Nu hör de stegen i korridoren. De reser sig snabbt från stolarna på samma gång.
Att se en anhörigs döda kropp är en obönhörlig bekräftelse på de allra värsta farhågorna. Men samtidigt är det en viktig, nödvändig del i sorgearbetet. Joona har läst många argument för att identifieringen också innebär ett slags befrielse. Det finns inte längre möjlighet till vilda fantasier om att den älskade i själva verket lever, fantasier som bara lämnar tomhet och frustration efter sig.
Men allt det är tomt prat, tänker Joona. Döden är bara fasansfull och den lämnar aldrig tillbaka någonting.
Claudia Fernandez står i dörren, en kvinna i sextioårsåldern. Hon ser rädd ut. Spår av gråt och oro sitter i ansiktet och kroppen är frusen och hopkrupen.
Joona hälsar varsamt på henne.
– Hej, jag heter Joona Linna. Jag är kriminalkommissarie, det var vi som talade i telefon.
Nålen presenterar sig ohörbart när han kort skakar hand med kvinnan och sedan omedelbart vänder ryggen till henne för att låtsas plocka med några pärmar. Han gör ett mycket buttert och avvisande intryck, men Joona vet att han i själva verket är ytterst besvärad.
– Jag har försökt ringa, men jag får inte tag på mina flickor, viskar Claudia. De borde …
– Ska vi gå? avbryter Nålen som om han inte har hört hennes ord.
De förflyttar sig tigande genom den välbekanta korridoren. För varje steg Joona Linna tar känns det som om luften tunnas ut. Claudia Fernandez har inte bråttom till ögonblicket som närmar sig. Hon går sakta, flera meter efter Nålen, vars långa, skarpskurna gestalt skyndar på framför dem. Joona Linna vänder sig om och försöker le mot Claudia. Men han måste värja sig för blicken i hennes ögon. Paniken, vädjandet, bönerna, försöken att förhandla med Gud.
Det känns som om de släpar in henne i det kyliga rummet där kropparnas förvaras.
Nålen mumlar något i en argsint ton, sedan böjer han sig ner, öppnar låset till luckan av rostfritt stål och drar ut lådan.
Den unga kvinnan blir synlig, kroppen är täckt av vitt tyg. Hennes ögon är matta, halvslutna, kinderna infallna.
Håret ligger i en svart krans kring hennes vackra huvud.
En liten blek hand är synlig vid hennes höft.
Claudia Fernandez andas snabbt. Hon sträcker sig fram, rör försiktigt vid handen, kvider till med ett jämrande ljud. Det kommer djupt inifrån, som om hon i denna stund brister, går sönder i sin själ.
Claudia börjar skaka i kroppen, hon faller ner på knä, håller dotterns livlösa hand mot sin mun.
– Nej, nej, gråter hon. Gud, gode Gud, inte Viola. Inte Viola …
Joona står några steg bakom Claudia, ser hennes rygg skälva av gråt, hör rösten, den förtvivlade gråten stegras och sedan långsamt plana ut.
Hon stryker tårar från sitt ansikte, men andas fortfarande skälvande när hon reser sig från golvet.
– Kan du styrka att det är hon? frågar Nålen kort. Är det Viola Fernandez som …
Hans röst försvinner och han harklar sig snabbt och argsint.
Claudia skakar på huvudet och rör försiktigt med fingertopparna över sin dotters kind.
– Viola, Violita …
Hon drar darrande tillbaka handen och Joona säger sakta:
– Jag är hemskt, hemskt ledsen.
Claudia är på väg att falla, men tar stöd mot väggen, vänder bort ansiktet och viskar för sig själv:
– På lördag ska vi gå på cirkus, jag ska överraska Viola …
De ser på den döda kvinnan, de bleka läpparna, ådrorna på halsen.
– Jag har glömt ditt namn, säger Claudia vilset och ser på Joona.
– Joona Linna, säger han.
– Joona Linna, upprepar kvinnan med tjock röst. Jag ska berätta för dig om Viola. Hon är min lilla flicka, min minsting, min glada lilla …
Claudia tittar till på Violas vita ansikte och vacklar åt sidan. Nålen drar fram en stol, men hon skakar bara kort på huvudet.
