Kanske lämnade han något istället. Kanske behövde han bara titta på något, kontrollera en uppgift, få tag i ett telefonnummer.
Joona går ut i köket och ser sig omkring.
– Har ni kollat kylskåpet?
En ung man med hakskägg tittar på honom:
– Är du hungrig? frågar han på brett dalmål.
– Det är ett bra ställe att gömma saker på, svarar Joona torrt.
– Vi är inte där riktigt ännu, säger mannen.
Joona återvänder till vardagsrummet och noterar att Saga fortfarande talar i diktafon i ena hörnet av vardagsrummet.
Tommy Kofoed monterar en tejpremsa med säkrade fibrer på OH-film och tittar sedan upp.
– Hittar ni någonting oväntat? frågar Joona.
– Oväntat? Ja, ett skospår på väggen …
– Men ingenting annat?
– Det som är viktigt brukar komma fram på labbet i Linköping.
– Har vi ett utlåtande om en vecka? frågar Joona.
– Om vi jäktar på dem av bara fan, svarar han och rycker på axlarna. Jag ska precis titta på listen där kniven gick in, göra en avgjutning av bladet.
– Strunta i det, mumlar Joona.
Kofoed uppfattar det som ett skämt och skrattar till, men blir sedan allvarlig:
– Hann du se kniven – var det kolstål?
– Nej, klingan var ljusare, kanske sintrad volframkarbid, som vissa föredrar. Men det kommer inte att leda någonstans.
– Vilket?
– Brottsplatsundersökningen, svarar Joona. Vi kommer inte att hitta något dna eller några fingeravtryck som ringar in gärningsmannen.
– Så vad ska vi göra?
– Jag tror att gärningsmannen kom hit för att leta efter någonting och jag tror att han blev avbruten innan han hunnit hitta det.
– Du menar att det han letade efter finns kvar? frågar Kofoed.
– Det är mycket möjligt, svarar Joona.
– Men du har ingen aning om vad det är?
– Det får plats i en bok.
Joona låter sin granitgrå blick vila ett kort ögonblick i Kofoeds bruna ögon. Göran Stone från Säpo står och fotograferar dörren till badrummet, dörrbladets sidor, karmen och gångjärnen. Sedan sätter han sig på golvet för att fotografera badrummets vita innertak. Joona ska precis öppna vardagsrumsdörren för att be honom ta några bilder av tidskrifterna på soffbordet när en kamerablixt går av. Skenet överraskar honom. Joona måste stanna. Det har svartnat för hans ögon. Fyra vita punkter glider genom bländningen och sedan en oljeskimrande, ljusblå handflata. Joona blickar runt, han förstår inte var handen kom ifrån.
– Göran, ropar Joona med stark röst rakt igenom glasdörren till hallen. Ta en till bild!
Alla stannar upp i lägenheten. Killen som talade dalmål sticker in huvudet från köket, mannen som står vid ytterdörren tittar intresserat mot Joona. Tommy Kofoed tar av sig ansiktsmasken och kliar sig på halsen. Göran Stone sitter kvar på golvet med en frågande min i ansiktet.
– Precis som du gjorde, pekar Joona. Fotografera taket i badrummet igen.
Göran Stone rycker på axlarna, höjer kameran och tar en ny bild av badrummets innertak. Det blixtrar till och Joona känner hur pupillerna drar ihop sig och hur tårar kommer fram ur kanalerna. Han sluter ögonen och ser ännu en gång en svart kvadrat. Han förstår att det är glasrutan i dörren som han ser. Den har på grund av bländningen förvandlats till ett negativ.
Mitt på kvadraten syns fyra vita fläckar och bredvid dem flyter en ljusblå hand fram.
Han visste att han hade sett den.
Joona blinkar, återfår synen och går sedan rakt fram till glasdörren. Resterna från fyra tejpbitar sitter i en rektangulär formation och intill dem finns ett handavtryck på glaset.
Tommy Kofoed kommer fram och ställer sig bredvid Joona.
– Ett handavtryck, säger han.
– Kan du lyfta det? frågar Joona.
– Göran, säger Kofoed. Vi behöver en bild på det här.
Göran Stone reser sig från golvet och nynnar för sig själv när han kommer fram med sin kamera och tittar på handavtrycket.
– Ja, någon har stått här och kladdat, säger han nöjt och tar fyra bilder.
