– Han gjorde bra ifrån sig i kulvertarna.
Saga sväljer hårt innan hon svarar:
– Det var också mitt fall, jag hittade länken mellan …
Verner invänder allvarligt:
– Men det blev farligt och jag anser fortfarande att jag gjorde rätt.
Hon blir helt röd om kinderna, slår ner blicken, samlar sig och försöker tala lugnt.
– Jag klarar av det här, det är faktiskt det här jag utbildades för …
– Ja, fast nu har jag gjort en annan bedömning.
Han drar i sin näsa, suckar och lägger upp fötterna på papperskorgen under skrivbordet.
– Du vet att jag inte är resultatet av någon jämställdhetsplan, säger Saga långsamt. Jag har inte kvoterats in, jag var bäst i min grupp på alla test, jag var bäst någonsin på prickskytte, jag har utrett tvåhundratio olika …
– Jag är bara rädd om dig, säger han svagt och möter hennes klarblå ögon.
– Men jag är ingen docka, jag är ingen prinsessa eller älva.
– Men du är så … så …
Verner rodnar häftigt och lyfter sedan händerna i en hjälplös gest:
– Okej, vad fan, då säger vi det, du leder förundersökningen, men Göran Stone är med, han håller koll på dig.
– Tack, säger hon med ett lättat leende.
– Men det är ingen lek, kom ihåg det, säger han med sin basröst. Penelope Fernandez syster är död, avrättad, hon är själv försvunnen …
– Och jag har sett en ökad aktivitet bland flera av de vänsterextrema grupperna, säger Saga. Vi undersöker om Revolutionära Fronten ligger bakom stölden av sprängmedel i Vaxholm.
– Det viktiga är förstås att ta reda på om det föreligger några omedelbara hot, förklarar Verner.
– Just nu är radikaliseringen ganska brant, fortsätter hon lite för ivrigt. Jag var precis i kontakt med Dante Larsson på MUST och han säger att de räknar med sabotage under sommaren.
– Men nu koncentrerar vi oss på Penelope Fernandez, ler Verner.
– Självklart, säger Saga snabbt. Självklart.
– Den tekniska undersökningen är ett samarbete med rikskrim men i övrigt så ska de hållas utanför.
Saga Bauer nickar och väntar en stund innan hon ställer sin fråga:
– Kommer jag att få slutföra den här utredningen? Det är viktigt för mig, för att …
– Så länge du sitter kvar i sadeln, avbryter han. Men vi har ingen aning om var det här slutar, vi vet inte ens var det börjar.
22
Det obegripliga
Utmed Rekylgatan i Västerås ligger ett mycket långt och lysande vitt höghus. De som bor i kvarteret har ganska nära till Lillhagsskolan, fotbollsplanen och tennisbanan.
Ut ur port nummer 11 kommer en ung man med en motorcykelhjälm i ena handen. Han heter Stefan Bergkvist och är snart sjutton år, går på motortekniskt gymnasium och bor tillsammans med sin mamma och hennes sambo.
Han har långt ljust hår och en silverring i underläppen, är klädd i svart T-shirt och säckiga jeans som trampats sönder under sportskorna.
Utan brådska släntrar han ner till parkeringsplatsen, hänger hjälmen på styret till sin crossmotorcykel och kör långsamt ner på gångvägen runt huset, fortsätter längs det dubbla järnvägsspåret, under Norrledens viadukt, in i det stora industriområdet och stannar bredvid en byggbod som är täckt av blå och silverfärgad graffiti.
Stefan och hans vänner brukar träffas här och tävla på den motorcrossbana som de skapat längs banvallen, de kör över de olika stickspåren och sedan tillbaka på Terminalvägen.
De började komma hit för fyra år sedan när de hittade nyckeln till byggboden gömd på en spik på baksidan bland tistlarna. Byggboden hade stått orörd i nästan tio år. Av någon anledning glömdes den kvar efter ett stort anläggningsarbete.
Stefan lämnar motorcykeln, låser upp hänglåset under kåpan, fäller ned bommen av stål och öppnar trädörren. Han går in i boden, stänger efter sig, tittar på klockan i sin telefon och ser att hans mamma har ringt.
