– Han förberedde knopen och höll i trappstegen när jag klättrade.
– Sedan bar du undan stegen, återgick till dina vanliga sysslor och återvände hem på onsdagskvällen när det var diskat efter middagen, säger Joona.
– Ja.
– Du kom tillbaka på morgonen, fortsätter han. Gick in som vanligt och ställde i ordning hans frukost.
– Visste du att han inte hängde i snaran då? frågar Saga.
– Jag hade sett efter i lilla salongen, svarar Edith.
Något som liknar ett spydigt leende far sekundsnabbt över hennes slutna ansikte.
– Du har redan berättat att Palmcrona åt frukost precis som han brukar, men inte heller denna morgon åkte han till sitt arbete.
– Han satt i musikrummet i minst en timme.
– Och lyssnade på musik?
– Ja, svarar hon.
– Strax före lunchtid ringde han ett kort samtal, säger Saga.
– Jag vet inte, han var på sitt arbetsrum med stängd dörr, men innan han satte sig till bords och åt den inkokta laxen bad han mig att ringa och boka en taxi till klockan två.
– Han skulle åka till Arlanda flygplats, säger Joona.
– Ja.
– Tio i två fick han ett telefonsamtal?
– Ja, han hade redan tagit på sig rocken och svarade i hallen.
– Hörde du vad han sa? frågar Saga.
Edith står stilla, kliar sig på plåstret och lägger sedan handen på dörrhandtaget.
– Det är ingen mardröm att dö, säger hon lågt.
– Jag frågade dig om du hörde vad han sa, säger Saga.
– Nu får ni ursäkta mig, säger Edith kort och börjar dra igen dörren.
– Vänta, säger Joona.
Dörren stannar tvärt i rörelsen och hon tittar på honom i springan, utan att öppna ytterligare.
– Har du hunnit sortera Palmcronas post från i dag? frågar Joona.
– Givetvis.
– Hämta allt som inte är reklam, säger Joona.
Hon nickar, går in i huset, stänger efter sig och återvänder efter en liten stund med en blå plastbalja fylld av post.
– Tack, säger Joona och tar emot baljan.
Hon stänger och låser dörren. Efter några sekunder börjar det svirra i hundens löplina igen. De hör de aggressiva skallen bakom sig när de återvänder till bilen och sätter sig.
Saga startar motorn, växlar och vänder bilen. Joona tar på sig skyddshandskar, bläddrar igenom breven i baljan, tar upp ett vitt kuvert med handtextad adress, öppnar det och drar försiktigt fram fotografiet som minst två människor har dött för.
47
Den fjärde personen
Saga Bauer svänger in till vägkanten och stannar. Det höga gräset i diket lutar sig mot fönstret. Joona Linna sitter alldeles stilla och tittar på fotografiet.
Någonting skymmer motivets överkant, men i övrigt är det oerhört skarpt. Antagligen har kameran varit gömd och fotografiet tagits i smyg.
På bilden befinner sig fyra personer i en rymlig loge i en konsertsal. Det är tre män och en kvinna. Deras ansikten är synliga och tydliga. Bara en av dem är bortvänd, men inte helt dold.
I en kylare står det champagne och bordet är dukat så att de ska kunna äta, samtala och samtidigt lyssna till musiken.
Joona igenkänner omedelbart Carl Palmcrona med det spetsiga champagneglaset i handen och Saga identifierar två av de tre andra.
– Det där är Raphael Guidi, vapenhandlaren som nämns i utpressningsbrevet, säger hon och pekar på en tunnhårig man. Och han som är bortvänd är Pontus Salman, chef för Silencia Defence.
– Vapen, säger Joona lågt.
– Silencia Defence är ett seriöst företag.
I strålkastarljuset på scenen bakom männen i den privata logen syns en stråkkvartett, två violiner, en altfiol och en cello. Musikerna är samtliga män. De sitter i en halvcirkel, vända mot varandra, med lugna, lyssnande ansikten. Det går inte att avgöra om ögonlocken är sänkta eller slutna, om blickarna vilar på noterna eller om musikerna blundar och lyssnar på de olika stämmorna.
– Vem är den fjärde personen, kvinnan? frågar Joona.
– Jag kommer på det snart, svarar Saga fundersamt. Jag känner igen henne, men… Fan också …
Saga tystnar och dröjer med blicken på kvinnans ansikte.
