– Var det något annat?
– Nej.
Nålen andas i luren.
– Säg det ändå, säger Joona.
– Det är bara att det här inte är ett vanligt dödsfall.
Han tystnar.
– Vad är det du har sett?
– Ingenting, det är bara en känsla …
– Bravo, säger Joona. Nu börjar du låta som jag.
– Jag vet, men … Det är klart att det kan handla om mors subita naturalis, en hastig, men helt naturlig död … Ingenting talar emot det, men om det är en naturlig död, så är det en ganska ovanlig naturlig död.
Samtalet avslutas, men Nålens ord hänger kvar i Joonas huvud, mors subita naturalis. Det är något gåtfullt över Penelope Fernandez död. Hennes kropp hittades inte bara i vattnet av någon och lyftes ombord. Då hade hon legat på däck. Man kan visserligen tänka sig att den som hittade henne ville visa den döda kvinnan omsorg. Men i så fall hade han burit in henne i salongen, lagt henne på soffan.
Det sista alternativet, tänker Joona, är förstås att hon togs omhand av någon som älskade henne, som ville bädda ner henne, lägga henne i hennes eget rum, i hennes egen säng.
Men hon satt ju på sängen. Hon satt upp.
Kanske har Nålen fel, kanske levde hon fortfarande när hon hjälptes ombord, fick hjälp att få komma till sitt rum. Lungorna kan ha varit allvarligt skadade, redan bortom räddning. Hon mådde kanske dåligt, ville lägga sig och bli lämnad ifred.
Men varför har hon inte vatten på kläderna, på resten av kroppen?
Det finns en sötvattendusch ombord, tänker Joona och säger sig att han ska undersöka resten av båten, titta på kojen i aktern, badrummet och pentryt. Det finns mycket kvar att summera innan helheten framträder.
När Erixon reser sig upp och tar ett par steg framåt med sin väldiga kropp gungar hela båten till igen.
Återigen blickar Joona ut genom glasdörrarna inifrån salongen och för andra gången hamnar hans blick på hinken med snöret. Den står bredvid en tvättbalja av zink som någon har slängt en våtdräkt i. Vattenskidorna ligger utmed relingen. Joona låter blicken gå mot hinken igen. Han ser på snöret som är knutet till handtaget. Zinkbaljans rundade kant blänker i solen, lyser som en nymåne.
Plötsligt sköljer det bara över honom: Joona ser händelseförloppet för sig med isande klarhet. Han väntar, låter hjärtat lugna sig något, låter förloppet genomströmma honom ännu en gång och är nu helt säker på att han har rätt.
Kvinnan som identifierats som Penelope Fernandez drunknade i tvättbaljan.
Joona ser för sig det böjda märket på huden över hennes bröstben som han noterade på patologen och som fick honom att tänka på en glad mun.
Hon mördades och placerades på sängen i sin hytt.
Nu börjar tankarna gå fortare, adrenalinet jagar genom blodomloppet, hon dränktes i det bräckta havsvattnet och placerades på sin säng.
Det här är inget vanligt mord, det här är ingen vanlig mördare.
En undrande röst framträder inom honom, blir hastigt tydligare, mer befallande. Den upprepar tre ord, snabbare och högre: Lämna båten nu, lämna båten nu.
Joona ser Erixon genom fönstret, hur han lägger ner en tops i en liten papperspåse, försluter den med tejp och märker den med en kulspetspenna.
– Tittut, ler Erixon.
– Vi går i land, säger Joona samlat.
– Jag gillar inte båtar, de vickar hela tiden, men jag har bara börjat med …
– Ta en paus, avbryter Joona hårt.
– Vad är det med dig nu då?
– Kom bara och rör inte mobiltelefonen.
De går i land och Joona för med sig Erixon en bit bort från båten innan han stannar. Han känner hur det hettar om kinderna och hur ett lugn sedan börjar sprida sig i kroppen, en tyngd i låren, vaderna.
– Det kan finnas en bomb ombord, säger han stilla.
Erixon sätter sig på kanten till en betongplint. Det rinner svett från hans panna.
– Vad snackar du om?
