– Hej Anja, svarar han.
– Jag skulle vilja basta med dig.
– Basta med mig?
– Ja, kan inte du och jag bada bastu tillsammans? Du kunde visa mig hur det går till i en riktig finsk sauna.
– Anja, säger han försiktigt. Jag har levt nästan hela mitt liv här i Stockholm.
Joona går ut i hallen och fortsätter fram mot ytterdörren.
– Du är sverigefinländare, jag vet, fortsätter Anja i telefonen. Kan det bli tråkigare? Varför kan du inte komma från El Salvador? Har du läst Penelope Fernandez debattartiklar? Du skulle se henne – häromdagen skällde hon ut hela Sveriges vapenexport på teve.
Joona hör Anja andas i luren när han lämnar Penelope Fernandez lägenhet. Han ser ambulanspersonalens blodiga fotsteg på trappavsatsen och känner en kort rysning löpa över hjässan när han tänker på hur kollegan suttit ute i trapphuset med benen vitt isär, hur ansiktet blev blekare och blekare.
Joona tänker att problemlösaren trodde att han dödade Penelope Fernandez. Den delen av hans uppdrag var avklarad. Den andra delen innebar att ta sig in i Penelopes lägenhet av någon anledning. Om hon fortfarande lever så är det bråttom att hitta henne, för ganska snart kommer problemlösaren att inse sitt misstag och ta upp jakten.
– Björn och Penelope bor inte ihop, säger Anja.
– Jag har förstått det, svarar han.
– Man kan älska varandra ändå – precis som du och jag.
– Ja.
Joona kommer ut i det starka solskenet, luften är tung och ännu kvalmigare än tidigare.
– Kan du ge mig Björns adress?
Anjas fingrar går över datorns tangenter med små tickande ljud.
– Almskog, Pontonjärgatan 47, andra våningen …
– Jag åker dit innan jag …
– Vänta, säger Anja tvärt. Det går inte, det … Lyssna på det här, jag dubbelkörde adressen … Det var en brand i huset i fredags.
– Och Björns lägenhet?
– Hela våningsplanet förstördes, svarar hon.
19
Ett vågigt landskap av aska
Kriminalkommissarie Joona Linna går uppför trapporna, stannar och står alldeles stilla och blickar in i ett svart rum. Golv, väggar och tak är förkolnade. Stanken är mycket skarp. Av de innerväggar som inte är bärande återstår nästan ingenting. Svarta stalaktiter hänger från taket. Förkolnade stumpar av reglar sticker upp ur ett vågigt landskap av aska. På vissa ställen ser man rakt ner genom trossbotten till rummen under. Det är inte längre möjligt att avgöra vilken del av våningsplanet som Björn Almskogs lägenhet utgjorde.
Grå plast är spänd framför de tomma fönsteröppningarna mot sommardagen och en grön fasad på andra sidan gatan.
Att ingen människa skadades vid branden på Pontonjärgatan 47 berodde på att de flesta befann sig på sina arbeten när den utbröt.
Fem över elva kom det första samtalet till larmcentralen och trots att brandstationen på Kungsholmen ligger mycket nära huset var förloppet så våldsamt att fyra lägenheter hann totalförstöras.
Joona tänker på samtalet med brandundersökaren Hassan Sükür. Han hade använt sig av SKL:s näst högsta grad på utlåtandeskalan när han förklarade att resultaten talade starkt för att branden hade börjat hemma hos Björn Almskogs åttioåriga granne Lisbet Wirén. Hon hade gått till närbutiken för att byta en liten vinst på en trisslott till två nya lotter och kunde inte minnas om hon glömt strykjärnet på. Brandförloppet hade varit mycket snabbt och allt tydde på att den hade uppstått i hennes vardagsrum vid resterna från ett strykjärn och en strykbräda.
Joona blickar runt mellan de svarta lägenheterna på våningsplanet. Av rummens möbler återstår endast enstaka, förvridna metalldelar, resterna av ett kylskåp, en sängstomme, ett sotigt badkar.
Joona går ner igen. Väggarna och taket i trapphuset är rökskadade. Han stannar till vid polisens avspärrningsband, vänder sig om och blickar upp mot det svarta igen.
