Det sker något med tankarna när man grips av panik. För paniken är inte konstant – då och då bryts den sönder för att ge plats åt rent rationella resonemang. Det är som att stänga av ett oväsen och mötas av tystnad och en plötslig överblick. Sedan kommer rädslan igen, tankarna blir enkelspåriga, jagar runt i cirklar, man vill bara springa, komma långt bort från förföljaren.
Penelope tänkte gång på gång att de måste hitta människor, att det måste finnas hundratals människor på Ornö i kväll. De måste hitta de bebyggda delarna längre söderut, de måste få hjälp, måste få tag på en telefon och larma polisen.
De gömde sig inne bland några täta granar, men efter en stund blev rädslan outhärdlig och de flydde vidare.
Penelope sprang och kände återigen hans närvaro, tyckte sig höra hans långa, snabba steg. Hon visste att han inte hade slutat springa. Han skulle hinna ifatt dem om de inte fick hjälp snart, om de inte nådde fram till bebodda hus.
Marken höjde sig igen, stenar lossnade under deras fötter och rullade nedför sluttningen.
De måste hitta människor någonstans, det måste finnas hus helt nära. En hysteri svepte igenom henne, en vilja att bara stanna och skrika, bara ropa på hjälp, men hon fortsatte framåt, uppåt.
Björn hostade bakom henne, andades häftigt och hostade igen.
Tänk om Viola inte var död, tänk om hon behövde hjälp? Rädslan jagade genom hennes huvud. Penelope förstod på något sätt att hon tänkte så här för att sanningen var så mycket värre. Hon visste att Viola var död, men det var obegripligt, det var bara som ett stort mörker. Hon ville inte förstå, kunde inte, ville inte ens försöka.
De klättrade uppför en brant klippa igen, mellan tallar med risiga kvistar, stenar och lingonbuskar. Hon använde händerna som stöd och kom upp på krönet. Björn var precis bakom henne, han försökte säga något men var för andfådd, han drog bara henne med sig nedåt. På andra sidan krönet sluttade skogen ner mot öns västra strand. Mellan de mörka träden såg de vattnets ljusa yta. Det var inte långt dit. De fortsatte nedåt. Penelope halkade och hasade nedför en brant, föll fritt och slog hårt i marken, stötte munnen mot knäna, återfick andan och hostade.
Hon försökte resa sig, undrade om hon brutit något och hörde plötsligt musik och sedan höga röster och skratt. Hon tog stöd mot den blöta bergväggen och kom upp, torkade sig om läpparna och tittade på sin blodiga hand.
Björn kom ner och drog i henne, han pekade ut riktningen, det var en fest därframme. De tog varandras händer och började springa. Mellan de mörka träden såg de kulörta ljusslingor i spaljéerna kring en träaltan mot vattnet.
De fortsatte gående, avvaktande.
Människor satt kring ett bord utanför ett vackert falurött sommarhus. Penelope förstod att det var mitt i natten, ändå var himlen ljus. Måltiden var för länge sedan över, glas och kaffekoppar stod kvar, assietter och tomma chipsskålar.
Några av dem som satt vid bordet sjöng med i en sång, andra pratade och fyllde på rödvinsglasen ur boxarna. Värme dallrade fortfarande över utegrillen. Barnen sov antagligen inne i huset med filtar över sig. För Björn och Penelope såg de alla ut att komma från en helt annan värld. De var ljusa och lugna i sina ansikten. En självklar gemenskap slöt sig kring dem som en kupa av glas.
Bara en person befann sig utanför kretsen. Han stod lite avsides, med ansiktet vänt upp mot skogen, som om han väntade besök. Penelope stannade tvärt och höll fast Björn i handen. De sjönk ner på marken och kröp in bakom en låg gran. Björn såg rädd ut, oförstående. Men hon var säker på vad hon hade sett. Förföljaren hade avläst deras riktning och hunnit fram till huset före dem. Han hade insett hur oemotståndligt ljuset och ljuden från festen skulle vara för dem. Han visste att de som nattsländor skulle hitta hit. Så han väntade, spejade efter dem mellan de mörka träden, ville möta dem en liten bit upp i skogsbrynet. Han var inte rädd för att de festande människorna skulle höra skriken, han förstod att de inte skulle våga sig in i skogen förrän det var för sent.
