– Vi har inte hunnit.
De tittar närmare på skadorna på båtens för. De ser ut att vara färska, det finns inga alger bland glasfibervävens trådar.
– Jag har kallat hit en tekniker – han borde vara här snart, säger Joona.
– Hon har fått en ordentlig kyss, säger Lance.
– Vilka har varit ombord sedan båten hittades?
– Ingen, svarar han snabbt.
Joona ler och väntar sedan med en tålmodig blick.
– Jag förstås, säger Lennart dröjande. Och Sonny, min kollega. Och ambulanskillarna som hämtade kroppen. Vår kriminaltekniker, men han använde stegplattor och skyddskläder.
– Är det alla?
– Förutom gubben som hittade båten.
Joona svarar inte, han ser ned i det skimrande vattnet och tänker på flickan som låg på britsen på den rättsmedicinska avdelningen hos Nålen.
– Vet du om teknikern spårsäkrade alla ytskikt? frågar han sedan.
– Han är färdig med golven och har filmat fyndplatsen.
– Jag går ombord.
En smal, sliten landgång är lagd mellan kajen och båten. Joona kliver ombord och blir sedan stående en stund på akterdäck. Han ser sig långsamt omkring, går sakta med blicken över föremålen. Detta är första och enda gången han kommer att se brottsplatsen som ny, som aldrig skådad. Varje detalj han registrerar kan vara avgörande. Skor, en omkullvält solstol, badlakan, en pocketbok som gulnat i solen, en kniv med rött plastskaft, en hink i ett snöre, ölburkar, en påse med grillkol, en balja med en våtdräkt, flaskor med solkräm och lotion.
Han tittar in genom det stora fönstret och anar salongen med styrplatsen och inredningen av lackat trä. I en viss vinkel lyser fingeravtrycken på glasdörren när solljuset passerar, avtryck från händer som puttat upp dörren, tryckt igen den, tagit stöd när båten rullat.
Joona går in i den lilla salongen. Eftermiddagssolen blänker i fernissa och krom. På sofforna med dynor av marinblått tyg ligger en cowboyhatt och ett par solglasögon.
Vattnet kluckar utanför mot skrovet.
Joona låter blicken gå längs det slitna golvet i salongen och nedför den smala trappan mot fören. Det är svart som i en djup brunn därnere. Han ser ingenting innan han tänder sin ficklampa. Ljuset belyser den blanka, branta passagen med ett isigt, begränsat sken. Det röda träet lyser fuktigt som insidan av en kropp. Joona fortsätter nedför de knarrande stegen och tänker på flickan, föreställer sig att hon har varit ensam på båten, dykt från fören, slagit huvudet mot en sten och dragit in vatten i lungorna, men ändå tagit sig ombord igen, fått av sig den blöta bikinin och klätt sig i torra kläder. Kanske har hon sedan känt sig trött och gått ned till sin säng, inte förstått att skadan varit så allvarlig som den var, inte insett att hon i själva verket hade fått en blödning som hastigt ökade trycket mot hennes hjärna.
Men då skulle Nålen ha hittat spår av det bräckta vattnet på hennes kropp.
Det stämmer inte.
Joona fortsätter nedför trappan, går förbi pentryt och badrummet och fram mot den stora kojen.
Det finns en kvardröjande känsla av hennes död i båten, trots att kroppen flyttats till patologen i Solna. Förnimmelsen är densamma varje gång. Tysta stirrar föremålen på något sätt tillbaka på honom, mättade av skrik, kamp och tystnad.
Plötsligt knakar båten konstigt och verkar luta sig åt sidan. Joona väntar ett tag, lyssnar, men fortsätter ändå till förpiken.
Sommarljus strålar in genom de små fönstren intill taket på en dubbelsäng med gaveln spetsigt formad efter fören. Det var här hon hittades, sittande. En sportväska står öppen på golvet och ett prickigt nattlinne är uppackat. Innanför dörren ligger ett par jeans och en tunn kofta. En axelväska hänger på en krok.
Båten gungar igen och en glasflaska rullar över däcket ovanför hans huvud.
Joona fotograferar väskan med sin mobiltelefon i olika vinklar. Blixtskenet får det lilla rummet att dra ihop sig, som om väggar, golv och tak kom ett steg närmare ett kort ögonblick.
