– De här ljusbågarna har en temperatur på mer än 3 000 grader och de skulle sätta fjutt på en gammal stolsdyna som någon hade tryckt in där, fortsätter Erixon. Och sedan skulle elden ledas fram till slangen från bränslepumpen och …
– Ett snabbt förlopp?
– Alltså … ljusbågen kan nog ta tio minuter på sig, kanske mer … men sedan går det ganska fort – eld, mer eld, explosion – båten blir nästan omedelbart vattenfylld och sjunker i havet.
– Det hade ganska snart blivit en brand och en explosion om båten hade haft motorn igång?
– Ja, men det behöver inte vara anlagt, säger Erixon.
– Så kablarna kan vara skadade av en tillfällighet? Och stolsdynan bara råkat hamna där?
– Utan tvekan, svarar han.
– Men du tror inte det? frågar Joona.
– Nej.
Joona tänker på båten som hittades drivande på Jungfrufjärden, harklar sig och säger sedan fundersamt:
– Om mördaren gjorde det här …
– Så är det ingen vanlig mördare, fyller Erixon i.
Joona upprepar tanken för sig själv, han säger sig att det inte är någon vanlig mördare de har att göra med. Vanliga mördare handlar i affekt även om de har planerat dådet. Det är alltid stora känslor med i spelet och mordet har oftast ett hysteriskt inslag. Först efteråt brukar planen utformas, försöken att dölja spåren och konstruera alibin. Men denna gång tycks gärningsmannen ha följt en avancerad strategi redan från början.
Och ändå gick något fel.
Joona stirrar framför sig en stund och skriver sedan Viola Fernandez på det översta arket på Nålens anteckningsblock. Han ringar in hennes namn och skriver sedan Penelope Fernandez och Björn Almskog under. De båda kvinnorna är systrar. Penelope och Björn har en fast relation. Björn äger båten. Viola frågade om hon fick följa med och gick ombord i sista stund.
Vägen är lång till att kartlägga motiven bakom mordet. Joona vet att han nyligen tänkte att Penelope Fernandez var vid liv. Det hade inte bara varit en förhoppning eller ett försök att skänka tröst. Det hade varit en aning, men inte heller mer. Han hade fångat tanken i flykten, men i samma stund tappat greppet om den.
Om man följde Riksmordskommissionens metodstöd så skulle misstankarna genast riktas mot Violas pojkvän och möjligtvis mot Penelope och Björn eftersom de befann sig på båten. Alkohol och andra droger borde vara inblandade. Kanske blev det bråk, ett allvarligt svartsjukedrama. Leif G.W. Persson kommer snart att sitta i en tevesoffa och säga att gärningsmannen är någon i Violas närhet, antagligen en pojkvän eller före detta pojkvän.
Joona tänker på avsikten att få bränsletanken att explodera och försöker förstå logiken bakom denna plan. Viola dränktes i zinkbaljan på akterdäcket, förövaren bar ner henne och lämnade henne på sängen.
Joona förstår att han släpper in för många tankar samtidigt. Han måste försöka bromsa sig själv och börja strukturera det han vet och de frågor som fortfarande behöver besvaras.
Han ringar in Violas namn igen och börjar sedan om.
Det han vet är att Viola Fernandez dränktes i en tvättbalja och placerades på sängen i förpiken och att Penelope Fernandez och Björn Almskog ännu inte påträffats.
Men det är inte allt, säger han sig själv och byter blad.
Detaljer.
Han skriver ordet”stiltje” på papperet.
Det var vindstilla och båten hittades drivande nära Storskär.
Båten har en skada i fören efter en ganska kraftig kollison. Teknikerna har antagligen säkrat spår och gjort avgjutningar för matchningar.
Joona slänger Nålens anteckningsblock hårt i väggen och sluter sedan ögonen.
– Perkele, viskar han.
Någonting gled honom precis ur händerna igen, han hade det, han vet att han nästan fick fatt i en avgörande iakttagelse. Han har anat något, nästan förstått något, men sedan tappade han bara bort det igen.
Viola, tänker Joona. Du dog på båtens akterdäck. Varför flyttades du efter din död? Vem flyttade dig? Mördaren eller någon annan?
