– Ja, Robert bygger sina fioler … och spelar i en kammarorkester.
– Kan inte han spela på vårt bröllop? frågar hon och stryker tandkräm från mungiporna.
Axel ser på henne och hoppas att hon inte uppfattar stelheten i hans ansikte när han säger:
– Vilken bra idé.
Han känner hur tröttheten kommer vällande, strömmar över hans kropp, hans hjärna. Han går förbi henne, in i sovrummet och sjunker ner på sängkanten.
– Jag är ganska sömnig, jag …
– Det är synd om dig, säger hon allvarligt.
Axel skakar på huvudet.
– Jag behöver bara sova, säger han och känner sig med ens gråtfärdig.
Han reser sig upp och tar fram ett nattlinne i rosa bomullstyg.
– Snälla Beverly, ta på dig det här.
– Om du vill.
Hon stannar till och tittar på den stora oljemålningen av Ernst Billgren som föreställer en påklädd räv som sitter i en fåtölj i ett högborgerligt hem.
– Läskig tavla, säger hon.
– Tycker du?
Hon nickar och börjar klä av sig.
– Kan du inte byta om inne på toaletten?
Hon rycker på axlarna och när hon drar av sig sin rosa topp reser han sig upp för att slippa se henne naken. Han går fram till målningen med räven, tittar på den, lyfter sedan ner den och ställer den på golvet med motivet vänt mot väggen.
Axel sover stelt och tungt, med hopskrynklat ansikte och sammanbitna käkar. Han håller flickan hårt intill sig. Plötsligt vaknar han, släpper taget om henne och drar efter andan som en drunknande. Han är svettig och hjärtat slår hårt av ångest. Han tänder sänglampan. Beverly sover avslappnat som ett litet barn, med öppen mun och fuktig panna.
Axel kommer att tänka på Carl Palmcrona igen. Senast de träffades var på adelsmötet på Riddarhuset. Palmcrona hade varit berusad, betett sig lite aggressivt, tjatat om FN:s olika vapenembargon och avslutat med de häpnadsväckande orden: Går allting åt helvete får man väl göra en Algernon för att slippa skörda sin mardröm.
Axel släcker lampan igen, lägger sig tillrätta och fortsätter att tänka på Palmcronas ord om att göra en Algernon. Vad hade han menat? Vad var det för mardröm han syftade på? Hade han verkligen sagt så?
Slippa skörda sin mardröm.
Carl-Fredrik Algernons öde var ett mysterium i Sverige. Fram till sin död hade Algernon varit krigsmaterielinspektör vid Utrikesdepartementet. En januaridag hade han ett möte med Nobel Industriers koncernchef Anders Carlberg där han berättade att utredningen pekade på att ett av koncernens bolag hade smugglat vapen till länder runt Persiska viken. Senare samma dag föll Carl-Fredrik Algernon framför ett framrusande tunnelbanetåg på T-centralen i Stockholm.
Axels tankar glider iväg, cirklar allt suddigare kring anklagelserna om vapensmuggling och mutor som riktades mot Aktiebolaget Bofors. Han ser för sig hur en man i trenchcoat faller baklänges framför ett framrusande tunnelbanetåg.
Långsamt faller mannen med fladdrande rock.
Beverlys mjuka andhämtning fångar in Axel och gör honom lugn. Han vänder sig mot henne och lägger armarna runt hennes lilla kropp.
Hon suckar till när han drar henne till sig.
Axel håller henne hårt och sömnen samlar sig i molnliknande formationer, tankarna dras ut och glesnar.
Resten av natten sover han ytligt och vaknar vid femtiden av att han håller henne krampaktigt om de smala överarmarna. Han känner hennes stubbade hår kittla mot läpparna och önskar intensivt att han kunde ta sina tabletter.
42
Inspektionen för strategiska produkter
Klockan är sju på morgonen när Axel går ut på terrassen som han delar med sin bror. Redan klockan åtta ska han träffa Jörgen Grünlicht på Carl Palmcronas rum på Inspektionen för strategiska produkter.
