– Ja, svarar Joona.
– Men jag tror att du kan släppa Palmcrona … det blir inte mer spännande än ett självmord.
Nålens leende dör ut och blicken sjunker, men Joonas ögon är fortfarande skarpa, koncentrerade.
– Du har säkert rätt, säger han.
– Ja, svarar Nålen. Och jag kan spekulera lite om du vill … Carl Palmcrona var antagligen deprimerad, för naglarna var misskötta och smutsiga, tänderna hade inte blivit borstade på några dagar och han var orakad.
– Jag förstår, nickar Joona.
– Du får gärna titta på honom.
– Nej, det behövs inte, svarar han och reser sig tungt.
Nålen lutar sig fram och förklarar med förväntan i rösten, som om han sett fram emot detta ögonblick:
– I morse fick jag in något betydligt mer spännande. Har du tid några minuter?
Han reser sig från stolen och vinkar åt Joona att komma. Joona följer efter honom i korridoren. En ljusblå fjäril har förirrat sig in och fladdrar framför dem.
– Har killen slutat? frågar Joona.
– Vem?
– Han som var här, med hästsvans och …
– Frippe? Nej, för fan. Han får inte sluta. Han fick ledigt. Megadeth spelade på Globen igår med Entombed som förband.
De går rakt genom en dunkel sal med ett obduktionsbord av rostfritt stål. Det doftar skarpt av desinfektionsmedel. De fortsätter in i ett svalare rum där kropparna som undersökts på rättsmedicin förvaras i nerkylda lådor.
Nålen öppnar en dörr och tänder taklampan. Lysrören blinkar till och sprider sitt sken över en sal med vitt kakel på väggarna och ett långt plastöverdraget obduktionsbord med dubbla hoar och rännor för avrinning.
På bordet ligger en ung, mycket vacker kvinna.
Hennes hy är solbränd, det svarta, långa håret slingrar sig i tjocka, skimrande lockar över pannan och axlarna. Det ser ut som om hon blickar ut i rummet med ett blandat uttryck av tveksamhet och häpnad.
Det finns ett nästan spjuveraktigt drag i hennes mungipor, som hos någon som ofta ler och skrattar.
Men glansen är försvunnen i de mörka, stora ögonen. Små brungula fläckar har redan börjat framträda.
Joona ställer sig och betraktar kvinnan på bordet. Han tänker att hon inte kan vara mer än nitton, tjugo år gammal. Nyss var hon ett litet barn som sov hos sina föräldrar. Sedan blev hon en halvvuxen skolflicka och nu är hon död.
Ovanför kvinnans bröst, på huden över bröstbenet, syns svagt en böjd linje, som en glad mun målad i grått, kanske trettio centimeter lång.
– Vad är det här för streck? pekar Joona.
– Ingen aning, kanske ett avtryck från ett halsband eller linningen till en tröja, jag ska titta på det senare.
Joona betraktar den livlösa kroppen, tar ett djupt andetag och känner som alltid, inför dödens ovedersägliga faktum, en dysterhet välla in över sina känslor, som en färglös ensamhet.
Livet är så fruktansvärt skört.
Naglarna på hennes fingrar och tår är målade med en nästan rosabeige ton.
– Så vad är det för speciellt med henne? frågar han efter en kort stund.
Nålen ger honom en allvarlig blick och det blänker i hans glasögon när han vänder sig mot kroppen igen.
– Sjöpolisen kom in med henne, berättar han. Hon hittades sittande på slafen nere i förpiken på en stor fritidsbåt som drev runt i skärgården.
– Död?
Nålen möter hans blick och rösten är plötsligt melodisk:
– Hon hade drunknat, Joona.
– Drunknat?
Nålen nickar och ler vibrerande.
– Hon hade drunknat ombord på en båt som flöt, säger han.
– Antagligen har någon hittat henne i vattnet och lyft ombord henne.
– Ja, men i så fall hade jag inte tagit upp din tid, säger Nålen.
– Så vad handlar det om?
– Det finns inga spår av vatten på resten av kroppen – jag har skickat kläderna på analys, men SKL kommer inte heller att hitta någonting.
