– Snälla, vädjar Penelope. Vi måste verkligen …
Hennes röst försvinner när motorcykeln startar, bakhjulet spinner och river rasslande upp grus innan den kör iväg. Björn ropar att de ska vänta. De börjar springa efter paret, men motorcykeln försvinner mot Skinnardal.
– Björn, säger Penelope och stannar.
– Spring, ropar han.
Hon är andfådd, blickar tillbaka efter vägen och tänker att de håller på att begå ett misstag. Han stannar, ser på henne, andas flämtande, stöder sig på låren en liten stund och börjar sedan gå.
– Vänta, han fattar hur vi tänker, säger hon allvarligt. Vi måste göra något annat.
Björn går långsammare, vänder sig om och tittar på henne, men fortsätter baklänges bortåt.
– Vi måste hitta hjälp, säger Björn.
– Inte nu.
Han återvänder till henne och tar henne om axlarna.
– Penny, det är säkert bara tio minuter till närmaste hus, det orkar du, jag hjälper …
– Vi måste in i skogen igen, avbryter hon. Jag vet att jag har rätt i det här.
Hon drar av sig hårbandet och slänger det på vägen en bit framåt och viker sedan av, går rakt in i skogen, bort från bebyggelsen.
Björn blickar efter vägen och följer sedan efter Penelope, tar ett stort kliv över diket och fortsätter in i skogen. Hon hör honom bakom sig. Han kommer ifatt henne och tar hennes hand.
De springer sida vid sida, inte speciellt fort, men för varje minut tar de sig längre bort från vägen, längre bort från människor och hjälp.
Deras väg hindras plötsligt av en smal vattentunga. Flämtande vadar de genom det lårdjupa vattnet, kanske fyrtio meter.
De kommer över det öppna vattnet till andra sidan och fortsätter att springa genom skogen med genomblöta skor.
Efter tio minuter saktar Penelope in igen. Hon stannar till, drar efter andan, höjer blicken och ser sig omkring. För första gången känner hon inte längre den kyliga närvaron av deras förföljare. Björn stryker sig över munnen med handen och går fram till henne.
– När vi var i huset, säger han. Varför ropade du att han skulle komma in?
– Annars hade han bara öppnat dörren och gått in – det var det enda han inte räknade med.
– Men …
– Han har hela tiden legat steget före, fortsätter hon. Vi har varit rädda och han vet hur rädda personer beter sig.
– De ropar inte åt honom att komma in, säger Björn och ett trött leende spricker upp i hans ansikte.
– Det är därför vi inte kunde fortsätta på vägen till Skinnardal. Vi måste byta riktning, hela tiden, springa längre in i skogen, rakt mot ingenting.
– Ja.
Hon ser på hans utmattade ansikte, de vita, torra läpparna.
– Jag tror att vi måste fortsätta på det sättet om vi ska klara oss. Tänka annorlunda. Jag tror att vi … istället för att försöka ta oss ifrån den här ön till fastlandet så ska vi leta oss längre ut i skärgården, bort från fastlandet.
– Ingen skulle göra så.
– Orkar du ett tag till? frågar hon lågt.
Han nickar och de börjar springa djupare in i skogen, längre och längre bort från vägar, hus och människor.
40
Efterträdaren
Axel Riessen knäpper sakta loss manschettknapparna från de styva skjortärmarna. Han lägger dem i bronsskålen på herrskåpet. Knapparna är arvegods från hans farfar, amiral Riessen. Men motivet är civilt, ett ordenstecken bestående av två korslagda palmblad.
Axel Riessen ser sig i spegeln bredvid dörren till klädkammaren. Han lossar slipsen, går sedan till den andra änden av rummet och sätter sig på sängkanten. Det brusar i elementen och genom väggarna tycker han sig urskilja fragment av toner.
Musiken kommer från hans lillebrors våning intill. En ensam fiol, tänker han, och sammanfogar genast fragmenten i sin fantasi. Inom sig hör han Bachs första violinsonat i g-moll, den inledande satsen, ett adagio, men långt mer dröjande än de gängse tolkningarna. Axel hör inte bara de avsedda tonerna utan njuter också av varje vinande överton och en oavsiktlig stöt mot fiolens sarg.
