Penelope är bara tjugofyra år, hon har lockigt, svart hår en bit ned över skulderbladen. Kring halsen blänker en kort silverlänk med ett litet krucifix från hennes konfirmation. Hennes hy har en len gyllengul färg. Som jungfruolja eller honung, skrev en pojke en gång när de skulle beskriva varandra i ett skolarbete på högstadiet. Ögonen är stora och allvarliga. Mer än en gång har hon fått höra att hon är slående lik filmstjärnan Sophia Loren.
Penelope tar upp sin telefon och ringer Björn för att säga att hon är på väg, att hon ska ta tunnelbanan från Karlaplan.
– Penny? Har det hänt något? frågar han med en jagad röst.
– Nej, vad då?
– Allt är klart, jag pratade in det på din svarare, det är bara du som fattas.
– Vi behöver väl inte stressa?
När Penelope står i den långa, branta rulltrappan ner till tunnelbanans plattform börjar hennes hjärta slå snabbare av ett dovt obehag och hon sluter sina ögon. Trappan sjunker djupare ner, smalnar av och luften blir svalare och svalare.
Penelope Fernandez kommer från La Libertad som är ett av de största departementen i El Salvador. Penelopes mor Claudia Fernandez fängslades under inbördeskriget och Penelope föddes i en cell där femton internerade kvinnor gjorde sitt bästa för att hjälpa till. Claudia var läkare och hade varit aktiv i folkupplysningskampanjer. Det som gjorde att hon hamnade i regimens ökända fängelse var att hon försökte sprida kravet på rätten att bilda fackföreningar till ursprungsbefolkningen.
Först när Penelope kommer ner till tunnelbanans plattform öppnar hon ögonen. Känslan av instängdhet har försvunnit. Hon tänker återigen på Björn som väntar vid motorbåtsklubben på Långholmen. Hon älskar att bada naken från hans båt, dyka rakt ner i vattnet och inte se någonting annat än hav och himmel.
Tunnelbanetåget rusar skakande fram, solljuset slår in genom fönstren när vagnarna lämnar tunneln och kommer ut på Gamla stans station.
Penelope Fernandez hatar krig och våld och vapenmakt. Det är en brinnande aversion som har fått henne att ta en politisk magisterexamen i Uppsala och läsa freds- och konfliktforskning. Hon har jobbat för den franska hjälpgruppen Action Contre la Faim i Darfur tillsammans med Jane Oduya. Hon skrev en mycket uppmärksammad artikel i Dagens Nyheter om flyktinglägrets kvinnor och deras försök att återskapa vardagen efter varje övergrepp. För två år sedan efterträdde hon Frida Blom som ordförande för Svenska freds- och skiljedomsföreningen.
Penelope går av vid Hornstull och kommer upp i solskenet, känner sig plötsligt oförklarligt orolig för någonting och springer nedför Pålsundsbacken till Söder Mälarstrand, går snabbt över bron till Långholmen och följer vägen till vänster mot småbåtshamnen. Damm från gruset hänger som ett dis i den stillastående luften.
Björns båt ligger i skuggan rakt under Västerbron, vattnets rörelser skapar ett nät av ljus som vaggande speglas i de gråmålade stålbalkarna högt ovanför.
Hon ser honom på akterdäcket med en cowboyhatt på huvudet. Han står stilla, med armarna om sig själv och uppdragna axlar.
Penelope stoppar två fingrar i munnen och busvisslar. Björn rycker till, ansiktet blir alldeles naket, som om han blivit fruktansvärt rädd. Han blickar bort mot vägen och får se henne. Hans ögon är fortfarande ängsliga när han går fram till landgången.
– Vad är det? frågar hon och fortsätter nedför trappan mot båtplatserna.
– Ingenting, svarar Björn, rättar till hatten på huvudet och försöker le.
De kramar varandra och hon känner att hans händer är iskalla och att hans skjorta är våt över ryggen.
– Du är helt svettig, säger hon.
Björn glider undan med blicken.
– Jag har stressat för att komma iväg.
– Tog du min väska?
Han nickar och gör en gest mot kajutan. Båten gungar lätt under hennes fötter, hon känner doften av solvarm plast och lackat trä.
