Den legendariske sagotecknaren och konstnären John Bauer hade två bröder, Hjalmar och Ernst. Det är Ernst, den yngste brodern, som är Sagas farfarsfar. Hon minns fortfarande hur hennes farfar hade berättat om sin pappa och hans sorg när hans berömde storebror John drunknade tillsammans med sin hustru Esther och sin lille son en novembernatt i Vättern, bara några hundra meter från hamnen i Hästholmen.
Tre generationer senare fick John Bauers målningar en märklig spegelbild i verkligheten. Saga påminner alla om den glimrande prinsessan Tuvstarr som står framför de stora, dunkla trollen helt utan någon rädsla.
Saga vet att hon är en skicklig kommissarie, trots att hon aldrig fått slutföra en undersökning på egen hand. Hon är van att bli fråntagen sitt arbete, hon är van att bli utestängd efter många veckors engagemang, hon är van att bli överbeskyddad och bortvald vid insatser.
Hon är van, men det innebär inte att hon tycker om det.
Saga Bauer utbildades först på Polishögskolan med mycket goda resultat, fick sedan sin specialutbildning i kontraterrorism på Säkerhetspolisen, har hunnit bli kommissarie och ägnar sig både åt utredande och operativa uppgifter. Hon har hela tiden sett till att vidareutbilda sig och samtidigt träna hårt fysiskt. Hon löptränar dagligen, sparrar eller går matcher minst två gånger i veckan och övningsskjuter med sin Glock 21 och polisens prickskyttegevär 90 varje vecka.
Saga bor ihop med Stefan Johansson som spelar piano i en jazzgrupp som kallar sig Red Bop Label och som gett ut sju skivor på ACT Music. Gruppen fick en Grammis för den sorgsna improvisationsskivan A Year Without Esbjörn. När Saga kommer hem från jobbet eller träningen brukar hon halvligga i soffan, äta godis och se på en film med ljudet avstängt medan Stefan spelar piano timmar i sträck.
Saga kommer ut från idrottshallen och ser att hennes motståndare står och väntar vid plintarna av betong.
– Jag ville bara tacka för matchen och gratulera, säger Svetlana.
Saga stannar till.
– Tack själv.
Svetlana rodnar lätt:
– Du är förbannat bra.
– Detsamma.
Svetlana slår ner blicken och ler. Det ligger skräp bland de kantigt klippta buskarna kring parkeringsplatsen framför entrén.
– Tar du tåget? frågar Saga.
– Ja, jag måste nog börja gå.
Svetlana tar sin väska, men stannar sedan till, vill säga något mer men drar på det.
– Saga … Jag ber om ursäkt för min kille, säger hon till slut. Jag vet inte om du hörde att han höll på och ropade saker. Det var i alla fall sista gången han fick följa med.
Svetlana harklar sig och börjar sedan gå.
– Vänta, säger Saga. Jag kan köra dig till stationen om du vill.
39
Längre bort
Penelope springer snett uppför sluttningen, hon halkar på de lösa stenarna, glider nedåt, tar emot med handen, det stöter till i axeln och ryggen, hon river sig och flämtar till. Smärta strålar upp från handleden. Hon är andfådd, hostar och blickar tillbaka, ner mellan träden, in i dunklet mellan stammarna, rädd för att få syn på förföljaren igen.
Björn kommer fram till henne, svett rinner efter hans kinder, ögonen är rödsprängda och jagade, han mumlar något och hjälper henne upp.
– Vi kan inte stanna, viskar han.
De vet inte längre var förföljaren är, om han är nära eller om han har tappat spåret. För inte så många timmar sedan låg de på golvet i ett kök medan han blickade in genom fönstret.
Nu springer de uppåt, tränger sig igenom ett gransnår, känner den varma doften från barren och fortsätter framåt, hand i hand.
Det rasslar till i ett snår och Björn kvider till av rädsla, tar ett brant steg åt sidan och får en gren i ansiktet.
– Jag vet inte hur länge jag orkar, flämtar han.
– Tänk inte på det, säger Penelope.