– Förlåt, säger hon. Det är bara att … min första dotter, Penelope, hon fick vara med om många hemska saker i El Salvador. När jag tänker på vad de gjorde mot mig där i fängelset, när jag minns hur rädd Penelope var, hon grät och ropade efter mig … timme ut och timme in, men jag kunde inte svara henne, inte skydda henne …
Claudia möter Joonas blick, tar ett steg framåt och han lägger försiktigt armen om henne. Hon lutar sig tungt mot hans bröst, drar efter andan, flyttar sig undan, undviker att titta på sin döda dotter, famlar efter stolens ryggstöd och sätter sig sedan.
– Min stolthet … det har varit att lilla Viola föddes här i Sverige. Hon hade ett fint rum med rosa lampa i taket, leksaker och dockor, hon gick i skolan, tittade på Pippi Långstrump … Jag vet inte om du kan förstå det, men jag har varit stolt över att hon aldrig behövt vara hungrig eller rädd. Inte som vi … som jag och Penelope som vaknar på nätterna, beredda på att någon ska komma in och vara dum.
Hon tystnar och viskar sedan:
– Viola har bara varit glad och …
Claudia lutar sig fram, döljer sitt ansikte i båda händerna och gråter sakta. Joona lägger en hand mjukt på hennes rygg.
– Jag ska gå nu, säger hon fortfarande gråtande.
– Det är ingen brådska.
Hon lugnar sig, men sedan förvrids ansiktet i gråt igen.
– Har ni pratat med Penelope? frågar hon.
– Vi har inte fått tag på henne, svarar Joona lågt.
– Säg att jag vill att hon ringer för …
Hon avbryter sig själv, ansiktet bleknar igen och sedan tittar hon upp igen.
– Jag har bara tänkt att hon inte vill svara när jag ringer för att jag … jag var … jag sa en hemsk sak, men jag menade inte någonting, jag menade inte …
– Vi har påbörjat sökandet efter Penelope och Björn Almskog med helikopter, men …
– Snälla, säg att hon lever, viskar hon till Joona. Säg det, Joona Linna.
Joonas käkmuskler spänns medan han stryker Claudia över ryggen och säger:
– Jag kommer att göra allt jag kan för att …
– Hon lever, säg det, avbryter Claudia. Hon måste leva.
– Jag ska hitta henne, säger Joona. Jag vet att jag kommer att hitta henne.
– Säg att Penelope lever.
Joona tvekar och möter sedan Claudias mörka blick, några blixtsnabba tankar sveper genom hans hjärta, de länkas samman i flyktiga kombinationer, och plötsligt hör han sig själv svara:
– Hon lever.
– Ja, viskar Claudia.
Joona slår ner blicken, han får inte längre tag i de tankar som för några sekunder sedan passerade genom hans medvetande, som fick honom att ändra sig och svara Claudia att hennes äldsta dotter är vid liv.
16
Misstaget
Joona följer Claudia Fernandez till den väntande taxin, hjälper henne in och står sedan kvar på vändplatsen tills bilen har försvunnit innan han börjar leta igenom fickorna efter sin telefon. När han inser att han måste ha glömt den någonstans skyndar han tillbaka till den rättsmedicinska avdelningen, går snabbt in på Nålens kontor, tar telefonen från basstationen, sätter sig på skrivbordsstolen, slår numret till Erixon och väntar medan signalerna går fram.
– Låt folk sova, svarar Erixon. Det är faktiskt söndag i dag.
– Erkänn att du är på båten.
– Jag är på båten, erkänner Erixon.
– Så det fanns ingen sprängladdning, säger Joona.
– Inte i gängse mening – men du hade rätt. Den hade kunnat explodera när som helst.
– Vad menar du?
– Isoleringen på kablarna är rejält skadad på ett ställe, det ser ut som en klämskada … metallen är inte i kontakt för då skulle säkringen gå, men den är blottad … och när man startar maskinen så kommer det ganska snart uppstå en elektrisk överladdning … med ljusbågar.
– Vad händer då?