Hans fingrar darrar till när musiken ändrar tempo, händerna längtar efter att ta upp en fiol. Det var länge sedan han lät fingrarna porla tillsammans med musiken, rinna över strängarna, uppför greppbrädan.
Musiken i Axels huvud tystnar när telefonen ringer. Han reser sig från sängen och gnuggar sig i ögonen. Han är mycket trött, har nästan inte sovit någonting den senaste veckan.
Nummerpresentatören avslöjar att det är ett telefonnummer från Regeringskansliet. Axel harklar sig innan han svarar med lugn röst:
– Axel Riessen.
– Jag heter Jörgen Grünlicht, jag är ordförande för regeringens beredningsgrupp för utrikesfrågor, som du kanske vet.
– God kväll.
– Ursäkta att jag ringer så här sent.
– Jag var vaken.
– Man har sagt mig att du skulle vara det, säger Jörgen Grünlicht och dröjer lite innan han fortsätter. Vi hade ett extrainsatt styrelsemöte precis nu där vi fattade beslut om att försöka rekrytera dig till tjänsten som generaldirektör för ISP.
– Jag förstår.
Det blir tyst i telefonen ett litet tag. Sedan säger Grünlicht hastigt:
– Jag förutsätter att du känner till vad som hände Carl Palmcrona.
– Det jag läste i tidningen.
Grünlicht harklar sig svagt och säger något som Axel inte kan uppfatta innan han höjer rösten.
– Du är ju insatt i vårt jobb och skulle teoretiskt – om du accepterar vårt förslag – kunna komma igång mycket fort.
– Jag måste avsluta mitt uppdrag för FN, svarar Axel.
– Är det ett problem? frågar Grünlicht med oro i rösten.
– Nej.
– Du får ju titta igenom villkoren, men … det finns ingenting som vi inte kan diskutera, säger Grünlicht. Som du förstår så vill vi mycket gärna ha med dig på båten, det är ingen idé att försöka göra någon hemlighet av det.
– Låt mig fundera på saken.
– Har du tid att träffas i morgon bitti?
– Är det något som brådskar?
– Vi tar oss alltid den tid vi behöver, svarar Grünlicht. Men det är klart, med tanke på det som hänt… Vi har fått vissa påstötningar från handelsministern angående ett ärende som redan dragit ut lite på tiden.
– Vad gäller det?
– Inga konstigheter … det rör sig om ett utförseltillstånd. Förhandsbeskedet var positivt, Exportkontrollrådet har gjort sitt, handläggningen är färdig, men Palmcrona hann inte skriva under.
– Och det måste han göra? frågar Axel.
– Det är bara generaldirektören som kan godkänna export av försvarsmateriel eller produkter med dubbla användningsområden, förklarar Jörgen Grünlicht.
– Men regeringen godkänner väl vissa affärer?
– Bara om ISP:s generaldirektör har fattat beslutet att överlämna ärendet till regeringen.
– Jag förstår.
I elva år arbetade Axel Riessen som krigsmaterielinspektör i det gamla systemet, för Utrikesdepartementet, innan han började anlitas av FN-organet UNODA, United Nations Office for Disarmament Affairs. Nu är han ett slags senior advisor på Division of Analysis and Assessment. Riessen är bara femtioett år, det gråsprängda håret är fortfarande tjockt. Hans drag är regelbundna och vänliga. Han är solbränd efter semestern i Kapstaden, där han hyrde en segelbåt och tog sig fram längs den hisnande, branta kusten på egen hand.
Axel går till sitt bibliotek, sätter sig i läsfåtöljen, sluter de brännande ögonlocken och börjar tänka på att Carl Palmcrona är död, det var en notis i morse om hans bortgång i Dagens Nyheter. Det var svårt att förstå vad som hade hänt, men någonting i texten antydde att det hade skett oväntat. Han hade inte varit sjuk, det brukar i så fall gå att utläsa. Axel tänker på att de har träffats ganska många gånger genom åren. De anlitades båda som sakkunniga vid beredningen av propositionen som ledde fram till riksdagsbeslutet om att slå samman Krigsmaterielinspektionen och Regeringskansliets strategiska exportkontroll till en enda myndighet, Inspektionen för strategiska produkter.