Han hjälper henne in bland granarna, hon saknar känsel i benen och fötterna, hon fryser så att hon skakar. De fortsätter längre in i skogen och stannar först när havet inte längre syns. Trötta sjunker de ner i mossan och blåbärsriset och kramar varandra medan andhämtningen blir lugnare.
– Det här går inte, kvider hon.
– Vi hjälper varandra.
– Jag fryser, vi måste få tag i torra kläder, hackar Penelope fram mot Björns knottriga bröstkorg.
De tar sig upp och han ger henne stöd när de börjar gå på stela ben genom skogen. Björns blöta sportskor klafsar för varje steg. Penelopes nakna fötter lyser vita mot marken. Träningskläderna hänger blöta och kalla på hennes kropp. Tysta letar de sig österut, bort från Ornö. Efter tjugo minuter når de den andra stranden. Solen står redan högt och glittrar bländande i det släta havet. Det börjar bli varmare i luften. Penelope stannar framför en tennisboll som ligger i det höga ängsgräset. Gulgrön och märkligt främmande för henne. Först när hon tittar upp igen ser hon huset. Nästan försvunnet bakom en tät häck av syrenbuskar ligger ett litet rött hus med en vacker veranda mot vattnet. Gardinerna är fördragna i alla fönster och i bersån står en hammock utan dynor. Gräsmattan är vildvuxen och en avbruten gren från det åldrade äppelträdet ligger rakt över gången av ljusgrå marksten.
– Det är ingen hemma, viskar Penelope.
De smyger sig närmare huset, fortfarande beredda på hundskall eller arga rop. De tittar in i gliporna mellan gardinerna, fortsätter runt och känner försiktigt på ytterdörren. Den är låst och Penelope blickar runt.
– Vi måste komma in, vi måste vila oss, säger Björn. Vi får slå sönder ett fönster.
Intill väggen står en lerkruka med en liten buske med smala och blekt gröna blad. Penelope känner den söta doften av lavendel när hon lutar sig fram och tar upp en av stenarna ur krukan. Stenen är gjord av plast och på undersidan finns det ett litet lock. Hon öppnar locket, plockar ut nyckeln och lägger tillbaka plaststenen i krukan.
De låser upp och går in i en hall med furugolv. Penelope känner hur hennes ben darrar, de är på väg att försvinna under henne. Hon famlar med handen efter stöd. Väggarna har plyschiga medaljongtapeter. Penelope är så trött och hungrig att huset känns overkligt, som ett pepparkakshus. Överallt hänger inglasade, dedicerade fotografier. Signaturer och hälsningar skrivna med guldpenna eller svart tusch. De känner igen raden av ansikten från svenska teveprogram: Siewert Öholm, Bengt Bedrup, Kjell Lönnå, Arne Hegerfors, Magnus Härenstam, Malena Ivarsson, Jacob Dahlin.
De fortsätter in i huset, genom ett vardagsrum och in i köket, de söker oroligt runt med blickarna.
– Vi kan inte stanna här, viskar Penelope.
Björn går fram till kylskåpet och öppnar dörren. Det är fullt av färskvaror på hyllorna. Huset är inte övergivet som de trodde. Björn ser sig om och tar sedan ut osten, en halv salami och mjölkpaketet. I skafferiet hittar Penelope en baguette och ett paket med cornflakes. Hetsigt river de bröd med händerna, skickar osten mellan sig och äter tuggor av den som de sväljer hårt med brödet. Björn dricker stora klunkar mjölk ur paketet, det rinner från hans mungipor och ner längs halsen. Penelope äter pepparsalami och frukostflingor, tar emot mjölkpaketet, dricker och sätter i halsen, hostar och dricker igen. De ler nervöst mot varandra, flyttar sig undan från fönstret och äter mer innan de lugnar ner sig.
– Vi måste hitta kläder innan vi fortsätter, säger Penelope.
Medan de letar sig fram i huset upplever de sakta den egendomliga, pirrande känslan av att bli varma av maten. Kroppen startar upp, hjärtat slår hårt, det värker i magen, blodet rinner fram i ådrorna.
I det största sovrummet med glasdörr mot syrenbersån finns en garderobsvägg med spegeldörrar. Penelope skyndar fram och för skjutdörren åt sidan.
– Vad är det här?
