Axel Riessen drar ur korken och andas in doften av whiskyn: djupt jordig och mörk som en åskhimmel. Han trycker tillbaka korken, sätter långsamt tillbaka flaskan i hyllan och noterar att musikanläggningen har valt en sång från skivan Hunky Dory.
But her friend is nowhere to be seen. Now she walks through her sunken dream, to the seat with the clearest view, and she’s hooked to the silver screen, sjunger David Bowie.
Dörren till broderns lägenhet slås igen. Axel blickar ut genom de väldiga panoramafönstren som vetter mot den täta trädgården. Han undrar om Robert kommer att titta förbi och i samma stund knackar det på dörren.
– Kom in, ropar han åt sin bror.
Robert öppnar dörren och går in i salongen med ett besvärat uttryck i ansiktet.
– Jag förstår att du lyssnar på skräp för att retas med mig, men …
Axel ler och sjunger med:
Take a look at the Lawman, beating up the wrong guy. Oh man! Wonder if he’ll ever know: he’s in the best selling show…
Brodern tar några danssteg och går sedan fram till det öppna vitrinskåpet och blickar in på flaskorna.
– Varsågod, säger Axel torrt.
– Vill du titta på min Strosser – får jag stänga av en liten stund?
Axel rycker på axlarna, Robert trycker på paus och musiken tonar ner och tystnar mjukt.
– Är du redan färdig med den?
– Jag satt uppe hela natten, svarar Robert med ett stort leende. Strängade den i morse.
Det blir tyst mellan dem. För länge sedan hade deras mor varit säker på att Axel skulle bli en berömd violinist. Alice Riessen hade själv varit yrkesmusiker, spelat andra violin i Stockholmsoperans hovkapell i tio år och favoriserade öppet sin förstfödde son.
Allt gick sönder när Axel studerade på Musikhögskolan och blev en av de tre finalisterna i Johan Fredrick Berwalds tävling för unga solister som betraktades som nålsögat rakt in i världseliten.
Efter tävlingen slutade Axel helt med musiken och började på Militärhögskolan i Karlsborg. Hans lillebror Robert fick överta platsen som musiker i familjen. Som de flesta som genomgår Kungliga Musikhögskolans utbildning blev Robert aldrig någon stjärnviolinist. Däremot spelar han i en kammarorkester och har framför allt blivit en välrenommerad fiolbyggare som tar emot beställningar från hela världen.
– Visa mig fiolen, säger Axel efter en liten stund.
Robert nickar och hämtar instrumentet, en smäcker violin, eldigt rödfernissad och med en botten av tigerstrimmig lönn.
Han ställer sig framför sin bror och börjar spela en skälvande slinga från ett av Béla Bartóks stycken från resan i Ungern. Axel har alltid tyckt om honom. Bartók var öppen motståndare till nazismen och tvingades lämna sitt land. Som kompositör är han en grubblare som ibland lyckas förmedla korta ögonblick av lycka. Ett slags vemodig folkmusik bland rasmassorna efter en katastrof, tänker Axel samtidigt som Robert avslutar stycket.
– Den låter ganska bra, säger Axel. Men du måste flytta fram ljudpinnen för det finns en liten stumhet som …
Broderns ansikte blir genast slutet.
– Daniel Strosser har sagt att … han vill ha den här klangen, förklarar han kort. Han vill att fiolen ska låta som en ung Birgit Nilsson.
– Då borde du absolut flytta fram ljudpinnen, ler Axel.
– Du kan inte det här, jag ville bara …
– Annars är den helt underbar, skyndar sig Axel att säga.
– Du hör väl klangen – torr och skarp och …
– Jag säger inte något dumt om den, fortsätter Axel oberört. Jag säger bara att det finns en kärna i ljudet som inte lever och som …
– Lever? Det är en Bartókkännare som ska ha instrumentet, fortsätter Robert. Vi pratar om Bartók – det är inte samma sak som Bowie.
– Jag hörde kanske fel, säger Axel lågt.
Robert öppnar munnen för att svara, men hejdar sig när han hör sin hustru Anette knacka på dörren.
Hon öppnar och ler när hon ser honom sitta med fiolen.
