Penelope drar på sig ett par joggingbyxor och de vita sportskorna, hoppar i land och tar emot hans hand. Han lägger armarna om henne.
– Ska vi gå och kolla på ön?
– Var det inte någonting du skulle övertyga mig om? frågar hon dröjande.
– Fördelarna med allemansrätten, säger han.
Hon nickar leende och han stryker undan hennes hår och låter fingret löpa över hennes markerade kind och tjocka, svarta ögonbryn.
– Hur kan du vara så vacker?
Han kysser henne lätt på munnen och börjar sedan gå mot den låga skogen.
Mitt på ön finns en liten glänta med högt ängsgräs i täta tuvor. Fjärilar och små humlor rör sig över blommorna. Det är hett i solen, vattnet glittrar mellan träden mot nordsidan. De står stilla, tvekar, ser leende på varandra och blir sedan allvarliga.
– Tänk om det kommer någon, säger hon.
– Det är bara vi på den här ön.
– Är du säker på det?
– Hur många öar finns det i Stockholms skärgård? Trettiotusen? Säkert fler, säger han.
Penelope tar av sig bikiniöverdelen, petar av sig skorna och drar ner bikinitrosorna ihop med sportbyxorna och står plötsligt helt naken i gräset. Hennes första känsla av genans byter nästan omedelbart plats med ren glädje. Hon tänker att det faktiskt är något väldigt upphetsande med havsluften mot huden, värmen som fortfarande strålar upp från marken.
Björn tittar på henne, mumlar att han inte är sexistisk, men att han måste få titta lite till. Hon är lång, hennes armar är muskulösa och ändå mjukt fylliga. Den smala midjan och de kraftiga låren får henne att se ut som en lekfull, antik gudinna.
Björn känner att hans händer darrar när han får av sig T-shirten och de blommiga, klälånga badshortsen. Han är yngre än hon, hans kropp är pojkaktig, nästan hårlös, redan bränd av solen över axlarna.
– Nu vill jag titta på dig, säger hon.
Han rodnar om kinderna och går fram till henne med ett stort leende.
– Får jag inte det?
Han skakar på huvudet, gömmer ansiktet mot hennes hals och hår.
De börjar kyssas, helt stilla, står bara tätt ihop och kysser varandra. Penelope känner hans varma tunga i sin mun och genomfars av en sprittande lyckokänsla. Hon tvingar bort det stora leendet från munnen för att kunna fortsätta kyssas. De andas snabbare. Hon känner hur Björn får erektion, hur hans hjärta slår hårdare. De lägger sig i gräset, ivriga, hittar en plats mellan tuvorna. Han söker sig ner med munnen till hennes bröst, de bruna bröstvårtorna, kysser magen och för isär hennes lår. När han ser på henne tänker han att det är som om deras kroppar lyser av sig själva i kvällssolen. Allt är plötsligt extremt intimt och ömtåligt. Hon är redan våt och svullen när han börjar slicka henne, alldeles mjukt och långsamt, hon måste putta undan hans huvud efter en liten stund. Hon håller ihop låren, ler och rodnar under ögonen. Hon viskar till honom att komma, drar honom till sig, styr honom rätt med handen och låter honom glida in i henne. Han andas tungt i hennes öra och hon blickar rakt upp i den rosa himlen.
Efteråt står hon naken i det varma gräset, sträcker på sig, går några steg och blickar in mot träden.
– Vad är det? frågar Björn med tjock röst.
Hon tittar på honom, han sitter naken på marken och ler mot henne.
– Du har bränt dig på axlarna.
– Varje sommar.
Han känner försiktigt över den röda huden på skuldrorna.
– Vi går tillbaka – jag är hungrig, säger hon.
– Jag måste bara simma lite.
Hon drar på sig trosorna och byxorna igen, tar på sig skorna och står med bikiniöverdelen i handen. Hon låter blicken gå över hans hårlösa bröstkorg, armarnas muskler, tatueringen på axeln, hans slarviga solbränna och ljusa, lekande blick.
– Nästa gång får du ligga underst, ler hon.
– Nästa gång, upprepar han muntert. Du är redan fast, jag visste det.