– Hallå? säger hon ljust. Var är du någonstans?
Hans halmfärgade hår sticker ut i alla riktningar i små hoptovade dreads. De klarblå ögonen är barnsliga, leende.
– Jag är här, svarar han och slår ner blicken.
– Vad tänker du på hela tiden?
– På att vi ska få vara tillsammans, svarar han och lägger sina armar runt hennes midja. På att ha sex mitt i naturen.
Han nuddar hennes hår med läpparna.
– Är det vad du går och hoppas på? viskar hon.
– Ja, svarar han.
Hon skrattar åt hans uppriktighet.
– De flesta … åtminstone kvinnor, tycker nog att det är en aning överskattat, säger hon. Att ligga på marken bland myror och stenar och…
– Det är som att bada naken, framhärdar han.
– Du får försöka övertyga mig, säger hon fräckt.
– Det kommer jag att göra.
– Hur? skrattar hon precis när telefonen ringer i hennes tygväska.
Det ser ut som om Björn stelnar till av signalen. Färgen försvinner från hans kinder. Hon tittar på telefonens display, ser att samtalet kommer från hennes yngre syster.
– Det är Viola, förklarar hon snabbt för Björn innan hon svarar:
– Hola, syrran.
En bil tutar och systern skriker något bredvid luren.
– Jävla dåre, muttrar hon.
– Vad är det som händer?
– Det är slut, säger systern. Jag har dumpat Sergej.
– Igen, lägger Penelope till.
– Ja, svarar Viola lågt.
– Förlåt, säger Penelope. Jag förstår att du är ledsen.
– Det är inte så farligt, men … Mamma sa att ni skulle ut med båten och jag tänkte … jag skulle gärna hänga på om jag får.
Det blir alldeles tyst.
– Hänga på, upprepar Penelope och hör bristen på entusiasm i sin egen röst. Jag och Björn behöver lite tid tillsammans, men …
2
Förföljaren
Penelope står på styrplatsen med en luftig blå sarong om höfterna och en vit bikiniöverdel med ett peacetecken över höger bröst. Sommarljuset flödar över henne genom vindrutan. Försiktigt rundar hon Kungshamns fyr och manövrerar sedan den stora motorbåten in i det smala sundet.
Hennes lillasyster Viola reser sig från den rosa solstolen på akterdäck. Den senaste timmen har hon suttit med Björns cowboyhatt på huvudet och enorma spegelglasögon och rökt en joint med sömniga rörelser.
Viola gör fem slappa försök att plocka upp tändsticksasken från durken med tårna innan hon ger upp. Penelope kan inte låta bli att le. Viola kommer in genom glasdörren till salongen och frågar om hon ska ta över.
– Annars går jag ner och fixar en margarita, säger hon och fortsätter nedför trappan.
På fördäck ligger Björn på ett badlakan med pocketutgåvan av Ovidius Metamorfoser som huvudkudde.
Penelope ser att räcket vid hans fötter är rostigt i fästet. Björn fick båten av sin far när han fyllde tjugo, men har inte haft råd att underhålla den. Den stora fritidsbåten är den enda present han någonsin fått av sin pappa, förutom en resa. När pappan fyllde femtio år bjöd han ner Björn och Penelope till ett av sina finaste stjärnhotell, Kamaya Resort på Kenyas östkust. Penelope stod bara ut på hotellet i två dagar innan hon reste till flyktinglägret i Kubbum i Darfur i södra Sudan, där den franska hjälpgruppen Action Contre la Faim befann sig.
Penelope sänker marschfarten från åtta till fem knop när de närmar sig Skurusundsbron. Ingenting hörs av den täta trafiken högt däruppe. De glider precis in i det skuggiga vattnet när hon ser en svart gummibåt intill fundamentet av betong. Båten är av samma slag som militärens kustjägare använder. En RIB med ett skrov av glasfiber och mycket kraftiga motorer.
Penelope har nästan passerat under bron när hon upptäcker att det sitter någon i båten. En man hukar i dunklet med ryggen vänd mot henne. Hon vet inte varför hennes puls stegras vid den plötsliga åsynen av honom. Det är någonting med hans nacke och de svarta kläderna. Hon känner sig iakttagen trots att han sitter bortvänd.