Nålen tystnar, bläddrar lite i den preliminära yttre besiktningen och sneglar sedan på Joona för att se om han har lyckats väcka hans nyfikenhet. Joona står helt stilla, hans ansikte är med ens förändrat. Nu betraktar han den döda kroppen med ett vaket, registrerande ansiktsuttryck. Plötsligt tar han upp ett par nya latexhandskar ur en kartong och drar på sig dem. Nålen ser mycket nöjd ut när Joona lutar sig fram över flickan, och försiktigt lyfter på hennes armar och granskar dem.
– Du kommer inte att hitta några spår efter våld, säger Nålen nästan ljudlöst. Det är obegripligt.
11
I förpiken
Den stora sportbåten är angjord vid sjöpolisens kajplats på Dalarö. Vit och blank ligger den förtöjd mellan två polisbåtar.
De höga stålgrindarna till hamnområdet står öppna. Joona Linna kör långsamt in på grusvägen, förbi en lila skåpbil och en lyftställning med en rostig vinsch. Han parkerar, lämnar bilen och går närmare.
En båt hittas övergiven, drivande i skärgården, tänker Joona. I kojen i fören sitter en flicka som drunknat. Båten flyter, men flickans lungor är fyllda av det bräckta havsvattnet.
Fortfarande på avstånd stannar Joona och betraktar båten. Fören är allvarligt sargad, djupa repor löper längs stäven efter en kraftig kollision, skadad färg och strån av glasfiber.
Han slår numret till Lennart Johansson på sjöpolisen.
– Lance, hörs en pigg röst.
– Är det Lennart Johansson jag talar med? frågar Joona.
– Ja, det är jag.
– Jag heter Joona Linna. Rikskrim.
Det blir tyst i luren. Joona hör något som låter som vågskvalp.
– Sportbåten som ni omhändertog, säger Joona. Jag undrar om den har tagit in vatten.
– Vatten?
– Fören är skadad.
Joona tar några steg närmare båten och hör Lennart Johansson förklara med en ton av uppgivenhet:
– Dear Lord, om jag fick en peng för varje fyllerist som trashade en …
– Jag behöver titta på båten, avbryter Joona.
– Så här har det gått till i stora drag, säger Lennart Johansson. Vi har några ungdomar från … vad vet jag, Södertälje. De snor en båt, plockar upp några tjejer, kör omkring, lyssnar på musik, festar och dricker en massa. Mitt i allting kör de på någonting, det är en ganska hård smäll och tjejen ramlar och hamnar i vattnet. Killarna stoppar båten, kör tillbaka, hittar henne och tar upp henne på däck. När de fattar att hon är död får de panik, de blir så jävla rädda att de bara sticker.
Lennart tystnar i luren och väntar på en reaktion.
– Ingen dålig teori, säger Joona sakta.
– Eller hur? säger Lennart muntert. Köp den så slipper du åka till Dalarö.
– För sent, säger Joona och börjar gå i riktning mot sjöpolisens båt.
Det är en Stridsbåt 90 E som ligger förtöjd akter om sportbåten. En man i tjugofemårsåldern, med bar, solbränd överkropp står på däck med en telefon mot örat.
– Suit yourself, säger han. Det är bara att ringa och boka en tid för sightseeing.
– Jag är här nu – och jag tror att jag ser dig, om du står ombord på en av sjöpolisens grundgående …
– Ser jag ut som en surfare?
Den solbrände mannen höjer leende blicken och kliar sig på bröstet.
– I stora drag, svarar Joona.
De avbryter samtalet och går varandra till mötes. Lennart Johansson får på sig en kortärmad uniformsskjorta som han knäpper medan han går över landgången.
Joona håller upp tummen och lillfingret i en surfgest. Lennart ler med vita tänder i det solbrända ansiktet:
– Jag surfar så fort det blir mer än en krusning – det är därför jag kallas för Lance.
– Då förstår jag, skojar Joona torrt.
– Eller hur, skrattar Lennart.
De går fram till båten och stannar på kajen vid landgången.
– En Storebro 36, Royal Cruiser, säger Lennart. Bra skuta, men ganska sliten. Registrerad på Björn Almskog.
– Har ni kontaktat honom?