Joona lämnar vardagsrummet och tittar in i badrummet som just håller på att detaljfotograferas. Han fortsätter till tamburen, ut genom ytterdörren till trapphuset och stannar till framför det täta gallret mot hisstrumman.
Det står Nilsson på dörren bredvid hissen. Han lyfter handen och knackar på, väntar. Efter ett tag hörs steg därinifrån. En rund kvinna i sextioårsåldern gläntar på dörren och tittar ut.
– Ja?
– Hej, jag heter Joona Linna, jag är kriminalkommissarie och …
– Men jag har ju sagt att jag inte såg hans ansikte, avbryter hon.
– Har polisen redan varit här? Det visste jag inte.
Hon öppnar dörren och två katter som legat på telefonbordet hoppar ner på golvet och försvinner längre in i lägenheten.
– Han hade en Draculamask på sig, säger kvinnan otåligt, som om hon har förklarat detta otaliga gånger redan.
– Vem?
– Vem, muttrar hon och går in i lägenheten.
Efter en stund återkommer hon med ett gulnat tidningsurklipp.
Joona ögnar igenom den tjugo år gamla artikeln om en blottare som klätt ut sig till Dracula och antastat kvinnor på Södermalm.
– Han hade inte en tråd på sig därnere …
– Men nu tänkte …
– Inte för att jag tittade, fortsätter hon. Men jag har ju redan berättat allt det här för er.
Joona ser på henne och ler.
– Jag tänkte faktiskt fråga om något helt annat.
Kvinnan spärrar upp ögonen:
– Varför sa du inte det med en gång?
– Jag undrar om du känner Penelope Fernandez, din granne som …
– Hon är som ett barnbarn, avbryter kvinnan. Så underbar, så trevlig, söt och …
Hon tystnar tvärt och frågar sedan lågt:
– Är hon död?
– Varför frågar du det?
– För att polisen kommer hit och ställer otrevliga frågor, säger hon.
– Jag undrar om du har sett om hon fått något ovanligt besök de senaste dagarna.
– Bara för att jag är gammal så håller jag inte på och snokar och skriver tabeller.
– Nej, men jag tänkte att du kanske råkat se någonting.
– Men det har jag inte.
– Har det hänt någonting annat, något utöver det vanliga?
– Absolut inte. Den flickan är skötsam och duktig.
Joona tackar för samtalet, säger att han kanske återkommer med fler frågor och flyttar sig sedan undan så att kvinnan kan stänga dörren.
Det finns inga fler lägenheter på det tredje våningsplanet. Han börjar gå uppför trappan. Halvvägs upp i trapphuset ser han ett barn sitta. Det ser ut att vara en pojke i åttaårsåldern, håret är kortklippt och barnet är klätt i jeans och en sliten Helly-Hansentröja. I knäet ligger en plastkasse med en Ramlösaflaska med nästan avskavd etikett och en halv formfranska.
Joona stannar till framför barnet som ser på honom med en skygg blick.
– Hej du, säger han. Vad heter du?
– Mia.
– Jag heter Joona.
Han noterar att flickan har skuggor av smuts under hakan, på den smala halsen.
– Har du pistol? frågar hon.
– Varför frågar du det?
– Du sa till Ella att du är polis.
– Det stämmer – jag är kommissarie.
– Har du pistol?
– Ja, det har jag, svarar Joona neutralt. Vill du prova att skjuta?
Barnet tittar häpet på honom.
– Du skojar.
– Ja, ler Joona.
Barnet skrattar till.
– Varför sitter du i trappan? frågar han sedan.
– Jag gillar det, man får höra saker.
Joona sätter sig ned bredvid barnet.
– Vad har du hört? frågar han torrt och lugnt.
– Nu hörde jag att du var polis och att Ella ljög för dig.
– Vad ljög hon om?
– Att hon tycker om Penelope, säger Mia.
– Gör hon inte det?
– Hon brukar lägga kattbajs i hennes brevlåda.
– Varför gör hon det?
Barnet rycker på axlarna och fingrar på påsen.
