Och nu är Palmcrona död. Axel ser för sig den långa, bleka mannen med sin militära snagg och en air av ensamhet omkring sig.
Sedan kommer oron över honom. Det är för tyst i rummen. Axel reser sig upp och ser ut i våningen, lyssnar efter ljud.
– Beverly? ropar han lågt. Beverly?
Hon svarar inte. Rädslan stiger i honom. Han går snabbt genom rummen och ner till hallen för att ta sin kavaj och ge sig ut för att leta efter flickan när han plötsligt hör henne nynna för sig själv. Hon kommer barfota över mattorna från köket. När hon får se hans oroliga ansikte blir hennes ögon stora.
– Axel, säger hon med sin ljusa röst. Vad är det?
– Jag blev bara orolig för att du hade gått ut, mumlar han.
– I den farliga världen, ler hon.
– Jag säger bara att det inte går att lita på alla människor.
– Det gör jag inte, jag tittar ju på dem, på skenet, förklarar hon. Om det lyser omkring dem så vet jag att de är snälla.
Axel vet inte vad han ska svara, säger bara att han har köpt chips och en stor flaska Fanta till henne.
Hon verkar inte ens höra honom. Han försöker avläsa hennes ansikte. Se om hon börjar bli rastlös eller deprimerad eller sluten.
– Ska vi fortfarande gifta oss, tycker du? frågar hon.
– Ja, ljuger han.
– Det är bara att blommor får mig att tänka på mammas begravning och pappas ansikte när …
– Vi behöver inte ha några blommor, säger han.
– Fast liljekonvaljer tycker jag om.
– Jag också, säger han med svag röst.
Hon rodnar nöjt och han hör att hon låtsas gäspa för hans skull.
– Jag är så sömnig, säger hon och lämnar rummet. Vill du sova?
– Nej, säger Axel Riessen för sig själv, men reser sig sedan upp och följer efter henne.
Han går genom rummen med den starka känslan av att delar av hans egen kropp försöker hejda honom. Han känner sig klumpig och underligt långsam när han följer henne genom korridoren, över marmorgolvet och uppför trappan, genom två salonger och in i den svit av rum som han brukar dra sig tillbaka till om kvällarna.
Flickan är slank och kort, når honom inte till bröstkorgen. Håret på hennes huvud har börjat växa ut efter att hon rakade bort det förra veckan. Hon ger honom en hastig kram och han hinner känna doften av karamell från hennes mun.
41
Utan sömn
DET ÄR NU tio månader sedan Axel Riessen mötte Beverly Andersson för första gången. Allt berodde på hans akuta sömnproblem. Sedan en händelse för mer än trettio år sedan har han haft svårt att sova. Hans tillvaro fungerade så länge han tog sömntabletter, han sov en kemisk sömn utan drömmar, kanske utan verklig vila.
Men han sov.
Han tvingades att öka dosen kontinuerligt för att behålla sömnen. Tabletterna skapade ett sövande brus som överröstade tankarna. Han älskade sin medicin och blandade den med dyr, lagrad whisky. Men efter mer än tjugo års hög konsumtion hittades han av sin bror i hallen, medvetslös och med blodet flödande ur båda näsborrarna.
På Karolinska sjukhuset konstaterades allvarlig levercirrhos, skrumplever.
Den kroniska cellskadan var så omfattande att han sattes i kö för en levertransplantation direkt efter den obligatoriska kontrolltiden. Men eftersom han hade blodgrupp 0 och hans vävnadstyp var mycket ovanlig minskade antalet möjliga donatorer katastrofalt.
Hans yngre bror hade kunnat donera en del av sin lever om han inte hade haft ett så allvarligt rytmfel att hans hjärta inte skulle orka med påfrestningarna från en stor operation.
Hoppet om att hitta en leverdonator var nästan obefintligt, men om Axel avstod från alkohol och sin sömnmedicin så skulle han inte dö. Och ihop med en jämn dos Konakion, Inderal och Spironolakton så var leverfunktionen fungerande och han kunde leva ett ganska normalt liv.
