– Vad är det?
Nathan Pollock knackar lätt på skinnmappen med sina handskförsedda fingrar.
– Jag tror att jag har hittat någonting, säger han enkelt.
De går till den höga, djupa fönsternischen och Pollock lossar försiktigt spännet och slår upp skinnmappen.
– Fortsätt, viskar Kofoed.
Pollock lyfter varsamt bort det tunna försättsbladet med de få orden: Carl Palmcronas sista vilja.
De läser under tystnad. Dokumentet är daterat den första mars tre år tidigare. Palmcrona har testamenterat alla sina tillgångar till en enda person: Stefan Bergkvist.
– Vem i helvete är Stefan Bergkvist? frågar Kofoed när de har läst färdigt. Palmcrona hade ingen släkt, inga vänner så vitt jag förstår, han hade ingen.
– Stefan Bergkvist bor i Västerås … vid upprättandet av detta dokument, säger Pollock. På Rekylgatan 11 i Västerås och …
Pollock avbryter sig och tittar upp:
– Han är ett barn. Enligt personnumret är han bara sexton år.
Testamentet är upprättat av Palmcronas advokat på firman Wieselgreen och söner. Pollock bläddrar i testamentets uppdaterade appendix som preciserar Palmcronas tillgångar. Det rör sig om fyra pensionsfonder, utarrenderad skog, bara två hektar, en avstyckad gård i Sörmland som är långtidsuthyrd sedan tio år och den högt belånade bostadsrätten på Grevgatan 2. Den riktigt stora tillgången tycks vara ett konto på Standard Chartered Bank i Jersey vars saldo Palmcrona beräknar till nio miljoner euro.
– Det ser ut som om Stefan har blivit förmögen, säger Pollock.
– Ja.
– Men varför?
Tommy rycker på axlarna:
– Vissa testamenterar allt de har till sin hund eller tränare på gymmet.
– Jag ringer honom.
– Pojken?
– Vad ska vi annars göra?
Nathan Pollock tar upp sin telefon, slår ett nummer, ber att få bli kopplad till Stefan Bergkvist på Rekylgatan 11 i Västerås, får veta att det finns en Siv Bergkvist på samma adress och tänker att hon antagligen är pojkens mamma. Nathan tittar ut på det hårda regnet och takrännorna som svämmar över.
– Siv Bergkvist, svarar en kvinna med sprucken röst.
– Jag heter Nathan Pollock och jag är kriminalkommissarie… är du mor till Stefan Bergkvist?
– Ja, viskar hon.
– Kan jag få tala med honom?
– Va?
– Det finns ingen anledning att bli orolig, jag behöver bara fråga …
– Dra åt helvete, skriker hon och avbryter samtalet.
Pollock ringer samma nummer igen, men får inget svar. Han blickar ner på den blänkande gatan och ringer samma nummer igen.
– Micke, svarar en man med reserverad röst.
– Jag heter Nathan Pollock och jag …
– Vad fan vill du?
Nathan hör kvinnan gråta i bakgrunden, hon säger något till mannen och han säger att han kan ta hand om det här.
– Nej, säger hon. Jag gör det …
Telefonen lämnas över och steg hörs bort över golvet.
– Hallå, säger kvinnan lågt.
– Jag behöver verkligen …
– Stefan är död, avbryter hon med gäll röst. Varför gör du så här, varför ringer du och säger att du ska prata med honom, jag orkar inte …
Hon gråter i telefonen, någonting går i golvet, skramlar.
– Förlåt, säger Pollock. Jag visste inte, jag …
– Jag orkar inte, gråter hon. Jag orkar inte mer.
Det hörs steg över golvet och sedan tar mannen telefonen igen.
– Nu får det räcka, säger han.
– Vänta, säger Pollock snabbt. Kan du berätta vad som hänt? Det är viktigt …
Tommy Kofoed som har följt samtalet ser hur Nathan lyssnar på någon i telefonen, bleknar och stryker sig över den silvriga hästsvansen.
59
När livet får en mening
Flera poliser har samlats i korridorerna på polishuset. En nervös stämning ligger i luften. Alla väntar otåligt på nya rapporter. Först förlorade sambandscentralen kontakten med sjöpolisens båt och sedan försvann också radiokontakten med räddningshelikoptern.