Hon skrattar och viftar avfärdande mot honom. Han lägger sig leende på rygg och blickar upp mot himlen. Hon hör honom vissla för sig själv när hon går genom skogen mot den lilla, branta stranden där båten är ankrad.
Hon stannar till och tar på sig bikiniöverdelen innan hon fortsätter ner till båten.
När Penelope går ombord undrar hon om Viola fortfarande sover i akterpiken. Hon tänker att hon ska sätta på en kastrull med färskpotatis och några dillkronor och sedan gå och tvätta sig och byta om. Märkligt nog är akterdäcket alldeles fuktigt som efter en regnskur. Viola måste ha svabbat det av någon anledning. Båten känns annorlunda. Penelope kan inte säga vad det är, men hennes hud är med ens knottrig av obehag. Det blir nästan helt tyst när fåglarna plötsligt slutar sjunga. Bara ett svagt kluckande från vattnet mot skrovet och ett dämpat knarrande från tampen kring trädet hörs. Penelope blir plötsligt medveten om sina egna rörelser. Hon går nedför trappan till aktern, ser att dörren står öppen till gästkojen. Lampan är tänd, men Viola är inte där. Penelope märker att hennes hand darrar när hon knackar på dörren till den lilla toaletten. Hon öppnar, tittar in och återvänder sedan upp på däck. Längre bort i viken ser hon hur Björn är på väg ner i vattnet. Hon vinkar mot honom, men han ser henne inte.
Penelope öppnar glasdörrarna till salongen, går förbi de blå sofforna, teakbordet och styrplatsen.
– Viola? ropar hon svagt.
Hon går ned till pentryt, tar fram en kastrull, men ställer ifrån sig den på plattan när hjärtat börjar slå hårdare i bröstet. Hon tittar in i det stora badrummet och fortsätter sedan fram mot förpiken där hon och Björn brukar sova. Hon öppnar dörren, blickar runt i den dunkla kojen och tror först att hon ser sig själv i spegeln.
Viola sitter helt stilla på sängkanten, med handen vilande på den rosa kudden från Myrorna.
– Vad gör du härinne?
Penelope hör sig själv fråga systern vad hon gör i sovrummet, trots att hon redan förstått att ingenting stämmer. Viola är grumligt vit och blöt i ansiktet, håret är vått och stripigt.
Penelope går fram, tar systerns ansikte i sina händer, kvider svagt och skriker sedan, alldeles nära hennes ansikte:
– Viola? Vad är det? Viola?
Men hon förstår redan vad som hänt, vad som är fel, det kommer ingen andedräkt från systern, huden utstrålar ingen värme, det finns ingenting kvar av henne, livsljuset är utblåst. Det trånga rummet mörknar, sluter sig kring Penelope. Med främmande röst jämrar hon sig och snubblar bakåt, river ner kläder, stöter axeln hårt mot dörrposten, vänder sig runt och springer uppför trappan.
När hon kommer upp och ut på akterdäcket drar hon efter andan som om hon varit nära att kvävas. Hon hostar och blickar runt med en iskall skräck i kroppen. Hundra meter bort på stranden ser hon en främmande man i svarta kläder. På något sätt förstår Penelope hur det hör ihop. Hon vet att han är samme man som befann sig i skuggan under bron i den militära gummibåten, han som vände ryggen mot henne när hon passerade. Hon förstår att det är den svartklädde mannen som har dödat Viola och att han ännu inte är färdig.
Mannen står på stranden och vinkar till Björn som simmar tjugo meter från land, han ropar något och höjer hela armen. Björn hör honom och stannar till, trampar vatten och börjar söka med blicken mot land.
Sekunderna står nästan stilla. Penelope rusar till styrplatsen, rotar runt i redskapslådan, hittar en morakniv och springer till akterdäcket.
Hon ser Björns långsamma simtag, vattenringarna kring honom. Han tittar på mannen och ser undrande ut. Mannen vinkar honom till sig, vill att han ska komma. Björn ler osäkert och börjar simma in mot land.
– Björn, skriker Penelope allt vad hon kan. Simma utåt!
Mannen på stranden vänder sig mot henne och börjar springa mot båten. Penelope skär av tampen, halkar omkull på det blöta trädäcket, kommer upp, snubblar in till styrplatsen och startar motorn. Utan att se sig om hissar hon ankaret och lägger samtidigt i backen.