När Penelope tordes titta upp var han försvunnen. Hon darrade av adrenalinet som utsöndrats i blodet. Kanske trodde förföljaren att han misstagit sig, tänkte hon och sökte runt med blicken.
Kanske hade han sprungit åt ett annat håll.
Hon hann precis börja tänka att flykten kanske var över, att hon och Björn kunde gå ner till festen och larma polisen, när hon plötsligt såg honom igen.
Han stod tätt intill en trädstam, inte långt bort.
Med avvägda rörelser tog förföljaren upp en svart kikare med svagt gröna linser.
Penelope kröp ner bredvid Björn, försökte kämpa mot driften att bara fly huvudlöst, bara springa och springa. Hon såg för sig mannen mellan träden, hur han höjde det optiska instrumentet till ögonen och hon tänkte att det rörde sig om en värmekamera eller en mörkerkikare.
Penelope tog Björns hand och drog hukande med sig honom bort från huset och musiken, bakåt, längre in i skogen. Efter en stund tordes hon räta på ryggen. De började springa på skrå utmed en sluttning, mjukt rundad av den kilometertjocka inlandsis som en gång i tiden rört sig över norra Europa. De fortsatte rakt igenom snåriga buskar, in bakom en stor sten och över ett flisigt krön. Björn fångade in en kraftig trädgren med handen och hasade försiktigt nedför kanten. Penelopes hjärta slog mycket hårt i bröstet, lårmusklerna darrade, hon försökte andas tyst, men var alldeles för andfådd. Hon gled nedför den skrovliga klippan, rev med sig fuktig mossa och stensöta och kom ner på marken innanför den täta granens ruskor. Björn hade bara de knälånga badbyxorna på sig, hans ansikte var blekt och läpparna nästan vita.
15
Identifieringen
Det låter som om någon gång på gång kastar en boll mot fasaden nedanför chefsobducent Nils Åhléns fönster. Han och kriminalkommissarie Joona Linna väntar under tystnad på Claudia Fernandez. Hon har kallats till patologen tidigt denna söndagsmorgon för att styrka identifieringen av den döda kvinnan.
När Joona ringde henne för att berätta att de befarade att hennes dotter Viola hade omkommit hade Claudia låtit märkligt lugn på rösten.
– Nej, Viola är ute i skärgården tillsammans med sin syster, hade hon sagt.
– På Björn Almskogs båt? frågade Joona.
– Ja, det var jag som sa till henne att ringa Penelope och fråga om hon fick följa med, jag tyckte att hon behövde komma bort ett tag.
– Skulle någon mer följa med på båten?
– Björn förstås.
Joona hade tystnat, några sekunder hade gått medan han försökte tvinga undan tyngden inombords och sedan hade han harklat sig och sagt alldeles mjukt:
– Claudia, jag vill att du kommer till avdelningen för rättsmedicin i Solna.
– Varför? frågade hon.
Nu sitter Joona på en obekväm stol i chefsobducentens rum. Nålen har satt fast en liten bild på Frippe i underkanten till ramen kring sitt bröllopsfoto. Avlägset hörs bollen dunsa mot fasaden, tomt och ensamt. Joona tänker på att Claudias andhämtning hade ändrats när hon till slut började förstå att det faktiskt kunde vara hennes dotter som de hade hittat död. Joona hade försiktigt förklarat omständigheterna för henne, att en kvinna som de befarade var hennes yngsta dotter hade hittats död på en övergiven sportbåt i Stockholms skärgård.
En förbeställd taxi har hämtat Claudia Fernandez i radhuset i Gustavsberg. Hon borde vara på patologen inom några minuter.
Nålen gör ett halvhjärtat försök att småprata, men ger upp efter ett tag när han inser att Joona inte tänker svara.
Båda två längtar efter att det hela ska vara över. En positiv identifiering inrymmer alltid ett omskakande ögonblick. I en och samma stund blandas den sönderslitande lättnaden över att ovissheten är bortblåst med den konkreta smärtan över att allt hopp försvunnit.