Han märker inte att han är iakttagen av en man i sextioårsåldern med grå mockajacka och ljusbruna byxor. Mannen står bakom en sopcontainer vid den låga industribyggnaden på andra sidan järnvägsspåren.
Stefan går fram till trinetten, tar upp chipspåsen som ligger i diskhon, häller ut de sista smulorna i handen och äter upp dem.
Ljuset i boden kommer genom två gallerförsedda fönster med smutsigt glas.
Stefan väntar på sina vänner och bläddrar lite i en av de gamla tidningarna som fortfarande ligger kvarglömda i en bunt ovanpå ritningsskåpet. På framsidan till tidningen Lektyr med rubriken ”Tänk att bli slickad och få betalt för det!” syns en ung kvinna med nakna bröst.
Lugnt lämnar mannen i mockajackan sitt gömställe, passerar den höga fackverksstolpen med hängande elledningar och går över den bruna banvallen med dubbla järnvägsspår. Han fortsätter fram till Stefans motorcykel, fäller upp stödet och rullar fram den till bodens dörr.
Mannen ser sig om och lägger sedan ner motorcykeln på marken och trycker till den med foten så att den kilar fast dörren mycket hårt. Han öppnar tanklocket och låter bensinen rinna ut under boden.
Stefan bläddrar vidare i den gamla tidningen, betraktar de blekta fotografierna på kvinnor i fängelsemiljö. En blond kvinna sitter i en cell med låren brett isär och visar upp sitt kön för en fångvakt. Stefan stirrar på bilden och rycker till när han hör ett rasslande ljud utifrån. Han lyssnar, tycker sig höra steg och sluter hastigt tidningen.
Mannen i mockajacka har dragit fram den röda bensindunken som pojkarna gömt bland slyn bredvid boden och börjar nu tömma den runt boden. Först när han befinner sig på baksidan hörs de första ropen inifrån. Pojken bultar på dörren och försöker få upp den, hans fotsteg klampar över golvet och sedan skymtar hans ängsliga ansikte bakom ett smutsigt fönster.
– Öppna dörren, det är inte roligt, säger han med hög röst.
Mannen i mockajacka fortsätter runt boden, häller ut den sista bensinen och ställer sedan tillbaka dunken.
– Vad gör du? ropar pojken.
Han kastar sig mot dörren, försöker sparka upp den, men den är omöjlig att rubba. Han ringer sin mamma, men hennes telefon är avstängd. Hjärtat slår hårt av ångest när han försöker se något i de gråstrimmiga fönstren, han flyttar sig från den ena rutan till den andra.
– Är du inte klok?
När han plösligt känner den stickande lukten från bensinångorna väller skräcken upp i hans kropp och magen kramas ihop.
– Hallå? ropar han med rädd röst. Jag vet att du är kvar!
Mannen tar upp en tändsticksask ur fickan.
– Vad vill du? Snälla, om du bara säger vad du vill …
– Det är inte ditt fel, men en mardröm ska skördas, säger mannen utan att höja rösten och drar eld på en tändsticka.
– Släpp ut mig! skriker pojken.
Mannen slänger tändstickan i det våta gräset. Det suckar till som när ett stort segel hastigt fylls av vind. Ljusblå eld slår upp med sådan kraft att mannen tvingas ta flera steg bakåt. Pojken ropar på hjälp. Elden sluter sig kring boden. Mannen fortsätter bakåt, känner hettan i sitt ansikte och hör de vettskrämda skriken.
Boden är helt övertänd på bara några sekunder och glasrutorna bakom gallret spricker av värmen.
Pojken vrålar när hettan antänder håret på hans huvud.
Mannen fortsätter över järnvägsspåret, ställer sig vid industribyggnaden och ser den gamla byggboden brinna som en fackla.
Några minuter senare närmar sig ett godståg norrifrån. Långsamt kommer det rullande på spåret, skrapande, knarrande passerar raden med bruna vagnar de höga flammorna medan mannen i grå mockajacka försvinner upp längs Stenbygatan.
23
Kriminalteknikerna