Försiktigt lyfter han väskan från kroken och bär den med sig upp. Trappan knarrar under hans tyngd. Ett metalliskt klirrande hörs utifrån. När han kommer upp till salongen går en oväntad skugga över glasdörrarna. Joona reagerar och tar ett steg tillbaka, ner i trappans dunkel.
12
Ovanlig död
Joona Linna står helt stilla, bara två steg ner i den mörka trappan som leder till båtens pentry och främre sovrum. Från denna låga plats ser han glasdörrarnas lägsta parti och en del av akterdäcket. En skugga går över det dammiga glaset och plötsligt syns en hand. Någon kryper långsamt fram. I nästa sekund känner han igen Erixons ansikte. Svettdroppar rinner nedför hans kinder när han lägger ut gelatinfolie över området kring dörren.
Joona går upp i salongen med väskan från sovrummet. Han vänder försiktigt upp och ned på den på det lilla bordet i ädelträ. Sedan petar han upp den röda plånboken med sin penna. Det ligger ett körkort i det repiga plastfacket. Han tittar närmre och ser ett vackert, allvarligt ansikte i blixtskenet från en automat. Hon sitter lite bakåtlutad som om hon blickar upp på betraktaren. Håret är mörkt och lockigt. Han känner igen flickan från obduktionssalen hos patologen, den raka näsan, ögonen, de sydamerikanska dragen.
– Penelope Fernandez, läser han på körkortet och tänker att han har hört namnet förut.
I tankarna återvänder han till patologen och den nakna kroppen på britsen i det kakelklädda rummet, liklukten, de slappa dragen, ett ansikte bortom sömn.
Ute i solljuset flyttar sig Erixons väldiga kroppshydda decimeter för decimeter medan han säkrar fingeravtryck efter relingen, penslar med magnetpulver, lyfter med tejp. Försiktigt torkar han av en blöt yta, droppar på SPR-lösning och fotograferar avtrycken som framträder.
Joona hör honom hela tiden sucka tungt, som om varje rörelse vore plågsamt ansträngande, som om han precis uttömt sina allra sista krafter.
Joona kisar ut mot däck och ser en hink med ett snöre bredvid en gymnastiksko. Det luktar dävet av potatis nerifrån pentryt.
Hans blick återvänder till körkortet och det lilla fotografiet. Han tittar på den unga kvinnans mun, på läpparna som är en aning särade, och han tänker plötsligt att det är något som fattas.
Det känns som om han hade sett något, var på väg att säga det men sedan glömde bort tanken.
Joona rycker till av att telefonen skorrar i hans ficka. Han tar upp den, ser på displayen att det är Nålen och svarar.
– Joona.
– Jag heter Nils Åhlén och är chefspatolog på rättsmedicin i Stockholm.
Joona drar på munnen, de har känt varandra i tjugo år och han skulle känna igen Nålens röst utan någon som helst presentation.
– Har hon slagit i huvudet? frågar Joona.
– Nej, svarar Nålen förvånat.
– Jag tänkte kanske att hon hade dykt på en sten.
– Nej, ingenting sådant – hon drunknade, det var dödsorsaken.
– Du är säker? envisas Joona.
– Jag har konstaterat skumsvamp inne i näsborrarna, slemhinnebristningar i halsen, förmodligen på grund av häftiga kräkreflexer, och det finns bronkialsekret i både trachea och bronkerna. Lungorna har ett för drunkning typiskt utseende, de är vattenfyllda, viktökade, och … ja.
Det blir tyst mellan dem. Joona hör ett skrapande ljud, det låter som om någon skjuter fram en metallhurts.
– Du ringde av någon anledning, säger Joona.
– Ja.
– Vill du berätta?
– Hon hade hög halt av tetrahydrocannabinol i urinen.
– Cannabis?
– Ja.
– Men det har hon inte dött av, säger Joona.
– Knappast, svarar Nålen roat. Jag föreställde mig bara att du just nu försökte rekonstruera förloppet på båten … och att det här är en liten detalj i pusslet som du inte kände till.
– Hon heter Penelope Fernandez, säger Joona.
– Angenämt, mumlar Nålen.