– Jag har slutat tro på tillfälligheter kring det här fallet, säger Saga.
– Jag också, ler Joona.
De tittar på brevväxlingen igen och Joona pekar på Palmcronas båda brev.
– Palmcrona måste ha varit i kontakt med någon mellan sitt första och andra brev, säger han.
– Det första innehåller en varning, säger Saga. Det andra säger att det är för sent, att de båda två kommer att dö.
– Jag tror att Palmcrona ringer någon när han får utpressningsbrevet, han blir livrädd, men hoppas på att få hjälp, säger Joona. Först när han förstår att det inte finns någon räddning skriver han sitt andra brev där han helt enkelt konstaterar att de kommer att dö.
– Vi sätter någon på att granska hans telefonlistor, säger Saga.
– Erixon håller på med det.
– Vad var det mer?
– Vi måste kolla upp den person som nämns i Björns första brev, säger Joona.
– Raphael Guidi? undrar Saga.
– Känner du till honom?
– Alla kallar honom för Raphael efter ärkeängeln, säger Saga. Han är en italiensk affärsman som syr ihop vapenaffärer i Mellanöstern och Afrika.
– Vapenhandel, säger Joona.
– Raphael har varit verksam i trettio år och byggt upp ett privat imperium, men jag tror inte att han är inblandad. Interpol har aldrig haft någonting på honom, det har funnits misstankar, men inte mer.
– Är det konstigt att Carl Palmcrona träffar Raphael? frågar Joona.
– Tvärtom, svarar hon. Det hör till hans jobb, även om man kan tycka att det är rejält opassande att skåla i champagne.
– Men det är ingenting man tar sitt liv för, ingenting man mördar för, säger Joona.
– Nej, ler hon.
– Fotografiet måste i så fall innehålla någonting mer, någonting farligt.
– Om Björn skickade fotografiet till Palmcrona så borde det ju finnas här i lägenheten, säger Saga.
– Jag tittade igenom posten i facket och …
Han tystnar tvärt och får en blick från Saga.
– Vad är det? Vad tänker du på? frågar hon.
– Det fanns bara personliga brev i facket, ingen reklam, inga räkningar, säger han. Posten är redan sorterad när den hamnar här.
45
Efter motorvägen
Hushållerskan Edith Schwartz har ingen telefon. Hon är bosatt cirka sju mil norr om Stockholm, utanför Knivsta. Joona sitter tyst bredvid Saga. I ett mjukt tempo kör hon längs hela Sveavägen. De lämnar innerstaden via Norrtull och fortsätter på motorvägen förbi avfarten mot Karolinska sjukhuset.
– Säpos brottsplatsundersökning av Penelopes lägenhet är färdig, berättar hon. Jag har gått igenom allt material och utifrån det har hon inga kopplingar till vänsterextrema grupper. Hon tar tvärtom avstånd från dem, är uttalad pacifist och debatterar mot deras metoder. Jag har tittat på det lilla vi har på Björn Almskog. Han jobbar på Debaser på Medborgarplatsen, är politisk inaktiv, men greps i samband med en gatufest som arrangerades av Reclaim the City.
De färdas snabbt mellan det svarta förbiflimrande stängslet mot Norra begravningsplatsen och Hagaparkens höga grönska.
– Jag har gått igenom våra arkiv, säger Saga långsamt. Allt vi har om vänsterextremister och högerextremister i Stockholm … det tog nästan hela natten. Materialet är givetvis hemligstämplat, men du behöver få veta att Säpo begick ett misstag: Penelope och Björn är inte inblandade i några sabotage eller någonting åt det hållet. De är nästan löjligt oskyldiga.
– Så du har släppt det spåret?
– Jag är precis som du övertygad om att vi utreder någonting som ligger i en annan division, långt över extremisterna till vänster och höger … antagligen i en division långt över Säpo och rikskrim, säger hon. Jag menar, Palmcronas död, branden i Björns lägenhet, Violas död och så vidare … det här handlar om helt andra saker.
Det blir tyst och Joona erinrar sig istället hushållerskan, när hon såg honom i ögonen och frågade om de hade tagit ner Palmcrona ännu.
– Vad menar du med att ta ner?
– Jag ber om ursäkt, jag är bara hushållerska, jag trodde …
Han hade frågat henne om hon hade sett något speciellt.
– En snara från lampkroken i lilla salongen, hade hon svarat.
