– Jag ska prata med honom.
– När du har löst det här fallet, menar du?
– Har du papper och penna? frågar Joona.
– Bekymra dig inte för mig.
– Kvinnan som hittades på båten heter inte Penelope Fernandez.
– Utan Viola, jag vet, säger hon. Petter har informerat mig.
– Bra.
– Du hade fel, Joona.
– Ja, jag vet …
– Säg det, skrattar hon.
– Jag har alltid fel, säger han lågt.
Det blir tyst mellan dem en liten stund.
– Fick man inte skämta om det här? frågar hon försiktigt.
– Hann du ta reda på något om båten och Viola Fernandez?
– Viola och Penelope är systrar, berättar hon. Penelope och Björn Almskog har en relation, eller vad man ska säga, sedan fyra år.
– Ja, det var ungefär som jag trodde.
– Jaha. Ska jag fortsätta eller är det onödigt?
Joona svarar inte, han lutar bara huvudet mot nackstödet och ser att vindrutan är täckt av frömjöl från något träd.
– Det var inte meningen att Viola skulle följa med på båten, fortsätter Anja. Hon hade grälat med sin kille Sergej Jarushenko på morgonen och ringt mamman och gråtit. Det var mamman som föreslog att hon skulle fråga Penelope om hon fick följa med på båten.
– Vad vet du om Penelope?
– Jag har faktiskt prioriterat offret, Viola Fernandez, eftersom …
– Fast mördaren trodde att han dödade Penelope.
– Vänta, vad säger du nu, Joona?
– Han gjorde ett misstag, han tänkte dölja mordet, få det att se ut som en drunkningsolycka, men han placerade Viola på systerns säng.
– För att han trodde att Viola var Penelope.
– Jag behöver veta allt om Penelope Fernandez och hennes …
– Hon är en av mina allra största idoler, avbryter Anja. Hon är fredsaktivist och bor på Sankt Paulsgatan 3.
– Vi har gått ut med en efterlysning på henne och Björn Almskog över intranet, säger Joona. Och sjöräddningen avsöker området kring Dalarö med två helikoptrar, men de borde organisera en skallgång ihop med sjöpolisen.
– Jag kan titta på vad som händer, säger hon.
– Någon måste också höra Violas kille och Bill Persson, fiskaren som hittade henne på båten. Vi måste sammanställa den tekniska undersökningen från båten och skynda på resultaten från SKL.
– Ska jag ringa Linköping?
– Jag pratar med Erixon, han känner dem, jag ska ändå träffa honom nu för att ta en titt på Penelopes lägenhet.
– Det låter som om du är förundersökningsledare. Är du det?
17
En mycket farlig man
Sommarhimlen är fortfarande hög, men luften blir alltmer kvav, som om ett åskoväder håller på att byggas upp.
Joona Linna och Erixon parkerar utanför den gamla butiken Fiskarnas redskapshandel, som alltid ställt ut bilder på dem som fångat veckans största lax i Stockholms ström.
Telefonen ringer och Joona ser att det är Claudia Fernandez, han går in mot väggen, ställer sig i den smala skuggan intill fasaden och svarar.
– Du sa att jag kunde ringa, säger hon med svag röst.
– Självklart.
– Jag förstår att du säger så till alla, men jag tänkte … min dotter, Penelope. Jag menar … jag måste få veta om ni hittar någonting, även om hon …
Claudias röst försvinner.
– Hallå? Claudia?
– Ja, förlåt, viskar hon.
– Jag är kommissarie … jag försöker ta reda på om det ligger något brott bakom händelserna. Det är sjöräddningen som söker efter Penelope, förklarar Joona.
– När hittar de henne?
– Man brukar börja med att avsöka området med helikopter … och samtidigt organisera en skallgång, men det tar lite längre tid … så man börjar med helikopter.
Joona hör att Claudia försöker dölja sin gråt.
– Jag vet inte vad jag ska göra, jag … jag behöver få veta om jag kan göra något, om jag ska fortsätta prata med hennes vänner.
– Det bästa är om du stannar hemma, förklarar Joona. För Penelope försöker kanske komma i kontakt med dig och då …
– Hon ringer inte mig, avbryter hon.
– Det tror jag att …
– Jag har alltid varit för sträng mot Penny, jag blir arg på henne, jag vet inte varför, jag … jag vill inte förlora henne, jag kan inte förlora Penelope, jag …
Claudia gråter i telefon, försöker behärska sig och ber hastigt om ursäkt och avslutar samtalet.
Mitt emot Fiskarnas redskapshandel ligger Sankt Paulsgatan 3 där Penelope Fernandez bor. Joona går mot Erixon som står och väntar framför ett skyltfönster fullt med japanska skrivtecken och mangabilder. På hyllorna trängs hundratals Hello Kitty, kattdockor med stora, oskuldsfulla ansikten. Hela butiken utgör en häpnadsväckande, sprakande bjärt kontrast mot fasadens smutsbruna färg.
– Liten kropp och stort huvud, säger Erixon och pekar på en Hello Kitty när Joona stannar bredvid honom.
– Ganska sött, mumlar Joona.
