Joona lämnar köket och tittar hastigt igenom lägenheten. Rummen är tomma, orörda. Luften är fortfarande tung av gas. I trapphuset utanför dörren ligger Erixon med en cigarett i munnen.
– Tänd inte, ropar Joona.
Erixon ler och vinkar avvärjande med en trött hand.
– Chokladcigaretter, viskar han.
Erixon hostar svagt och Joona ser plötsligt blodpölen under honom.
– Du blöder.
– Ingen fara, säger han. Jag vet inte hur han gjorde, men han skar av mig hälsenan.
Joona ringer efter en ambulans och sätter sig sedan ned bredvid honom. Erixon är blek och svettig om kinderna. Han ser illamående ut.
– Han skar mig utan att stanna till, det var … som att bli attackerad av en jävla spindel.
Det blir tyst och Joona tänker på de blixtsnabba rörelserna bakom dörren, hur knivbladet rört sig med en hastighet och målmedvetenhet som inte liknade någonting han tidigare hade upplevt.
– Är hon därinne? flämtar Erixon.
– Nej.
Erixon ler lättat, sedan blir han allvarlig.
– Men han tänkte spränga kåken ändå? frågar han.
– Antagligen ville han undanröja spår eller någon form av koppling, säger Joona.
Erixon försöker skala papperet från cigaretten, men tappar den och blundar en stund. Hans kinder har blivit gråvita.
– Jag förstår att du inte heller såg hans ansikte, säger Joona.
– Nej, svarar Erixon svagt.
– Men någonting såg vi, det gör man alltid …
18
Branden
Ambulanspersonalen försäkrar Erixon ännu en gång om att de inte kommer att tappa honom.
– Jag kan gå, säger Erixon och sluter ögonen.
Hans haka darrar för varje trappsteg de tar.
Joona återvänder till Penelope Fernandez lägenhet. Han ställer upp samtliga fönster, vädrar ut gasen och sätter sig i den bekväma, aprikosfärgade soffan.
Om lägenheten hade exploderat så hade det med största sannolikhet avskrivits som en gasolycka.
Joona tänker att inget minnesfragment försvinner, ingenting man sett går någonsin förlorat, det gäller bara att låta minnet flyta upp ur djupet, som vrakgods.
Men vad såg jag då?
Han hade inte sett någonting, bara snabba rörelser och ett vitt knivblad.
Det var det jag såg, tänker Joona plötsligt. Jag såg ingenting.
Han säger sig att just frånvaron av iakttagelser bekräftar känslan av att det inte rör sig om en vanlig mördare.
De har att göra med en yrkesmördare, en problemlösare, en grob.
Tanken har funnits tidigare, men efter att ha mött honom är han övertygad.
Han är säker på att personen han mötte i hallen är samma person som mördade Viola. Hans avsikt var att döda Penelope, sänka sportbåten och få det hela att se ut som en olycka. Det är samma mönster här innan han blev överraskad. Han vill förbli osynlig, han vill utföra sina dåd, men dölja dem för polisen.
Joona ser sig långsamt omkring och försöker samla sina iakttagelser till en helhet.
I våningen ovanför låter det som om några barn rullar kulor över golvet. De hade befunnit sig i ett eldinferno vid det här laget om Joona inte hade hunnit dra ut sladden i tid.
Han tänker att han aldrig tidigare har utsatts för en så målinriktad och farlig attack. Han är övertygad om att personen som befann sig inne i den försvunna fredsaktivisten Penelope Fernandez hem inte var någon hatisk fiende från den högerextrema falangen. Dessa grupper gör sig visserligen skyldiga till utstuderade våldsdåd, men den här personen var en utbildad yrkesmänniska, en professionell mördare i en division långt över de högerextrema grupperna i landet.
Så vad gjorde du här, frågar sig Joona. Vad har en problemlösare med Penelope Fernandez att göra, vad är hon inblandad i, vad är det som pågår under ytan?
Han tänker på mannens oförutsägbara rörelser, knivtekniken som var avsedd att ta sig förbi gängse försvarsmönster, inklusive polisens och militärens intränade slag och blockeringar.
Det kittlar till inombords när han ser för sig hur redan det första hugget hade gått in i levern om han inte hade haft pistolen hängande under höger arm, och hur det andra hugget hade gått in i hans hjässa om han inte kastat sig bakåt.
Joona reser sig upp ur soffan och går in i sovrummet. Betraktar den ordentligt bäddade sängen, krucifixet över huvudändan.
En problemlösare trodde att han mördade Penelope och hans avsikt var att få det att se ut som en olycka …
Men båten sänktes aldrig.
Antingen blev mördaren avbruten eller så lämnade han brottsplatsen för att återvända senare och slutföra uppdraget. Men avsikten kan inte ha varit att sjöpolisen skulle hitta den drivande båten med en drunknad flicka ombord. Något gick fel på vägen eller så ändrades planerna plötsligt, kanske fick han nya order, men ett och ett halvt dygn efter mordet på Viola befinner han sig inne i Penelopes lägenhet.
Du måste ha mycket starka skäl för att besöka hennes lägenhet. Vad har du för motiv för att ta en sådan risk? Finns det någonting i lägenheten som binder dig eller din uppdragsgivare till Penelope?
Du gjorde någonting här, tog bort fingeravtryck, raderade en hårddisk, förstörde ett meddelande på en telefonsvarare eller hämtade någonting, tänker Joona.
Det var i alla fall din avsikt, men kanske blev du avbruten när jag kom in.
Kanske ville du radera spår med hjälp av eldsvådan?
Det är en möjlighet.
Joona tänker att han hade behövt Erixon nu. Han kan inte göra en brottsplatsundersökning utan en kriminaltekniker, han har inte rätt utrustning, han skulle kunna förstöra spår om han letade igenom lägenheten på egen hand, han skulle kanske kontaminera dna och missa osynliga ledtrådar.
Joona går fram till fönstret och blickar ner på gatan och de tomma borden utanför ett smörgåscafé.
Han inser att han måste åka till polishuset och tala med sin chef Carlos Eliasson, han måste begära att få bli förundersökningsledare, det är det enda sättet att få tillgång till en ny kriminaltekniker, det är det enda sättet att få hjälp medan Erixon är sjukskriven.
Joonas telefon ringer precis när han bestämmer sig för att göra det ordentligt, tala med både Carlos och Jens Svanehjälm och sätta ihop en liten utredningsgrupp.