Han flyttar undan och väntar sedan medan Tommy Kofoed behandlar avtrycket med cyanoakrylat som binder salter och fukt, och sedan med Basic Yellow 40.
Göran väntar några sekunder och tar sedan två nya bilder.
– Nu har vi dig, viskar Kofoed mot avtrycket och lyfter det försiktigt med kartplast.
– Kan du kolla det direkt? frågar Joona.
Tommy Kofoed tar med sig avtrycket och går till köket. Joona står kvar och betraktar de fyra tejpbitarna på glasrutan. Bakom en av dem sitter ett avrivet hörn från ett papper. Personen som lämnade avtrycket hade inte tid att lossa tejpen försiktigt, utan ryckte loss papperet från glasdörren så att ett av hörnen blev kvar.
Joona tittar närmare på det avrivna hörnet. Det är inget vanligt papper, konstaterar han omedelbart, utan ett fotopapper, för utskrift av färgfotografier.
Ett fotografi har hängt på glasrutan för att bli begrundat och betraktat. Så har det plötsligt blivit bråttom, man har inte tagit sig tid att plocka ned fotografiet med varsamhet, istället har någon rusat fram till dörren, tagit stöd på glaset med handen och slitit bort fotografiet från tejpen.
– Björn, säger Joona lågt.
Det måste vara fotografiet som Björn hämtade. Han höll inte handen mot magen för att han hade ont, utan för att han gömde ett fotografi under jackan.
Joona flyttar huvudet åt sidan så att han i ljusreflexerna kan ana avtrycket på glaset, de tunna linjerna i handflatan.
Människans papillarlinjer förändras aldrig, åldras inte. Till skillnad från dna har inte ens enäggstvillingar samma fingeravtryck.
Joona hör snabba steg bakom sig och vänder sig om.
– Nu får det för fan vara nog, skriker Saga Bauer. Det här är min utredning. Du får för helvete inte ens vara här!
– Jag vill bara …
– Håll käften nu, avbryter hon. Jag pratade precis med Petter Näslund. Du har ingenting här att göra, du får inte vara här, du har inte tillåtelse att vara här.
– Jag vet, jag ska gå snart, säger han och tittar på glasrutan igen.
– Jävla Joona Linna, säger hon stilla. Du kan inte komma hit och pilla på tejpbitar …
– Det har suttit ett fotografi på glaset, svarar han lugnt. Någon har ryckt bort det, lutat sig över stolen, tagit stöd med handen och ryckt åt sig bilden.
Hon ser motvilligt på honom och han noterar att ett vitt ärr går rakt igenom hennes vänstra ögonbryn.
– Jag är fullt kapabel att sköta den här utredningen, säger hon sammanbitet.
– Avtrycket kommer antagligen från Björn Almskog, säger han och börjar gå mot köket.
– Fel håll, Joona.
Han bryr sig inte om henne, utan går ut i köket.
– Det här är min utredning, ropar hon.
Teknikerna har inrättat en liten arbetsplats mitt på golvet. Två stolar och ett bord med dator, scanner och skrivare. Tommy Kofoed står bakom Göran Stone som kopplat sin kamera till datorn. De har lagt in handavtrycket och håller på att göra en första fingeravtrycksjämförelse.
Saga följer efter Joona.
– Vad ser ni? frågar Joona utan att bry sig om Saga.
– Prata inte med Joona, säger hon snabbt.
Tommy Kofoed tittar upp.
– Var inte fånig, Saga, säger han och vänder sig sedan till Joona. Vi hade ingen tur den här gången, avtrycket kommer från Björn Almskog, Penelopes kille.
– Han finns i misstankeregistret, säger Göran Stone.
– Vad är han misstänkt för? frågar Joona.
– Våldsamt upplopp, våld mot tjänsteman, svarar Göran.
– Värsta sorten, skojar Kofoed. Han har säkert gått i ett demonstrationståg.
– Roligt, säger Göran Stone surt. Men alla i kåren är inte lika förtjusta i vänsterfalangens kravaller och sabotage och …
– Tala för dig själv, avbryter Kofoed.
– Räddningspådraget talar för sig själv, flinar Göran.
– Vad då? frågar Joona. Vad menar du? Jag har inte hunnit följa upp pådraget – vad är det som har hänt?