– Ni måste tycka att det är viktigt, säger Salman nu och lägger det ena benet över det andra.
– Ja, svarar Saga.
– Får jag se på detta märkvärdiga fotografi? frågar Pontus Salman i sin lätta, opersonliga ton.
– Förutom Palmcrona har vi identifierat vapenhandlaren Raphael Guidi, förklarar Joona. Och Agathe al-Haji som är militär rådgivare till president al-Bashir … men den fjärde personen har ingen känt igen.
Joona tar upp mappen, sträcker fram plastfickan med fotografiet. Saga pekar på den suddiga personen i kanten av logen. Joona ser hennes vakna blick, hur hon koncentrerar sig för att registrera varje nervryckning, varje darrning hos Salman när han kommer att ljuga.
Salman fuktar läpparna igen, bleknar om kinderna, ler sedan, knackar på fotografiet och säger:
– Det är ju jag!
– Du?
– Ja, skrattar han så att hans barnsliga framtänder syns.
– Men …
– Vi träffades i Frankfurt, fortsätter han med ett nöjt leende. Lyssnade på en underbar … Nu minns jag inte vad de spelade, Beethoven tror jag …
Joona försöker förstå detta abrupta erkännande och harklar sig kort.
– Du är helt säker?
– Ja, svarar Salman.
– Då var den gåtan löst, säger Saga med en varm ton som inte på något vis avslöjar deras missräkning.
– Jag skulle kanske söka jobb på Säpo, skojar Salman.
– Vad handlade mötet om? frågar Joona. Får man fråga det?
– Absolut, skrattar Salman och ser på Joona, det här fotografiet togs våren 2008, vi diskuterade en sändning ammunition till Sudan. Agathe al-Haji förhandlade för deras regering. Området behövde stabiliseras efter freden 2005. Förhandlingarna var ganska långt framskridna, men allt arbete gick upp i rök i och med det som hände sommaren 2009. Vi var skakade, ja, ni förstår … Och efter det har vi naturligtvis inte haft någon kontakt med Sudan.
Joona tittar på Saga eftersom han inte har en aning om vad som hände sommaren 2009. Hennes ansikte är fullständigt neutralt och han bestämmer sig för att inte fråga.
– Hur många möten hade ni? frågar Joona.
– Det blev bara det här, svarar han. Så man kan tycka att det är lite anmärkningsvärt att IPS:s direktör accepterar ett glas champagne.
– Tycker du? frågar Saga.
– Det fanns ju ingenting att fira … men han var kanske törstig, ler Salman.
50
Gömstället
Penelope och Björn vet inte hur länge de har hållit sig gömda och tysta i en djup klippskreva. Fram till den andra natten satt de bara hopkrupna i skuggan under stammen till en bruten tall.
De orkade inte fly längre, kropparna var bortom trötthet och de hade turats om att sova och hålla vakt.
Tidigare har förföljaren förutsett varje steg de tagit, men nu har känslan av hans direkta närvaro försvunnit, han har varit märkligt tyst länge. Den där sugande förnimmelsen över ryggen, den där isande aningen om att någon springer tätt bakom dem försvann redan när de lämnade vägen som ledde mot tätare bebyggelse, när de gjorde det oförutsägbara valet att vända rakt in i skogen, bort från människor och fastland.
Penelope är inte säker på om hon lyckades lämna något meddelande på sin mammas telefonsvarare.
Men snart borde ändå någon hitta Björns båt, tänker hon. Och då kommer polisen att börja leta.
Det enda de behöver göra är att hålla sig gömda så att inte förföljaren hittar dem.
Den runda berghällen är täckt av grön mossa, men i skrevan är stenen naken och på flera ställen sipprar klart vatten fram.
De har slickat i sig vattnet och gömt sig i skuggan igen. Dagen har varit mycket varm, de har suttit alldeles stilla och flämtat, men framåt kvällen, när den heta solen skuggas av träden somnar de igen.
