och vackert. Musiken drar efter andan en sista gång och sedan flödar den bara fram. Melodin är lycklig, men de röda instrumenten har samtidigt en klang fylld av sorg över fler förlorade själar.

Varje dag tillverkas det trettionio miljoner patroner till olika skjutvapen. Lågt räknat ligger de militära utgifterna i världen på 1226 miljarder dollar om året. Trots att det utan uppehåll produceras enorma mängder krigsmateriel är efterfrågan fortfarande omöjlig att tillgodose. De nio största exportörerna av konventionella vapen i världen är följande: USA, Ryssland, Tyskland, Frankrike, Storbritannien, Nederländerna, Italien, Sverige och Kina.