Luften på uteplatsen är redan varm, men ännu inte kvav. Hans lillebror Robert har ställt upp altandörrarna till sin våning och sitter i en solstol. Han har inte rakat sig ännu, sitter bara med slappt hängande armar och stirrar upp i kastanjeträdets morgonfuktiga lövverk. Han har sin slitna sidenmorgonrock på sig. Det är samma plagg som deras far bar på lördagsmorgnarna.
– God morgon, säger Robert.
Axel nickar utan att titta på brodern.
– Jag har reparerat en Fiorini åt Charles Greendirk, berättar Robert i ett försök att få igång en konversation.
– Han blir säkert lycklig, svarar Axel dämpat.
Robert lyfter ansiktet mot honom.
– Är du stressad?
– En aning, allvarligt talat, svarar Axel. Det verkar som om jag ska byta jobb.
– Ja, varför inte, säger Robert tankspritt.
Axel betraktar sin brors vänliga ansikte, de djupa rynkorna, den kala hjässan. Han tänker på hur annorlunda allting hade kunnat vara mellan dem.
– Hur är det med hjärtat? frågar han. Det har inte stannat ännu?
Robert känner efter med handen på bröstet innan han svarar:
– Inte riktigt …
– Bra.
– Och din stackars lever?
Axel rycker på axlarna och börjar gå tillbaka.
– Vi ska spela Schubert i kväll, säger Robert.
– Trevligt för er.
– Jag tänkte att du kanske …
Robert tystnar, tittar på sin bror och byter sedan ämne.
– Flickan som har rummet däruppe …
– Ja… Beverly, säger Axel.
– Hur länge ska hon bo här? frågar Robert och kisar mot Axel.
– Jag vet inte, svarar han. Jag har lovat att hon får bo där tills hon hittar en studentbostad.
– Ja, du har ju alltid tagit hand om skadade humlor och grodor som …
– Hon är en människa, avbryter Axel.
Han öppnar den höga altandörren och ser sitt ansikte glida över den buktiga glasytan när han går in. Gömd bakom gardinen betraktar han sedan sin bror Robert, hur han reser sig från solstolen, kliar sig på magen och går nedför trapporna som leder från terrassen på baksidan till den lilla trädgården och ateljén. Så fort Robert är försvunnen återvänder Axel till sitt rum och väcker försiktigt Beverly som ligger och sover med öppen mun.
Inspektionen för strategiska produkter är en statlig myndighet som inrättades 1996. ISP övertog då ansvaret för alla ärenden som rörde vapenexport och produkter med dubbla användningsområden.
ISP har sina kontor på den femte våningen i en laxrosa byggnad på Klarabergsviadukten 90.
När Axel kommer upp med hissen ser han att Jörgen Grünlicht från Utrikesdepartementet väntar på honom innanför de stora glasdörrarna. Han nickar otåligt, trots att klockan är två minuter i åtta, drar ett passerkort, knappar in en kod och släpper sedan in Axel genom dörren. Grünlicht är en lång man med stora pigmentförändringar i ansiktet, vita fläckar som lyser i oregelbundna mönster mot hans rödaktiga hud.
De går till Carl Palmcronas kontor, ett hörnrum i svit med två väldiga fönster med utsikt längs kopplet av södergående vägar bakom Centralstationen, bort över Klara sjö och Stadshusets mörka kantighet.
Trots den exklusiva adressen är det något asketiskt över ISP:s lokaler. Golven är lagda med plastmattor, möblerna är enkla och neutrala, i furu och vitt. Som om man vill påminna sig om att all vapenexport är moraliskt tveksam, tänker Axel och ryser till.
Det känns makabert att befinna sig på Palmcronas kontor så kort efter hans död.
Axel noterar att en hög ton utgår från lysrörsarmaturen i taket, som en oharmonisk biton från ett piano. Plötsligt minns Axel att han en gång hörde samma överton på en inspelning av kompositören John Cages första sonat.
Grünlicht stänger dörren och när han ber Axel Riessen slå sig ned verkar han spänd, trots det vänliga leendet.
– Mycket bra att du kunde komma så fort, säger han och räcker honom mappen med kontraktet.
– Självklart, ler Axel.
– Sätt dig och läs igenom, säger Grünlicht och sveper med handen mot skrivbordet.