– Jag vet inte.
– Vad tycker du om Penelope?
– Hon brukar säga hej.
– Men du känner inte henne?
– Nej.
Joona ser sig omkring.
– Bor du här i trappan?
Flickan håller tillbaka ett smalt leende:
– Nej, jag bor på första våningen med min morsa.
– Men du håller till i trapphuset.
Mia rycker på axlarna.
– Oftast.
– Sover du här?
Flickan petar på Ramlösaetiketten och säger kort:
– Ibland.
– I fredags, säger Joona långsamt, tidigt på morgonen, gick Penelope hemifrån. Hon tog en taxi.
– Total otur, säger barnet snabbt. Hon missade Björn med några sekunder, han kom precis när hon hade gått. Jag sa det till honom, att hon hade åkt.
– Vad sa han då?
– Att det inte gjorde något, att han bara skulle hämta en grej.
– Hämta en grej?
Mia nickar.
– Jag brukar få låna hans telefon och spela spel men nu hade han för bråttom, han gick bara in i lägenheten och kom tillbaka på direkten, låste dörren och sprang nedför trapporna.
– Såg du vad det var han hämtade?
– Nej.
– Vad hände efter det?
– Nej, ingenting, jag gick till skolan kvart i nio.
– Och efter skolan, på kvällen. Hände det någonting då?
Mia rycker på axlarna:
– Morsan var borta så jag var hemma, åt makaroner och kollade på teve.
– Igår?
– Hon var borta då också, så jag var hemma.
– Då såg du inte vilka som kom och gick.
– Nej.
Joona tar fram sitt visitkort och skriver ned ett telefonnummer.
– Titta här, Mia, säger han. Det här är två riktigt bra telefonnummer. Det ena är mitt eget.
Han pekar på det förtryckta numret på kortet med polisens emblem.
– Ring mig om du behöver hjälp, om någon är dum mot dig. Och det andra numret, som jag har skrivit här, 0200–230 230, det är numret till Barnens hjälptelefon. Dit kan du ringa när du vill och prata om precis vad som helst.
– Okej, viskar Mia och tar visitkortet.
– Släng inte kortet så fort jag har gått, säger Joona. För även om du inte vill ringa nu, så kanske du vill det en annan gång.
– Björn höll handen så här när han försvann, säger Mia och lägger handen mot magen.
– Som om han hade ont?
– Ja.
26
En handflata
Joona knackar på de andra dörrarna men får inte reda på något annat än att Penelope var en ganska lågmäld och nästan skygg granne som deltog i de årliga städdagarna och satt med vid årsstämmorna, men inte mycket mer. När han är färdig går han sakta tillbaka nedför trappan till det tredje våningsplanet.
Dörren till Penelopes lägenhet står öppen. En tekniker från Säpo har precis demonterat ytterdörrens lås och placerat kolven i en papperspåse.
Joona går in och ställer sig i bakgrunden och följer med i den forensiska undersökningen. Han har alltid tyckt om att vara med när teknikerna jobbar, se på hur systematiskt de fotograferar allt, tillvaratar spår och noggrant för protokoll över varje stadium. En brottsplatsundersökning är förstörande allteftersom den framskrider. Den kontamineras efterhand och rubbas lager för lager. Det viktiga är att förstöra brottsplatsen i rätt ordning så att inga bevis eller nycklar till rekonstruktionen går förlorade.
Joona låter blicken vandra runt över Penelope Fernandez välstädade lägenhet. Vad gjorde Björn Almskog här? Han kom hit så fort Penelope var försvunnen. Det verkar nästan som om han hade stått gömd utanför hennes port och väntat på att hon skulle åka.
Det var kanske bara en tillfällighet, men det kan också vara så att han inte ville träffa henne.
Björn skyndade in, mötte barnet som satt i trappan, hade inte tid att tala med henne, förklarade att han skulle hämta något och stannade endast några minuter i lägenheten.
Antagligen hämtade han något, som han sa till flickan. Kanske hade han glömt nyckeln till båten eller något annat som man kan stoppa i fickan.