Axel sätter sig ned på den strama stolen, lägger mappen på skrivbordet och blickar sedan upp.
– Jag tittar på det och hör av mig nästa vecka.
– Det är ett mycket förmånligt avtal, men erbjudandet kvarstår inte hur länge som helst, säger Grünlicht.
– Ni har bråttom, jag vet.
– Styrelsen vill absolut ha dig, med din karriär, ditt rykte, det finns inga bättre namn, men vi kan samtidigt inte låta verksamheten stå stilla.
Axel öppnar mappen och försöker slå bort en obehaglig känsla inombords, en aning om att han lockas i en fälla. Det är hela tiden något forcerat över Grünlicht, något gåtfullt och pådrivande.
Om han skriver på avtalet är han generaldirektör för ISP. Han skulle ensam fatta besluten om den svenska vapenexporten. Axel har arbetat inom FN för att avväpna krigshärdar, minska inflödet av konventionella vapen, och han vill gärna se denna befattning som en fortsättning på det uppdraget.
Noggrant läser han igenom avtalet och det är mycket bra, nästan för bra. Han rodnar flera gånger under läsningen.
– Välkommen ombord, ler Grünlicht och räcker honom pennan.
Axel tackar, skriver sitt namn på avtalet och reser sig, vänder ryggen mot Grünlicht och blickar ut genom fönstret. Han ser Stadshusets tre kronor, nästan utplånade i soldiset.
– Utsikten är inte dålig härifrån, mumlar Grünlicht. Bättre än från mitt rum på UD.
Axel vänder sig mot honom.
– Du har tre ärenden i ditt knä för tillfället, varav Kenya är det mest brådskande. Det är en stor och viktig affär. Jag råder dig att titta på den genast, gärna omedelbart. Carl har redan gjort hela förarbetet så …
Han tystnar, skjuter fram dokumenten mot Axel och ser sedan på honom med en underlig glimt i ögat. Axel får en känsla av att Grünlicht egentligen skulle vilja trycka en penna i handen på honom och föra den över papperet.
– Jag är säker på att du kommer att bli en mycket bra efterträdare till Carl.
Utan att vänta på något svar klappar han Axel på armen och går sedan med snabba steg över golvet. I dörren vänder han sig om och säger kort:
– Möte med referensgruppen klockan femton i dag.
Axel blir stående ensam i rummet. En dov tystnad stiger omkring honom. Han sätter sig åter ned vid skrivbordet och ögnar igenom dokumenten som Carl Palmcrona lämnade utan underskrift. Beredningen är noggrann och mycket utförlig. Ärendet rör export av 1,25 miljoner enheter 5.56 × 4.45 mm ammunition till Kenya. Exportkontrollrådet har röstat igenom en positiv rekommendation, Palmcronas förhandsbesked var positivt och Silencia Defence AB är ett etablerat och seriöst företag.
Men inte förrän det sista steget, när generaldirektören för ISP fattar beslut om utförseltillstånd, kan exporten verkligen genomföras.
Axel lutar sig bakåt och tänker på Palmcronas gåtfulla ord om att göra en Algernon, att dö för att slippa skörda sin mardröm.
43
En klonad dator
Göran Stone ler mot Joona Linna och tar sedan upp ett kuvert ur sin väska, öppnar det och häller ut den rekvirerade nyckeln i sin kupade hand. Saga Bauer står kvar precis utanför hissdörren med nedslagen blick. De befinner sig alla tre utanför Carl Palmcronas våning på Grevgatan 2.
– Våra tekniker kommer i morgon, säger Göran.
– Vet du vilken tid? undrar Joona.
– Vilken tid, Saga? frågar Göran.
– Jag tror att vi …
– Tror? avbryter han. Du ska veta vilken tid.
– Tio, svarar hon lågt.
– Och du sa väl till dem att jag personligen vill att de börjar med IT och telefoni?
– Ja, jag sa att …
Göran tystar henne med en handrörelse när hans telefon ringer, han svarar och tar några steg nedför trappan, ställer sig i nischen mot fönstret med de rödbruna glasrutorna och talar.
Joona vänder sig till Saga och frågar med dämpad röst:
– Är inte du förundersökningsledare?
Saga skakar på huvudet.