Problemet var att sömnen var borta, han sov inte mer än någon timme per natt. Han lades in på en sömnklinik i Göteborg, genomgick en polysomnografi och fick sin insomnia diagnostiserad. Men eftersom medicinering var utesluten kunde han bara rådas till olika insomningstekniker, att meditera, att pröva hypnos och självsuggestion, men ingenting hjälpte.
Fyra månader efter leverkollapsen hade han en vaken period på nio dygn och drabbades av ett psykosliknande sammanbrott.
På frivillig basis lades han in på den privata psykiatriska anstalten Sankta Maria Hjärta.
Det var där han mötte Beverly, hon var inte mer än fjorton år då.
Som vanligt låg Axel sömnlös på sitt rum, klockan var kanske tre på natten, det var helt mörkt när hon öppnade hans dörr. Hon var en osalig ande, en walker, hon gick runt i korridorerna på anstalten om nätterna.
Kanske letade hon bara efter någon att stanna hos.
Han låg där, sömnlös och förtvivlad när flickan kom in. Hon stod stilla framför honom, hennes långa nattlinne släpade i golvet.
– Jag såg hur det lyste härinne, viskade hon. Det kommer ett sken från dig.
Sedan gick hon bara fram till honom och kröp upp i hans säng. Han var fortfarande sjuk av sömnbrist, han visste inte vad han gjorde, han grep tag i henne hårt, alltför hårt, och tryckte henne mot sig.
Hon sa ingenting, låg bara där.
Han klamrade sig fast vid hennes lilla kropp, tryckte sitt ansikte mot hennes hals och då föll han plötsligt i sömn.
Han föll ner i drömmar och sömnvatten.
Det rörde sig bara om några minuter den första gången, men efter det kom hon till honom varje natt.
Han tog tag i henne, höll henne hårt intill sig och somnade genomsvettig.
Hans psykiska instabilitet vek undan som imma från glas och Beverly slutade vandra runt i korridorerna.
Axel Riessen och Beverly Andersson valde båda att lämna Sankta Maria Hjärta och vad som sedan hände var en tyst och förtvivlad överenskommelse mellan dem.
De förstod att arrangemangets verkliga förhållande måste förbli hemligt, men utåt sett fick Beverly tillåtelse från sin far att bo inackorderad i en separat lägenhetsdel hos Axel Riessen i väntan på en egen studentlägenhet.
Beverly Andersson är nu femton år och har fått sin borderlinestörning diagnostiserad. Hon är måttlös i förhållande till andra människor och saknar förmågan att dra gränser. Hon har inte en vanlig självbevarelsedrift.
Flickor som Beverly stängdes förr i världen in på sinnesslöanstalter, tvångssteriliserades eller lobotomerades i rädslan för otyglad sexualitet och sedeslöshet.
Fortfarande är det flickor som Beverly som alltid följer med fel personer hem och sätter all sin tillit till dem som inte vill dem väl.
Men Beverly har tur som hittat Axel Riessen. Han brukar säga det till sig själv, han är ingen pedofil, han är inte ute efter att göra henne illa eller tjäna pengar på henne. Han behöver henne bara för sin sömns skull, för att inte gå under.
Hon talar ofta om att han ska gifta sig med henne när hon blir stor nog.
Axel Riessen låter henne spinna sina fantasier kring bröllopet för att det gör henne nöjd och lugn. Han intalar sig att han på detta sätt skyddar henne från omvärlden, men vet givetvis att han samtidigt utnyttjar henne. Han skäms, men kan inte hitta någon utväg, han är rädd för att hamna i den stora sömnlösheten igen.
Beverly kommer ut med tandborsten i munnen. Hon nickar mot de tre fiolerna som hänger på väggen.
– Varför spelar du inte på dem? frågar hon.
– Jag kan inte, svarar han leende.
– Ska de bara hänga där? Ge dem till någon som spelar istället.
– Jag tycker om fiolerna för att jag har fått dem av Robert.
– Du pratar nästan aldrig om din bror.
– Det är komplicerat …
– Han bygger fioler i sin verkstad, säger hon.