Det stora skåpet är fullt av egendomliga kläder. Guldkavajer, svartglittrande paljettgördlar, en gul smoking och en midjekort, fluffig pälsjacka. Penelope river förvånat runt bland en massa stringbadbyxor, genomskinliga, tigermönstrade, kamouflagemönstrade och virkade tangakalsonger.
Hon öppnar den andra garderobsdörren, hittar enklare kläder, tröjor, jackor och byxor. Hon letar snabbt och river med sig några plagg. Ostadigt drar hon ner de genomblöta sportbyxorna och bikinitrosorna, kränger av sig den trånga munkjackan och den smutsiga bikiniöverdelen.
I spegeln får hon plötsligt syn på sig själv. Hon är flammigt blåslagen över hela kroppen, håret hänger i svarta testar, hon har sår i ansiktet, revor och blåmärken över smalbenen, det rinner fortfarande blod ur ett sår på låret och höften är skrapad efter fallet nedför branten.
Hon drar på sig ett par skrynkliga kostymbyxor, en T-shirt med texten ”Ät mer gröt” och en stickad tröja. Tröjan är stor, räcker henne ned till knäna. Hon blir ännu varmare och kroppen vill slappna av. Plötsligt börjar hon gråta, men lugnar sig snabbt, torkar tårar från kinderna och går ut till hallen för att leta efter skor. Hon hittar ett par blå seglarstövlar och återvänder till sovrummet. Hon ser att Björn är lerig och blöt, men att han bara drar på sig ett par lila velourbyxor över smutsen. Hans fötter ser fruktansvärda ut, jordiga och fulla av sår, det blir blodspår på golvet där han går. Han drar på sig en blå T-shirt och en smal klarblå skinnkavaj med breda slag.
Penelopes tårar börjar rinna igen, gråten kommer vällande – den stöter sig fram genom henne, hon är för trött, hon har ingenting att hålla emot gråten med. I tårarna finns hela skräcken från den huvudlösa flykten.
– Vad är det som händer? kvider hon.
– Jag vet inte, viskar Björn.
– Vi har inte sett hans ansikte. Vad vill han? Vad fan vill han egentligen? Jag fattar ingenting. Varför jagar han oss? Varför vill han göra illa oss?
Hon torkar bort tårar med tröjans ärm.
– Jag tänker, fortsätter hon, jag menar … tänk om Viola har gjort någonting, någonting dumt. För du vet, hennes kille, Sergej, som hon gjorde slut med, han är kanske kriminell, jag vet att han har haft jobb som dörrvakt.
– Penny …
– Jag menar bara, Viola, hon är så … hon har kanske gjort någonting som man inte får göra.
– Nej, viskar Björn.
– Vad då nej, vi vet ju ingenting, du behöver inte trösta mig.
– Jag måste …
– Han… mannen som förföljer oss… han kanske bara vill prata med oss. Jag vet att det inte är så, jag menar bara att … jag vet inte vad jag menar.
– Penny, säger Björn allvarligt. Allt det som hänt är mitt fel.
Han ser på henne. Hans ögon är rödsprängda, kinderna blossar mot den bleka hyn.
– Vad säger du? Vad är det du säger nu? frågar hon lågt.
Han sväljer långsamt och sedan förklarar han:
– Jag gjorde en sak som var fruktansvärt dum, Penny.
– Vad har du gjort?
– Det är fotografiet, svarar han. Allt beror på fotografiet.
– Vilket fotografi? Det på Palmcrona och Raphael Guidi?
– Ja, jag kontaktade Palmcrona, svarar Björn uppriktigt. Jag berättade om bilden och sa att jag ville ha pengar, men …
– Nej, viskar hon tvärt.
Penelope stirrar på honom och flyttar sig undan, baklänges, bort, råkar välta omkull sängbordet med vattenglaset och klockradion.
– Penny …
– Nej, tyst, avbryter hon med höjd röst. Jag fattar faktiskt inte. Vad är det du säger? Vad fan är det du säger? Du kan inte … du kan inte … Är du inte klok, har du pressat Palmcrona på pengar? Har du utnyttjat …
– Men lyssna då! Jag ångrade mig, det var fel, jag vet, han fick bilden, jag skickade bilden till honom.
Det blir tyst. Penelope försöker förstå vad det är han har sagt. Tankarna surrar utan reda i huvudet. Hon kämpar för att förstå det Björn precis har erkänt.
– Det är min bild, säger hon sakta och försöker samtidigt samla tankarna. Den kan vara viktig. Det är kanske en viktig bild. Jag fick den i förtroende, det kan vara någon som vet någonting som …