– Vi måste ta reda på vem hon är, säger Joona.
– Ja.
Saga startar bilen och i samma sekund som hon svänger ut på körbanan kan hon svara:
– Agathe al-Haji, säger hon snabbt. Hon är militär rådgivare till president Omar al-Bashir.
– Sudan, säger Joona.
– Ja.
– Hur länge har hon varit hans rådgivare? frågar Joona.
– Femton år, kanske mer, jag kommer inte ihåg.
– Så vad är det med bilden?
– Jag vet inte, ingenting, jag menar … det är inte alls konstigt att de här fyra träffas och diskuterar möjligheterna till att göra en affär, förklarar Saga. Tvärtom. Ett möte av det här slaget ingår. Det kan vara ett första led. Man träffas, berättar om sina intentioner och begär kanske ett förhandsbesked av Carl Palmcrona.
– Och ett positivt förhandsbesked betyder att ISP troligen kommer att ge ett slutgiltigt utförseltillstånd?
– Precis, det är en indikation.
– Brukar Sverige exportera krigsmateriel till Sudan? frågar Joona.
– Nej, det tror jag inte, svarar hon. Vi får prata med någon som har den här regionen som sitt område. Jag har för mig att Kina och Ryssland är de största exportörerna, men det är inte säkert att det är så längre, för det blev ju fred i Sudan 2005 och då antar jag att marknaden öppnades totalt.
– Så vad betyder egentligen den här bilden? Varför leder den till att Carl Palmcrona tar sitt liv? Jag menar, det enda som framgår är att han har träffat de här personerna i en loge.
Under tystnad kör de söderut på den dammiga motorvägen medan Joona betraktar fotografiet, vänder på det, tittar på det avrivna hörnet och funderar.
– Så själva bilden är inte det minsta farlig? frågar han.
– Nej, inte i mina ögon.
– Tog Palmcrona livet av sig för att han insåg att den som tagit bilden kommer att avslöja en hemlighet? Fotografiet är kanske bara en förvarning. Kanske är Penelope och Björn viktigare än fotografiet?
– Vi vet inte ett jävla skit.
– Jo, det gör vi, säger Joona. Problemet är att vi inte lyckas foga ihop de bitar vi har hittat. Vi kan fortfarande bara gissa oss till problemlösarens uppdrag, men det verkar som om han har letat efter det här fotografiet för att förstöra det och att han har dödat Viola Fernandez i tron att hon var Penelope.
– Penelope kan vara fotografen, säger Saga. Antagligen är det så, men han nöjde sig inte med att bara döda henne.
– Exakt, det är precis vad jag började fundera på. Vi vet inte vilket som kommer först … Är bilden en länk till fotografen, som uppfattas som det verkliga hotet? Eller är fotografen en länk till fotografiet, som uppfattas som det verkliga hotet?
– Problemlösarens första mål var Björns lägenhet.
De sitter sedan tysta i en halvtimme och har nästan nått fram till polishuset på Kungsholmen när Joona tittar på fotografiet igen. De fyra personerna i logen, maten, de fyra musikerna på scenen bakom dem, instrumenten, den tunga ridån, champagneflaskan, de höga glasen.
– Jag betraktar fotografiet, säger Joona. Jag ser fyra ansikten … och tänker att en av dem som befinner sig i den där logen ligger bakom mordet på Viola Fernandez.
– Ja, svarar Saga. Palmcrona är död, så vi kan nästan utesluta honom. Då återstår egentligen bara tre … och två av dem kommer vi inte att kunna förhöra, de är långt bortom vår räckvidd.
– Vi behöver få Pontus Salman att tala, säger Joona kort.
– Ska vi plocka in honom för förhör?
48
Brudkronan
Det är svårt att komma i kontakt med någon på Silencia Defence AB. Alla tillgängliga telefonnummer är olika ingångar till en och samma labyrint av tonval och förinspelad information. Men till slut hittar Saga en öppning genom att välja siffran nio och stjärna för att komma i personlig kontakt med bolagets säljare. Hon kopplas till säljarens sekreterare, ignorerar frågorna och framför bara sitt ärende. Sekreteraren blir först tyst och förklarar sedan att Saga har valt fel nummer och att telefontiden redan är slut.