Hon hade sagt att hon träffat några pojkar i parken.
– De kastade sten på en duva som var skadad, förklarade Beverly. Så jag tänkte att om de fick mina pengar skulle de sluta. Men jag hade bara tolv kronor. Det räckte inte. De ville att jag skulle göra något istället. De sa att de skulle trampa på duvan om jag inte gjorde det.
Hon tystnade. Tårar samlades i hennes ögon.
– Jag ville inte, viskade hon. Men det var så synd om fågeln.
Han tar upp sin telefon och slår hennes nummer.
Medan signalerna går fram blickar han nedför gatan, förbi den byggnad som förut hyrdes av kinesiska ambassaden och bort mot det mörka huset som inhyser det katolska nätverket Opus Deis svenska huvudkontor.
Bröderna Axel och Robert Riessen delar ett av de stora gathusen på Bragevägen. Byggnaden ligger i mitten av Lärkstaden, en exklusiv stadsdel mellan Östermalm och Vasastan, där husen är skenbart lika varandra, som barnen i en syskonskara.
Familjen Riessens residens består av två stora, separata våningar i tre etage vardera.
Brödernas far, Erloff Riessen, som varit död i tjugo år, var ambassadör i Paris och sedan London, medan deras farbror Torleif Riessen var en framstående pianist som framträtt på Symphony Hall i Boston och Grosser Musikvereinssaal i Wien. Den adliga släkten Riessen bestod i stort sett av diplomater och filharmoniker. Två yrken som i grunden påminner en hel del om varandra – de kräver båda mycket stor lyhördhet och hängivenhet.
Makarna Alice och Erloff Riessen hade en märklig men logisk överenskommelse. De bestämde tidigt att den äldste sonen Axel skulle ägna sig åt musik och den yngre sonen Robert skulle följa faderns bana som diplomat. Men detta arrangemang vändes plötsligt upp och ner när Axel begick sitt ödesdigra misstag. Axel var sjutton år när han tvingades lämna musiken. Han sattes på militärskola och Robert fick överta musikkarriären. Axel accepterade sitt straff, han tyckte att det var rimligt och har inte spelat fiol sedan dess.
Efter det som hände, den mörka dagen för trettiofyra år sedan, bröt modern all kontakt med sin son. Inte ens på sin dödsbädd ville hon tala med honom.
Efter nio signaler svarar äntligen Beverly hostande.
– Hallå?
– Var är du?
– Jag är …
Hon vänder bort ansiktet från luren och han hör inte fortsättningen.
– Jag hör inte, säger han och stressen gör hans röst kärv och forcerad.
– Varför är du arg?
– Berätta var du är någonstans, vädjar han.
– Men vad du håller på, säger hon och skrattar. Jag är ju här, i min lägenhet. Är inte det bra?
– Jag blev bara orolig.
– Dumma dig inte, jag ska bara se programmet om Victoria.
Hon klickar bort samtalet och han känner en kvardröjande oro över vagheten i hennes tonfall.
Han tittar på telefonen och undrar om han borde ringa henne igen. Plötsligt ringer telefonen i hans hand, han rycker till och svarar:
– Riessen.
– Jo, det är Jörgen Grünlicht här.
– Hej, säger Axel med ett lätt undrande tonfall.
– Hur var mötet med referensgruppen?
– Jag tycker att det var givande, svarar Axel.
– Ni prioriterade Kenya, hoppas jag.
– Och slutanvändarintyget från Nederländerna, säger Axel. Det var mycket på bordet och jag väntar med att ta ställning innan jag har fördjupat mig i …
– Men Kenya, avbryter han. Har du inte skrivit på utförseltillståndet ännu? Pontus Salman är på mig och undrar varför i helvete du drar ut på hela skiten. Det är en förbannat stor affär som redan är försenad. ISP har ju gett dem så positiva indikationer att de drog igång hela produktionen. Tillverkningen är färdig, man går från Trollhättan till Göteborgs hamn, redaren kommer in med ett containerfartyg från Panama i morgon, de lossar sin last under dagen och är beredda att lasta ammunitionen nästa dag.