Drömmar och slumrande minnen blandas i Penelopes hjärna. Hon hör Viola spela Blinka lilla stjärna på sin minimala fiol med små klistermärken som markerar fingersättningen och hon ser henne sminka sig med rosa ögonskugga och hålla in kinderna framför spegeln.
Penelope drar häftigt efter andan när hon vaknar.
Björn sitter med armarna runt sina knän och darrar.
När den tredje natten förbleknar står de inte längre ut, de är så hungriga och svaga att de lämnar gömstället och börjar gå.
Det är nästan morgon när Björn och Penelope kommer fram till vattenbrynet. Röda solstrålar har redan fångats upp som glödande stråk utmed kanterna på de långa molnslöjorna. Vattnet ligger gryningslugnt och blankt. Två knölsvanar flyter på ytan bredvid varandra. De glider stilla utåt med långsamt paddlande fötter.
Björn håller fram handen för att leda Penelope ner till vattnet. Hans knän ger plötsligt vika av trötthet, han vinglar till, halkar, tar emot med handen på en sten och kommer upp igen. Penelope stirrar tomt framför sig medan hon tar av sig skorna, knyter ihop dem och hänger dem om sin hals.
– Kom, viskar Björn. Vi simmar bara, tänk inte efter, bara gör det.
Penelope vill be honom vänta, hon är inte säker på att hon kommer att orka, men han är redan på väg ner i vattnet. Hon huttrar till och blickar bort mot den andra sidan ön, längre ut i Stockholms skärgård.
Hon vadar ut efter honom, känner det kyliga vattnet krama vaderna och låren. Botten är stenig och hal, det blir snabbt djupt under henne. Hon hinner inte tveka utan glider bara ner i vattnet efter Björn.
Med värkande armar och tunga kläder börjar hon simma mot den andra stranden. Björn är redan långt före henne.
Det är ansträngande, varje simtag känns outhärdligt, musklerna vill bara vila.
Kymmendö ligger som en sandig bank därframme. Hon sparkar med sina trötta ben, kämpar vidare och håller sig uppe. Plötsligt blir hon bländad av de första solstrålarna över träden, det sticker till i ögonen och hon slutar simma. Hon får inte kramp, men armarna orkar inte mer, de ger bara upp. Det rör sig om några få sekunder, men de blöta kläderna hinner dra ner henne under ytan innan armarna lyder henne igen. När hon kommer upp och drar efter andan är hon mycket rädd, adrenalin pumpas runt i kroppen, hon andas snabbt och har tappat riktningen, ser bara hav omkring sig. Förtvivlat trampar hon vatten och snurrar runt, hindrar sig själv från att skrika och får till slut syn på Björns guppande huvud, strax över vattenytan, femtio meter bort. Penelope fortsätter simma, men vet inte om hon kommer att orka till den andra ön.
Skorna kring hennes hals hindrar simtagen, hon försöker göra sig av med dem, men de fastnar i hennes krucifix. Nu brister den tunna länken och krucifixet försvinner tillsammans med skorna ner i vattnet.
Hon simmar vidare, känner hjärtats hårda slag i kroppen, anar långt därframme hur Björn kravlar sig upp på land.
Hon får vatten i ögonen och ser sedan att Björn står upp på stranden. Han blickar tillbaka efter henne när han istället borde gömma sig. Deras förföljare kan just nu befinna sig på Ornös norra strand, han kan stå någonstans bakom dem och söka av området med en kikare.
Penelopes rörelser blir långsammare och svagare, hon känner tyngden och trögheten i benen när mjölksyran sprider sig i lårmusklerna. Det är mycket svårt att simma, den sista biten känns oöverstiglig. Björns ögon är rädda, han vadar ut i vattnet mot henne när hon närmar sig stranden. Hon är på väg att ge upp igen, men tar några simtag till och några till och så känner hon botten under sig. Björn är ute i vattnet, han tar hennes hand och drar henne intill sig och släpar henne med sig upp på den steniga sandstranden.
– Vi måste gömma oss, flämtar hon.