Om man hittar henne livlös på däck försöker man kanske få liv i henne, man ringer SOS Alarm, det är vad man gör. Och om man förstår att hon är död, att det är för sent, att hon inte kommer att börja leva igen, så vill man kanske inte låta henne ligga där, man vill bära in henne, lägga en filt över. Men en död människa är tung och otymplig att förflytta även om man är två. Men det hade inte varit allför besvärligt att få in henne i salongen. Det rör sig bara om fem meter, in genom breda glasdörrar och ett enda trappsteg ner.
Det klarar man av, det är rimligt utan någon speciell avsikt.
Men man släpar inte henne nedför den branta trappan, genom den trånga gången och sätter henne på sängen i kajutan.
Det gör man bara om avsikten är att hon ska hittas drunknad i sitt rum på den vattenfyllda båten.
– Exakt, mumlar han och ställer sig upp.
Han tittar ut genom fönstret, får syn på en nästan blå skalbagge som kryper på det vita blecket, höjer blicken och ser en kvinna på en cykel försvinna mellan träden och kommer plötsligt på den borttappade komponenten.
Joona sätter sig igen och trummar på bordet.
Det var ju inte Penelope som hittades död på båten, utan hennes syster Viola. Men Viola hittades inte i sin egen säng, i sitt eget rum på båten, utan i förpiken, på Penelopes säng.
Mördaren kan ha gjort samma misstag som jag, tänker Joona och ryser över ryggen.
Han trodde att det var Penelope Fernandez han dödade.
Det var därför han placerade henne på sängen i förpiken.
Det är den enda förklaringen.
Och den förklaringen innebär att Penelope Fernandez och Björn Almskog inte är skyldiga till Violas död eftersom de två inte skulle placera Viola i fel säng.
Joona rycker till av att dörren till kontoret smäller upp. Det är Nålen som knuffat upp den med ryggen. Han backar in med en stor, avlång kartong i famnen. På lådans framsida finns stora eldflammor tryckta och texten”Guitar Hero”.
– Jag och Frippe ska börja …
– Tyst, avbryter Joona.
– Vad är det som har hänt? frågar Nålen.
– Ingenting, jag måste bara tänka, säger han snabbt.
Joona reser sig från stolen och lämnar rummet utan att säga någonting mer. Han går förbi foajén utan att höra vad kvinnan i receptionen säger till honom med glittrande ögon. Han fortsätter ut i det tidiga solskenet och stannar på gräsytan vid parkeringsplatsen.
En fjärde person, som inte är nära bekant med de två kvinnorna, dödade Viola, tänker Joona. Han dödade Viola, men trodde att han dödade Penelope. Det innebär att Penelope levde när Viola dog, för annars hade han inte gjort misstaget.
Kanske lever hon fortfarande, tänker Joona. Det är möjligt att hon ligger död någonstans i skärgården, på en ö eller djupt ner i vattnet. Men vi kan hoppas på att hon fortfarande lever, det är mycket möjligt att hon lever och om hon lever så kommer vi att hitta henne snart.
Joona börjar gå mot bilen med stora steg utan att veta vart han ska åka. På biltaket ligger hans telefon. Han förstår att han måste ha lagt den där när han låste bilen. Han tar den mycket varma telefonen och ringer Anja Larsson. Ingen svarar. Han öppnar, sätter sig, spänner fast säkerhetsbältet, men sitter kvar och försöker hitta misstag i sitt eget resonemang.
Luften är kvav, men den täta, brusande doften från syrenhäcken vid parkeringsplatsen får äntligen den jästa lukten från liken på patologen att försvinna ur näsan.
Telefonen ringer i hans hand, han tittar på displayen och svarar.
– Jag har precis talat med din läkare, säger Anja.
– Varför har du pratat med honom? frågar Joona förvånat.
– Janush säger att du struntar i att komma, fortsätter hon klandrande.
– Jag har faktiskt inte haft tid.
– Men du tar väl medicinen?
– Den är äcklig, skojar Joona.
– Men allvarligt … han ringde för att han var orolig för dig, säger hon.