De går en liten bit. Fötter och knän värker. De fortsätter genom tät sly och frasande löv, ner i ett dike, kliver fram genom ogräs och kommer ut på en grusväg. Björn blickar runt, viskar åt henne att komma och börjar sedan springa mot söder, i riktning mot den tätare bebyggelsen i Skinnardal. Det kan inte vara långt dit. Hon haltar några steg och följer sedan efter honom. En sträng av grovt grus med enstaka grässtrån löper mellan de släta hjulspåren. Vägen svänger kring en björkdunge. De springer bredvid varandra och när de har rundat de vita stammarna ser de plötsligt två människor. En tjugoårig kvinna i kort tennisklänning och en man med en röd motorcykel. Penelope drar upp dragkedjan i den trånga munkjackan och försöker dämpa andhämtningen genom näsan.
– Hej, säger hon.
De tittar på henne och hon förstår deras blickar. Både hon och Björn är blodiga och smutsiga.
– Vi har varit med om en olycka, säger hon snabbt mellan andetagen. Vi behöver låna en telefon.
Nässelfjärilar fladdrar över svinmålla och fräken i diket.
– Okej, säger den unge mannen, letar fram sin telefon och lämnar den till Penelope.
– Tack, säger Björn och blickar sedan bort längs vägen och in i skogen.
– Vad är det som har hänt? frågar den unge mannen.
Penelope vet inte vad hon ska svara, hon sväljer och tårar börjar rinna nedför hennes smutsiga kinder.
– En olycka, svarar Björn.
– Jag känner igen henne, säger flickan i tennisklänning till sin pojkvän. Hon är för fan den där människan som vi såg på teve.
– Vem?
– Som pratade skit om svensk export.
Penelope försöker le mot henne medan hon slår numret till sin mamma. Händerna darrar för mycket och hon gör fel, avbryter försöket och börjar om. Den unga kvinnan viskar någonting i den unge mannens öra.
Det knäpper till inne i skogen och Penelope tror plötsligt att hon ser någon mellan träden. Innan hon förstår att hon har sett fel hinner hon tänka att förföljaren kommer att hitta dem, att han har spårat dem från huset. Hennes hand skakar så mycket när hon för telefonen till örat att hon är rädd att tappa taget.
– Får man veta en sak, säger kvinnan med spänd röst till Penelope. Tycker du att de som jobbar hårt, som jobbar kanske sextio timmar i veckan, ska betala för dem som inte har lust att jobba, som bara sitter framför teven?
Penelope förstår inte vad den unga kvinnan vill få sagt, varför hon är arg, hon förmår inte koncentrera sig på hennes fråga, kan inte förstå vad det har med någonting att göra. Tankarna jagar hela tiden runt, hon söker återigen med blicken in bland träden och hör samtidigt hur signalerna i telefonen går fram, avlägsna och sprakande toner.
– Ska det inte löna sig att jobba? frågar kvinnan med uppretad röst.
Penelope tittar mot Björn, hoppas att han ska hjälpa henne, säga någonting till den unga kvinnan som gör henne nöjd. Hon suckar till när hon hör moderns röst på telefonsvararen:
Du har kommit till Claudia – jag kan inte svara just nu, men om du lämnar ett meddelande så ringer jag upp så snart jag kan …
Tårarna rinner efter hennes kinder, knäna håller på att ge vika, hon är så fruktansvärt trött. Hon håller upp en hand mot kvinnan för att visa att hon inte kan tala med henne just nu.
– Vi har köpt våra telefoner för pengar som vi har tjänat, säger den unga kvinnan. Du får väl tjäna egna pengar och köpa en telefon …
Det sprakar i telefonen, mottagningen är dålig, hon flyttar sig, men det blir bara sämre, det hackar, tystnar och hon vet inte om samtalet är brutet när hon börjar prata:
– Mamma, jag behöver hjälp, jag är jagad av …
Plötsligt svär tjejen, rycker telefonen ur hennes händer och ger den till den unge mannen.
– Skaffa ett jobb, säger han.
Penelope vinglar till, tittar förvirrat på det unga paret, ser kvinnan sätta sig på motorcykeln bakom mannen med armarna om hans midja.