– Jörgen, jag har förstått allt det här, jag har tittat på papperen och visst … det är klart att jag ska skriva under, men jag har precis tillträtt och det är viktigt för mig att vara grundlig.
– Fast jag har själv gått igenom affären, säger Jörgen med en brysk ton. Och jag har inte sett några som helst oklarheter.
– Nej, men …
– Var befinner du dig nu?
– Jag är hemma, säger Axel undrande.
– Jag budar över handlingarna, säger Jörgen kort. Budet får vänta medan du skriver under så förlorar vi ingen mer tid.
– Nej, jag tittar på det i morgon.
Tjugo minuter senare går Axel till hallen för att ta emot budet från Jörgen Grünlicht. Han är besvärad av påstridigheten, men ser inget skäl att fördröja affären.
53
Underskriften
Axel öppnar dörren och hälsar på cykelbudet. Den ljumma kvällsluften väller in tillsammans med den dånande musiken från Arkitekthögskolans avslutningsfest.
Han tar emot mappen och blir av någon anledning förlägen av tanken på att signera kontraktet inför ett cykelbud, som om han vore en man som gör vad som helst, bara man pressar honom en aning.
– Ge mig en minut, säger Axel och lämnar budet i hallen.
Han går in igenom korridoren till vänster, förbi det nedre biblioteket och fram till köket. Han passerar de blänkande arbetsytorna i mörk sten, de svartglänsande skåpen och går fram till dubbelkylen med ismaskin. Han tar ut en miniflaska mineralvatten och dricker ur den, lossar slipsen och sätter sig sedan vid den höga bardisken och öppnar mappen.
Allt är prydligt och ser ut att vara i sin ordning, varje bilaga finns med, Exportkontrollrådets utlåtande, klassificeringen, förhandsbeskedet, kopiorna till Utrikesnämnden och anbudsunderrättelsen.
Han betraktar dokumenten som berör utförseltillståndet, det avgörande beslutet om export, bläddrar fram till raden där generaldirektören för Inspektionen för strategiska produkter ska skriva sitt namn.
Det går som en kyla, en kort frossa över hans kropp.
Det är en stor affär, har betydelse för landets handelsbalans, ett rutinärende som försenats på grund av Carl Palmcronas självmord. Han förstår att Pontus Salmans situation är mycket besvärlig, kanske kommer affären att gå hans företag ur händerna om ärendet drar ut på tiden ytterligare.
Och samtidigt inser han att han håller på att stressas till att godkänna export av ammunition till Kenya, utan att personligen kunna garantera beslutets riktighet.
Axel fattar sitt beslut och känner sig omedelbart bättre till mods.
De närmaste dagarna tänker han ägna all tid åt detta ärende och sedan ska han skriva på utförseltillståndet.
Han kommer att göra det, det vet han, men inte nu. Han struntar i om de blir arga, upprörda. Det är faktiskt han som bestämmer, det är han som är generaldirektör för Inspektionen för strategiska produkter.
Han tar pennan och på raden som väntar på hans namnteckning ritar han en glad gubbe med en pratbubbla från munnen.
Axel återvänder till hallen med allvarlig min, lämnar över mappen till budet, går sedan uppför trappan och in i salongen. Han undrar om Beverly verkligen är däruppe, eller om hon inte tordes säga att hon smugit ut.
Tänk om hon smyger ut och försvinner.
Axel tar fjärrkontrollen från ett sideboard och sätter på en blandning av David Bowies tidigaste verk.
Musikanläggningen liknar en svagt skinande tacka av glas. Den är trådlös och högtalarna är infällda i väggarna och fullkomligt osynliga.
Han fortsätter fram till vitrinskåpet, öppnar den buckliga glasdörren och tittar på de glänsande flaskorna.
Han tvekar kort innan han plockar ut whiskyflaskan med en numrerad Hazelburn från Springbank Distillery. Destilleriet ligger i Campbeltownregionen i Skottland. Axel har besökt platsen och minns det över hundra år gamla mäskkaret som fortfarande användes. Det var slitet, målat i klarröd färg och hade inte ens ett lock.