– Själv blandade jag ihop det där, jag kör med stor kropp och litet huvud, skojar Erixon.
Joona ger honom leende en sidoblick och öppnar den breda porten för honom. De går uppför trappan och tittar på namnskyltarna, de lysande knapparna till taklamporna och de igensatta sopnedkasten. Det doftar sol och damm och grönsåpa i trappuppgången. Erixon tar tag i den blanknötta ledstången så att den knakar i sina skruvar och fästen när han flåsande går efter Joona. De når den tredje våningen samtidigt och ser på varandra. Erixons ansikte darrar av ansträngning, han nickar och drar svetten från pannan medan han urskuldande viskar till Joona:
– Beklagar.
– Det är kvavt i dag, säger Joona.
Vid ringklockan finns några klistermärken, en antikärnkraftssymbol, fair trade-logotypen och ett peacemärke. Joona ger Erixon ett kort ögonkast, hans grå ögon smalnar när han lägger örat mot dörren och lyssnar.
– Vad är det? viskar Erixon.
Joona ringer på dörrklockan och lyssnar samtidigt. Han väntar en stund och tar sedan fram ett etui ur innerfickan.
– Det var kanske ingenting, säger han och dyrkar försiktigt upp det enkla låset.
Joona öppnar dörren, men verkar ångra sig och stänger den bara igen. Han gestikulerar åt Erixon att stanna där han står, utan att egentligen veta varför. Hemglassbilens melodi hörs utanför. Erixon ser orolig ut och stryker med handen under hakan. Joona ryser till över armarna, men öppnar sedan dörren med ett vardagligt lugn och går in. Dagstidningar, reklam och ett brev från Vänsterpartiet ligger på hallmattan. Luften är stillastående, illaluktande. Ett sammetsdraperi hänger framför klädskåpet. Det susar djupt nere i rörstammarna och tickar sedan snabbt inne i väggen.
Joona vet inte ens varför handen söker sig till det hölstrade tjänstevapnet. Han nuddar det med fingertopparna under kavajen, men låter det hänga kvar. Blicken går till det blodröda draperiet och sedan till köksdörren. Han andas återhållet och försöker se genom den räfflade glasrutan och glasdörren mot vardagsrummet.
Joona tar ett steg framåt, men skulle egentligen vilja lämna lägenheten, en stark impuls säger honom att han borde be om förstärkning. Någonting mörknar bakom det räfflade glaset. Ett vindspel med små hängande stavar av mässing gungar utan att någon klang uppstår. Joona ser hur dammkornen i luften byter riktning, hur de följer en ny luftrörelse.
Han är inte ensam i Penelopes lägenhet.
Joonas hjärta börjar slå snabbare. Någon rör sig genom rummen. Han känner det, vänder blicken mot köksdörren och sedan går det mycket fort. Trägolvet knarrar till. Ett rytmiskt ljud hörs, som små snabba klickningar. Dörren till köket är halvöppen. Joona ser rörelsen först i springan vid gångjärnen. Han trycker sig in mot väggen som i en tågtunnel. Någon tar sig smidigt fram i dunklet i den långa hallen. Det är bara en ryggtavla, en axel, en arm. Gestalten närmar sig snabbt och spinner runt. Joona hinner bara se kniven som en vit tunga. Den skjuter upp som en projektil, snett underifrån. Vinkeln är så oväntad att han inte hinner parera bladet. Den skarpa klingan skär igenom hans kläder och stöter udden mot hans tjänstepistol. Joona slår mot personen, men träffar ingenting. Han hör kniven gå genom luften en andra gång och kastar sig undan. Bladet kommer nästan rakt uppifrån denna gång. Joona stöter huvudet mot badrumsdörren. Ser hur en lång flisa av dörrkarmen skärs loss när kniven går in i träet. Joona halkar omkull, vrider sig runt, sparkar lågt och svepande och träffar någonting, kanske angriparens ena ankel. Han rullar undan, drar upp pistolen och osäkrar den i samma rörelse. Ytterdörren står öppen och snabba steg hörs nedför trappan. Joona kommer på fötter, är på väg efter mannen, men stannar när han hör ett brummande ljud bakom sig. Han förstår nästan omedelbart vad det är han hör och rusar in i köket. Mikrovågsugnen är igång. Det knastrar och svarta gnistor syns bakom glasrutan. Kranarna till de fyra brännarna på den gamla gasspisen är vidöppna och gasen strömmar ut i rummet. Med en känsla av att tiden har blivit egendomligt trögflytande kastar sig Joona fram mot mikrovågsugnen. Den runda timern tickar ivrigt. Det sprakande ljudet stegras. En flaska insektspray roterar på glasfatet inuti ugnen. Joona sliter ut sladden ur vägguttaget och det blir tyst. Det enda som hörs är det monotona brusandet från de öppna gasventilerna på spisen. Joona stänger kranarna. Den kemiska lukten får det att vända sig i magen på honom. Han öppnar köksfönstret och betraktar sedan sprayflaskan i ugnen. Den är mycket uppsvälld och skulle fortfarande kunna explodera vid minsta beröring.