Joona lägger huvudet på sned och säger med eftertänksamhet i rösten:
– Det här är inte en vanlig mördare, kanske ville förövaren få någon information ur henne, få henne att berätta eller erkänna något innan han slutligen höll kvar henne under ytan tills hon inte längre kunde stå emot driften att andas in.
– Vad säger chefsobducenten? frågar Svanehjälm.
Nålen skakar på huvudet:
– Om hon hade blivit dränkt, förklarar han. Så skulle jag ha hittat spår av våld på kroppen, blåmärken och …
– Kan vi vänta med invändningarna, avbryter Joona. För jag skulle vilja börja med att visa hur jag tror att det såg ut, hur det gick till, hur jag ser förloppet i mitt huvud. Och sedan, när jag är klar, går vi alla tillsammans och tittar på kroppen och ser om det finns belägg för min teori.
– Varför kan du aldrig göra någonting som man ska göra det? frågar Petter.
– Jag måste hem snart, varnar åklagaren.
Joona ser på honom med en isgrå glimt i de ljusa ögonen. Ett leende leker i ögonvrån, ett leende som inte alls förtar allvaret i blicken.
– Penelope Fernandez, börjar han. Hon hade tidigare suttit på däck och rökt cannabis, det var en varm dag och hon hade blivit trött, gått ner till sin säng för att vila och somnat med jeansjackan på sig.
Han gör en gest mot Nålens unge assistent som väntar i dörröppningen.
– Frippe har lovat mig att hjälpa till vid rekonstruktionen.
Frippe tar ett steg fram och ler stort. Hans svartfärgade hår hänger i testar ned över ryggen och de slitna skinnbyxorna är fulla med nitar. Noga knäpper han jeansjackan över den svarta T-shirten med en bild på hårdrocksgruppen Europe.
– Se här, säger Joona mjukt och demonstrerar hur han med ena handen om tyget i jackans båda ärmar kan låsa Frippes armar bakom ryggen och med andra handen ta ett hårt grepp om hans långa hår.
– Jag kontrollerar Frippe helt och hållet nu, och det kommer inte att synas ett enda blåmärke på honom.
Joona lyfter den unge mannens armar bakom hans rygg. Frippe kvider till och böjer sig framåt.
– Ta det lugnt, skrattar han.
– Du är förstås mycket större än offret, men jag tror att jag ändå kommer att kunna trycka ner ditt huvud i baljan.
– Var rädd om honom, säger Nålen.
– Jag ska bara förstöra frisyren.
– Glöm det, säger Frippe leende.
Det blir en tyst, suckande kamp. Nålen ser orolig ut och Svanehjälm verkar besvärad. Petter undslipper sig en svordom. Joona trycker utan större svårighet ner Frippes huvud i baljan, håller honom under vattnet en kort stund, släpper sedan taget och backar undan. Frippe reser sig vinglande och Nålen skyndar fram med en handduk.
– Det hade väl räckt med att berätta det, säger han irriterat.
När Frippe har torkat av sig går de alla under tystnad till det angränsande rummet, där en tung stank av förruttnelse vilar i den svala luften. Den ena väggen är täckt av kylskåpsluckor av rostfritt stål i tre våningsplan. Nålen öppnar lucka 16 och drar ut en låda. På en smal brits ligger den unga kvinnan. Naken och färglös, med bruna ådernät kring halsen. Joona pekar på den tunna, böjda linjen ovanför hennes bröst.
– Ta av dig kläderna, säger han till Frippe.
Frippe knäpper upp jackan och drar av sig den svarta T-shirten. På hans bröstkorg syns ett svagt rosa märke efter baljans kant, en böjd linje, som liknar en glad mun.
– Det var som fan, säger Petter.
Nålen går fram och granskar den döda kvinnans hårbotten. Han tar fram en smal ficklampa och riktar den mot den bleka huden under håret.
– Jag behöver inget mikroskop, någon har hållit henne mycket hårt i huvudet.
Han släcker lampan och stoppar ned den i läkarrocken.
– Med andra ord …, säger Joona.
– Med andra ord så har du förstås rätt, säger Nålen och klappar i händerna.
– Mord, suckar Svanehjälm.
– Imponerande, säger Frippe och stryker bort lite kajal som dragits ut på kinden.