Uppe på Rikskriminalens avdelning står Joona på sitt rum och läser vykortet som Disa har skickat honom från konferensen på Gotland. ”Jag vidarebefordrar ett kärleksbrev från en hemlig beundrarinna. Kram, Disa.” Han gissar att hon fick leta länge för att hitta ett kort som med säkerhet skulle få honom att rysa. Han biter ihop och vänder på kortet. På framsidan står det ”Sex on the beach” med tryckta bokstäver ovanför en bild på en vit pudel med solglasögon och rosa bikini. Hunden sitter i en solstol och har en röd drink i ett högt glas bredvid sig.
Det knackar på dörren och Joonas leende försvinner när han möter Nathan Pollocks allvarliga ansikte.
– Carl Palmcrona testamenterade allt han hade till sin son, börjar Nathan.
– Jag trodde inte att han hade någon släkt.
– Sonen är död, han blev bara sexton år, det var tydligen en olycka igår.
– Igår? upprepar Joona.
– Stefan Bergkvist överlevde Carl Palmcrona med tre dagar, säger Nathan sakta.
– Vad är det som har hänt?
– Jag förstod inte riktigt, det var något med hans motorcykel, säger Pollock. Jag har bett om att få fram den preliminära rapporten …
– Vad vet du?
Den gänglige mannen med silverhästsvansen slår sig ned på kontorsstolen.
– Jag har pratat i flera omgångar med mamman, Siv Bergkvist, och hennes sambo Micke Johansson … och vad som framgår är att Siv vikarierade som Palmcronas sekreterare när han jobbade på Fjärde sjöstridsflottiljen. De hade en kort relation. Hon blev gravid. När hon berättade det för honom hade han sagt att han förutsatte en abort. Siv återvände till Västerås, födde barnet och har sedan dess alltid hävdat att fadern var okänd.
– Visste Stefan att hans pappa var Carl Palmcrona?
Nathan skakar på huvudet och tänker på mammans ord: ”Jag sa till Humlan att hans pappa var död, att han dött innan han föddes.”
Det knackar på dörren och Anja Larsson kommer in och lägger en rapport, fortfarande varm efter utskriften, på bordet.
– En olyckshändelse, säger Anja utan vidare förklaring och lämnar rummet igen.
Joona tar plastmappen och börjar läsa rapporten från den inledande tekniska undersökningen. På grund av den höga värmeutvecklingen var inte dödsorsaken koloxidförgiftning utan en direkt följd av brännskadorna. Innan pojken dog hade huden spruckit som av djupa skärsår och sedan hade all muskulatur skrumpnat ihop. Värmen hade orsakat brott på skallen och de långa rörbenen. Obducenten hade konstaterat brandhematom, en blodansamling mellan skallbenet och den hårda hjärnhinnan som beror på att blodet börjat koka.
– Ohyggligt, mumlar Joona.
Brandundersökningen hade försvårats av att det i princip inte återstod någonting av boden där resterna av Stefan Bergkvist återfanns. Bara en pyrande bädd av aska, svarta metalldelar och taggiga rester av en förkolnad kropp i hopvriden ställning innanför det som varit dörren. Polisens preliminära teori utgick i stort från ett enda vittne, lokföraren som larmade brandkåren. Han hade sett den brinnande motorcykeln ligga som en kil utanför boden. Sammantaget talade resultaten för att den sextonårige Stefan Bergkvist hade befunnit sig inne i den gamla byggboden när hans motorcykel råkade välta så illa att den blockerade dörren. Tanklocket var inte påskruvat och bensinen rann ut. Vad som fick bensinen att ta eld var inte känt vid rapportens tillkomst, men antagligen rörde det sig om en cigarett.
– Palmcrona dör, säger Pollock långsamt. Han lämnar hela sin förmögenhet åt sin son och tre dagar senare är sonen också död.
– Arvet tillfaller modern? frågar Joona.
– Ja.
De blir tysta och hör båda två de långsamma, hasande stegen i korridoren innan Tommy Kofoed kommer in i Joonas rum.
– Jag har öppnat Palmcronas kassaskåp, säger Kofoed trumpet. Han hade ingenting där, bara den här.
Han håller en vackert inbunden läderbok.