– Det här är inget vanligt mord, säger Joona. Det finns en risk för …
– Mord? Ingenting tyder på …
– Vänta, avbryter Joona. Jag är säker på att Penelope Fernandez blev dränkt i tvättbaljan som stod på däck.
– Dränkt? Vad fan är det du säger?
– Hon drunknade i havsvattnet i baljan och placerades på sängen, fortsätter Joona. Och jag tror att tanken var att båten skulle sjunka.
– Men …
– För då … för då skulle hon hittas i sin vattenfyllda hytt med vatten i lungorna.
– Men båten sjönk aldrig, säger Erixon.
– Det var det som gjorde att jag började tänka på att det kanske fanns en sprängladdning på båten, en sprängladdning som av en eller annan anledning inte briserade.
– Den sitter antagligen på bränsletanken eller gasoltuberna i pentryt, säger Erixon långsamt. Vi får se till att utrymma området och ringa efter en bombskyddsgrupp.
13
Rekonstruktion
Klockan sju samma kväll träffas fem allvarliga män i sal 13 på Karolinska institutets rättsmedicinska avdelning. Kriminalkommissarie Joona Linna vill hålla i förundersökningen kring kvinnan som hittades död på en båt i Stockholms skärgård. Trots att det är lördag har han kallat sin närmaste chef Petter Näslund och överåklagare Jens Svanehjälm till en rekonstruktion för att övertyga dem om att det faktiskt rör sig om en mordutredning.
Ett av lysrören i taket blinkar och det lågt tempererade ljuset fladdrar över väggarna av blänkande vitt kakel.
– Måste byta glimtändare, säger Nålen lågt.
– Ja, svarar Frippe.
Petter Näslund muttrar något ohörbart där han står tryckt mot väggen. Hans breda, kraftiga ansikte ser ut att skaka i det blinkande ljuset från lysröret. Bredvid honom väntar överåklagare Jens Svanehjälm med ett irriterat uttryck i det unga ansiktet. Han ser ut att överväga riskerna med att ställa ned sin skinnportfölj på golvet och luta sig mot väggen med sin prydliga kostym.
En stark doft av desinfektionsmedel ligger i rummet. Kraftiga, riktningsbara lampor är fästa i taket över en fristående bänk av rostfritt stål, med dubbla vattenkranar och djup ho. Golvet är täckt av en ljusgrå plastmatta. En zinkbalja som liknar den på båten är redan halvfylld. Joona Linna hämtar gång på gång vatten i en hink vid den väggfasta tappkranen med golvbrunn och tömmer den sedan i baljan.
– Det är faktiskt inte ett brott att någon hittas drunknad på en båt, säger Svanehjälm otåligt.
– Precis, svarar Petter.
– Det kan röra sig om en drunkningsolycka som ännu inte är anmäld, fortsätter Svanehjälm.
– Vattnet i lungorna är samma vatten som båten flöt på, men det finns i princip ingenting av detta vatten i kläderna och på resten av kroppen, säger Nils Åhlén.
– Märkligt, säger Svanehjälm.
– Det finns säkert en rationell förklaring, ler Petter.
Joona tömmer en sista hink med vatten i baljan, ställer ner hinken på golvet, tittar sedan upp och tackar de fyra andra för att de tog sig tid att komma.
– Jag vet att det är helg och att alla vill åka hem, säger han. Men jag tror att jag har fått syn på en sak.
– Det är klart att vi kommer om du säger att det är viktigt, svarar Svanehjälm vänligt och ställer äntligen ned sin portfölj mellan fötterna.
– Förövaren tog sig ombord på fritidsbåten, börjar Joona allvarligt. Han gick nedför trappan till förpiken och såg Penelope Fernandez sova, han återvände upp till akterdäcket, släppte ner hinken med snöret i vattnet och började fylla tvättbaljan som stod på akterdäcket.
– Fem, sex hinkar, säger Petter.
– Och först när baljan var fylld gick han ner till kojen och väckte Penelope. Han förde henne uppför trappan, ut på däcket och där dränkte han henne i baljan.
– Vem skulle göra en sådan här sak? frågar Svanehjälm.
– Jag vet inte ännu, kanske rörde det sig om tortyr, skendränkningar …
– Hämnd? Svartsjuka?