– Vad är det som har hänt? frågar han.
– Jag vet inte, svarar hon trött. Det är alltid samma sak, det här är inte ens Görans område, han har aldrig jobbat med kontraterrorism.
– Vad tänker du göra åt det?
– Det finns ingenting att …
Hon tystnar när Göran Stone avslutar sitt samtal och kommer upp till dem igen. Saga håller fram handen för att få nyckeln till Palmcronas dörr.
– Nyckeln, säger hon.
– Va?
– Det är jag som är förundersökningsledare.
– Vad säger du om det? skrattar Göran Stone mot Joona.
– Det är säkert inget fel på dig, Göran, säger Joona. Men jag satt nyligen i ett möte med våra chefer och då accepterade jag att jobba tillsammans med Saga Bauer …
– Hon får följa med, säger han snabbt.
– Som förundersökningsledare, säger Saga.
– Vill ni bli av med mig – eller vad fan handlar det här om? frågar Göran Stone med ett häpet och förorättat leende.
– Du får följa med om du vill, svarar Joona lugnt.
Saga tar nyckeln ur Görans hand.
– Jag ringer Verner, säger han och börjar gå nedför trappan.
De hör hans steg i trapphuset och hur han pratar med chefen i telefon, hur hans röst blir alltmer upprörd och hur han slutligen skriker ”fittstim” så att det ekar.
Saga tvingar bort ett leende, samlar sig och sticker in nyckeln i låset, vrider två varv och öppnar den tunga dörren.
Polisens avspärrning av platsen hävdes sedan misstankarna om brott avskrevs. Förundersökningen lades omedelbart ner när Nils Åhléns obduktionsrapport var färdig: obduktionen hade på varje punkt bekräftat Joona Linnas antagande om hur självmordet gått till. Carl Palmcrona tog sitt eget liv genom att hänga sig i en tvättlina med löpsnara från lampkroken i taket i sitt hem. Brottsplatsundersökningen avbröts och analyserna genomfördes aldrig på proverna som skickats till Statens kriminaltekniska laboratorium i Linköping.
Men nu har det framkommit att dagen innan Carl Palmcrona hittades hängd, skrev Björn Almskog ett brev till honom.
Senare på kvällen mördades Viola Fernandez på Björn Almskogs båt.
Björn är en länk, ett samband mellan de båda dödsfallen. Två dödsfall som hade avskrivits som självmord och olycksfall, helt utan koppling till varandra, om båten hade sjunkit i havet.
Saga och Joona går in i hallen och konstaterar att det inte har kommit någon post. En doft av grön såpa ligger i luften. De fortsätter genom de stora rummen. Solljuset flödar in genom fönstren. Det blänker i det röda plåttaket till huset på andra sidan Grevgatan. Från burspråken kan man blicka ut över Nybrovikens glittrande vatten.
Kriminalteknikernas stegplattor är avlägsnade och golvet under lampkroken i den tomma salongen är våttorkat.
De går sakta över den knakande parketten. Underligt nog dröjer sig inte känslan av självmordet kvar i Palmcronas våning. Denna plats känns inte alls obebodd. Joona och Saga upplever samma sak. De stora, nästan helt omöblerade rummen är fyllda med ett slags ombonad stillhet.
– Hon går fortfarande hit, säger plötsligt Saga.
– Exakt, svarar Joona snabbt och ler sedan. Hushållerskan, hon har varit här och städat, vädrat, burit in posten, bäddat rent och så vidare.
De tänker båda två att det inte är speciellt ovanligt vid ett plötsligt dödsfall. Man förnekar att ens liv har förändrats. Istället för att acceptera det nya upprätthåller man samma beteende som förut.
Det plingar till i dörrklockan. Saga ser lite orolig ut, men följer ändå med Joona ut i hallen.
Ytterdörren öppnas av en man med rakat huvud, klädd i svart, säckig träningsoverall.
– Joona sa åt mig att slänga hamburgaren och komma hit direkt, säger Johan.
– Det här är Johan Jönson på IT, förklarar Joona.
– Joona sörde pil, säger Johan med överdriven finländsk brytning. Vägen svängde, men inte Joona.
– Saga Bauer är kommissarie på Säkerhetspolisen, säger Joona.