När han böjer sig under plastbanden ser han att brandundersökarna har tappat några DUO-påsar på golvet, påsar som används för att tillvarata flyktiga ämnen. Joona fortsätter förbi den grönmarmorerade entrén, ut genom porten mot gatan, börjar gå i riktning mot polishuset, tar upp telefonen och ringer Hassan Sükür igen. Hassan svarar snabbt och sänker sedan ljudet på radion.
– Har du hittat spår efter brännbara vätskor? frågar Joona. Du hade tappat några DUO-påsar i trappan och jag tänkte …
– Alltså, det är så här, att om någon häller ut tändvätska så är det förstås den som brinner upp först …
– Jag vet, men det som …
– Men jag … jag brukar ändå hitta spår, fortsätter han. För ofta rinner det ner i sprickor mellan golvplankorna, hamnar i trossbotten, i glasullen eller under trossbottenskivan som kanske klarat sig.
– Men inte här? frågar Joona medan han fortsätter nedför Hantverkargatans backe.
– Ingenting, svarar Hassan.
– Men om man känner till var spår av tändvätskan kan samlas så är det möjligt att undvika upptäckt.
– Självklart … jag skulle aldrig begå ett misstag av det slaget om jag var pyroman, svarar Hassan glatt.
– Men du är övertygad om att strykjärnet orsakade branden i det här fallet?
– Ja, det var en olyckshändelse.
– Så du har lagt ner utredningen? frågar Joona.
20
Huset
Penelope känner skräcken gripa tag i henne igen. Det är som om den bara drog efter andan för att sedan fortsätta att skrika inom henne. Hon torkar tårar från kinderna och försöker resa sig upp. Kall svett rinner ner mellan brösten och från armhålorna efter sidorna. Kroppen värker och darrar av ansträngningen. Blod tränger igenom smutsen på hennes handflator.
– Vi kan inte stanna här, viskar hon och drar med sig Björn.
Det är mörkt i skogen, men natten håller på att vända till morgon. Tillsammans går de snabbt ut mot stranden igen, men långt söder om huset och festen.
Så långt ifrån förföljaren de kan.
Ändå vet de att de måste hitta hjälp, måste få tag i en telefon.
Skogen öppnar sig långsamt mot vattnet och de börjar springa igen. Mellan träden ser de ett nytt hus, kanske en halv kilometer bort, kanske mindre. En helikopter dånar någonstans, rör sig avlägset iväg.
Björn verkar yr och hon blir rädd för att han inte ska orka springa när hon ser honom ta stöd i marken eller mot trädstammar.
En gren knakar någonstans bakom dem, som om den bröts under tyngden från en människa.
Penelope börjar springa genom skogen så fort hon kan.
Träden glesnar och hon ser huset igen, bara hundra meter bort. Ljuset i fönstren blänker i den röda lacken på en parkerad Ford.
En hare spritter iväg, bort över mossa och ris.
Flåsande och skygga fortsätter de fram till grusgången.
Det sticker i vaderna av ansträngningen när de stannar till och ser sig om. De går uppför trappan, öppnar ytterdörren och går in.
– Hallå? Vi behöver hjälp, säger Penelope.
Det är varmt i huset efter den soliga dagen. Björn haltar, det blir blodspår på hallgolvet från hans nakna fötter.
Penelope skyndar genom rummen, men huset är tomt. De sover säkert över hos grannarna efter festen, tänker hon och ställer sig i fönstret, dold bakom gardinerna, och tittar ut. Hon väntar en stund men ser inga rörelser i skogen eller över gräsmattan och uppfarten. Kanske har förföljaren äntligen tappat spåret efter dem, kanske väntar han fortfarande vid det andra huset. Hon återvänder till hallen, ser att Björn sitter på golvet och undersöker såren på sina fötter.
– Du måste hitta ett par skor, säger hon.
Han tittar upp på henne med tom blick, som om han inte förstod språket.
– Det här är inte över, säger hon. Du måste hitta något att ha på fötterna.
Björn börjar rota i garderoben i hallen, han river ut strandskor, gummistövlar och gamla väskor.