– Har du provat din Strosser? frågar hon förväntansfullt.
– Ja, säger Robert strävt. Men Axel tycker inte om den.
– Det är inte sant, säger Axel. Jag är helt säker på att kunden blir mer än nöjd. Det där jag talade om, det är kanske bara i min skalle som …
– Lyssna inte på honom, han vet ju ingenting, avbryter Anette irriterat.
Robert vill gå, vill få med sig sin hustru, vill inte ha ett uppträde, men hon fortsätter fram till Axel.
– Erkänn att du bara hittade på felet, säger hon med gäll röst.
– Det är inget fel, det är bara ljudpinnen som …
– Och när spelade du senast? För trettio, fyrtio år sedan? Du var bara ett barn då. Jag tycker att du ska säga förlåt.
– Låt det vara, säger Robert.
– Säg förlåt, kräver hon.
– Okej, förlåt, säger Axel och känner att han rodnar.
– För att du ljög, fortsätter hon. För att du ljög för att du inte kunde unna Robert det beröm hans nya fiol förtjänar.
– Förlåt för det.
Axel sätter på sin musik igen, ganska högt. Först låter det bara som ett klinkande på två ostämda gitarrer och en sångare som söker efter tonen med svag röst: Goodbye love, goodbye love …
Anette mumlar något om Axels brist på begåvning och Robert säger åt henne att sluta samtidigt som han drar med henne ut ur rummet. Axel höjer ljudet ytterligare och trummorna och elbasen vänder den ut- och invända musiken rätt: Didn’t know what time it was, the lights were low oh oh. I leaned back on my radio oh oh.
Axel blundar och känner ögonen bränna i mörkret. Han är redan mycket trött. Ibland sover han en halvtimme, ibland somnar han inte överhuvudtaget ens när Beverly ligger hos honom. Då brukar han slå en filt omkring sig, sätta sig på glasverandan med blicken ut mot gårdens vackra träd i det fuktiga gryningsljuset. Givetvis anar Axel Riessen vad hans problem beror på. Han blundar och återvänder i tankarna till dagarna som förändrade hans liv.
54
Tävlingen
Penelope och Björn ser på varandra med trötta, allvarliga ögon. Genom den slutna dörren hör de hur Ossian Wallenberg sjunger Vill ni se en stjärna som Zarah Leander medan han möblerar om.
– Vi kan övermanna honom, viskar Penelope.
– Kanske.
– Vi måste försöka.
– Och sedan, vad gör vi sedan? Ska vi tortera honom för att få pinkoden?
– Jag tror att han ger den till oss bara maktförhållandet ändras, säger Penelope.
– Men om han inte gör det?
Hon vinglar till av utmattning när hon går fram till fönstret och börjar lossa på hakarna. Fingrarna är ömma och svaga. Hon stannar till och betraktar sina händer i dagsljuset, ser smutsen under de brutna naglarna, fingrarna, grå av jord och lera, fulla av levrat blod från olika sår.
– Vi får ingen hjälp här, vi måste fortsätta, säger hon. Om vi letar oss längre upp längs stranden så …
Hon tystnar och tittar på Björn som sitter hopsjunken på sängkanten i sin blå skinnkavaj.
– Bra, säger han tyst. Gör det.
– Jag lämnar inte dig.
– Fast jag kan inte, Penny, säger han utan att titta på henne. Mina fötter, jag kommer inte kunna springa, jag kan kanske gå en halvtimme, men såren, det blöder fortfarande.
– Jag hjälper dig.
– Det kanske inte finns fler telefoner på ön, det vet vi inte, vi har ingen aning.
– Jag tänker inte vara med i hans äckliga …
– Penny, vi … vi måste prata med polisen, vi måste få låna hans telefon.
Med ett stort leende slår Ossian upp dörren. Han är klädd i en leopardmönstrad kavaj och leopardmönstrat höftskynke. Med sirliga rörelser visar han fram dem till den väldiga soffan. Gardinerna är fördragna och han har skjutit bort möblerna mot väggarna så att han kan röra sig fritt i rummet. Ossian går in i skenet framför de båda golvlamporna, stannar och vänder sig om.