– Du hade sett snaran?
– Givetvis.
Givetvis, tänker Joona och blickar ut på motorvägen med ett rött bullerstaket till höger mot villaområden och fotbollsplaner. Hushållerskans vassa uttal av ordet ”givetvis” hänger kvar i Joonas minne, upprepas ett stort antal gånger, medan han erinrar sig hennes ansikte när han förklarade för henne att hon skulle bli ombedd att komma till polisstationen och tala med en polis. Hon reagerade inte med oro som han hade väntat sig, utan nickade bara.
De passerar Rotebro där de grävde upp de tio år gamla resterna från Johan Samuelssons kropp i Lydia Evers trädgård när de letade efter Erik Maria Barks son Benjamin. Det hade varit vinter då, nu är grönskan mättad kring de rostbruna järnvägsspåren, parkeringsplatserna och bort mot radhus och villor.
Joona ringer upp Nathan Pollock på Riksmordskommissionen och redan efter två signaler hör han den lätt nasala rösten:
– Nathan.
– Du och Tommy Kofoed tittade på cirklarna av spår under Palmcronas kropp.
– Förundersökningen blev nerlagd, svarar Pollock och Joona hör honom skriva på en dator.
– Ja, men nu har …
– Jag vet, avbryter han. Jag har pratat med Carlos, han berättade om utvecklingen.
– Kan du titta på det igen?
– Jag håller precis på med det, svarar Pollock.
– Det låter bra, säger Joona. När blir du klar, tror du?
– Nu, svarar han. Spåren kommer från Palmcrona och hans hemhjälp Edith Schwartz.
– Inga andra?
– Nej.
Saga håller en jämn hastighet av 140 kilometer i timmen och de fortsätter hela tiden norrut på Europaväg 4.
Joona och Saga har suttit tillsammans på polishuset, lyssnat på det inspelade förhöret med Edith Schwartz och samtidigt följt John Bengtssons handskrivna kommentarer.
Nu går Joona igenom förhöret i huvudet: efter den gängse formalian förklarar John Bengtsson att det inte föreligger några misstankar om brott, men att han hoppas att hon ska kunna hjälpa till att kasta lite ljus över orsakerna bakom Carl Palmcronas död. Sedan blir det tyst, ett svagt susande från fläktsystemet hörs, en stol knarrar ibland, en penna raspar mot ett papper. I protokollet har John Bengtsson skrivit att han på grund av Edith Schwartz uppvisade likgiltighet valde att invänta hennes första ord.
Det tog lite mer än två minuter innan hon sa någonting. Det är en lång tid för att bara sitta mitt emot en polis vid ett skrivbord medan ingenting annat än den långsamma tystnaden spelas in.
– Hade direktör Palmcrona tagit av sig ytterrocken? frågar hon sedan.
– Varför undrar du det? replikerar John Bengtsson vänligt.
Hon tiger igen, tystnaden varar ungefär en halv minut innan den bryts av John:
– Hade han rocken på sig när du träffade honom sista gången? frågar han.
– Ja.
– Du sa tidigare till kommissarie Linna att du hade sett en snara hänga från taket.
– Ja.
– Vad trodde du att den skulle användas till?
Hon svarar inte.
– Hur länge hade den hängt där? frågar John.
– Sedan i onsdags, svarar hon lugnt.
– Så du såg snaran i taket på kvällen den andra juni, åkte hem, återvände nästa morgon den tredje juni, såg snaran igen, träffade Palmcrona, lämnade våningen och återvände sedan klockan 14.30 den femte juni … och det var då du mötte kommissarie Linna.
I det skrivna protokollet stod det att Edith ryckte på axlarna.
– Kan du berätta om de här dagarna med dina egna ord? frågar John Bengtsson.
– Jag kommer till direktör Palmcronas våning klockan sex på onsdagens morgon. Det är bara på morgonen jag har lov att använda nyckel eftersom Palmcrona sover fram till halv sju. Han är noga med regelbundna tider, så det blir ingen sovmorgon, inte ens på söndagarna. Jag maler kaffebönor i handkvarnen, skär två limpsmörgåsar, brer dem med extrasaltad Bregott, lägger på två skivor leverpastej med tryffel, inlagd gurka och en skiva cheddarost vid sidan. Jag dukar bordet med stärkt linne och sommarporslinet. Morgontidningarna ska vara rensade från reklambilagor och sport och ligga vikta till höger.