– Tack, svarar Joona frånvarande.
Nålen ser frågande på honom:
– Vad är det? Joona? Vad har du sett?
– Det är inte hon, säger han.
– Va?
Joona möter Nålens blick och pekar sedan på kroppen framför dem.
– Det här är inte Penelope Fernandez, det här är någon annan, säger han och möter åklagarens blick. Den döda kvinnan är inte Penelope. Jag har tittat på hennes körkort och jag är säker på att det här inte är hon.
– Men vad …
– Penelope Fernandez är kanske också död, säger han. Men i så fall har vi inte hittat henne ännu.
14
En nattlig fest
Penelopes hjärta slår fruktansvärt fort, hon försöker andas tyst, men luften skälver genom strupen. Hon hasar nedför den skrovliga klippan, river med sig fuktig mossa, kommer ner innanför den täta granens ruskor. Hon är så rädd att hon skakar. Hon kryper längre in mot stammen där nattmörkret hopar sig. Hon hör sig själv kvida när hon tänker på Viola. Björn sitter stilla i mörkret under grenarna med armarna om sig själv, han mumlar något gång på gång.
De har sprungit i panik, inte sett sig om, de har snubblat, fallit, kommit upp, de har klättrat över liggande träd, de har slagit upp sår på ben, knän och händer, men ändå rusat vidare.
Penelope vet inte längre hur nära förföljaren är, om han redan har fått syn på dem igen eller om han gett upp, valt att vänta.
De har flytt men Penelope har ingen aning om varför. Hon förstår inte varför de jagas.
Kanske är allting bara ett misstag, tänker hon. Ett fruktansvärt misstag.
Den stegrade pulsen planar ut.
Hon mår illa, håller på att kräkas, men sväljer hårt.
– Å Gud, å Gud, viskar hon gång på gång för sig själv. Det här går inte, vi måste få hjälp, de borde ju hitta båten snart och börja leta efter oss …
– Shhhh, tystar Björn med rädd blick.
Hennes händer darrar. I tankarna ser hon snabba bilder. Hon blinkar för att slippa se dem, försöker titta på sina vita sportskor, på de bruna barren på marken, på Björns smutsiga, blodiga knän, men bilderna tränger sig fram ändå: Viola är död, hon sitter på sängkanten med vidöppna ögon, med ogenomtränglig blick, hon är suddigt vit och blöt i ansiktet och håret är vått och stripigt.
På något sätt hade Penelope förstått att mannen som stod på stranden och ropade åt Björn att simma in till land var den som hade dödat hennes syster. Hon kände det, hon satte ihop de skärvor hon hade och avläste bilden sekundsnabbt. Annars hade de alla varit döda.
Penelope skrek åt Björn. De förlorade tid, det gick för långsamt och hon gjorde illa honom med spetsen till båtshaken innan hon lyckades få ombord honom.
Gummibåten hade nått runt Stora Kastskär och fått upp farten på det öppna, släta vattnet.
Hon styrde rakt mot en gammal träbrygga, slog i backen och stängde av motorn när fören gick in i en stolpe. De gled åt sidan med ett knakande ljud och lämnade bara båten, flydde i panik, fick inte med sig någonting, inte ens en telefon. Penelope halkade till på sluttningen och tog stöd med handen, vände sig om och såg hur den svartklädde mannen hastigt förtöjde gummibåten vid bryggan.
Penelope och Björn sprang in i granskogen, rusade sida vid sida, väjde för träd, rundade mörka stenar, Björn kved till när hans nakna fötter trampade på vassa kvistar.
Penelope drog honom med sig, förföljaren var inte långt bakom dem.
De hade inga tankar, ingen plan, de rusade i panik, djupt genom täta ormbunkar och blåbärsris.
Penelope hörde sig själv gråta medan hon sprang, hon grät med en röst hon aldrig hört hos sig själv förut.
En kraftig gren brände till över hennes lår och hon var tvungen att stanna. Andningen rev i henne, hon kved, och med skakande händer böjde hon undan grenen och såg Björn närma sig springande. Smärtan dunkade i lårmuskeln. Hon fortsatte framåt, fick upp farten igen, hörde Björn bakom sig och fortsatte allt djupare in i den täta skogen utan att se sig om.