– Fan, viskade hon och placerade fiolen i viloläge under armen. Jag kom efter, jag har jobbat som ett djur, men jag måste in mer på sextondelarna och triolerna som …
– Fast jag gillade gunget, som om du böjde en stor spegel mot …
– Jag spelade fel, avbröt hon och rodnade ännu häftigare. Förlåt, du försökte bara vara snäll, jag vet, men det går inte, jag måste spela rätt. Det är inte klokt att jag sitter kvällen före utan att kunna bestämma mig om jag ska ta det lätta eller satsa på det svåra stycket.
– Du kan ju båda så …
– Nej, det gör jag inte, det skulle bli en chansning, sa hon. Men ge mig några timmar, tre timmar, så vågar jag kanske satsa på Tartini i morgon.
– Du kan inte göra det bara för att din pappa tycker att …
– Fast han har rätt.
– Nej, sa Axel och rullade långsamt en joint.
– Jag kan det lätta, fortsatte hon. Men det duger kanske inte, det beror på vad du och den japanska killen väljer.
– Man kan inte tänka så.
– Hur ska man tänka då? Jag har inte sett dig öva en enda gång. Vad ska du spela – har du ens bestämt dig?
– Ravel, svarade han.
– Ravel? Utan att öva?
Hon skrattade till.
– Men på riktigt? frågade hon.
– Ravels Tzigane – ingenting annat.
– Axel, förlåt, det är ett helt vansinnigt val, det vet du, det är för komplicerat, för snabbt, för övermodigt och …
– Jag vill spela som Perlman, men utan brådska … för det går egentligen inte fort.
– Axel, det går fruktansvärt fort, log hon.
– Ja, för haren som jagas … men för vargen går det för långsamt.
Hon gav honom en trött blick.
– Var har du läst det där?
– Det tillskrivs Paganini.
– Jaha, då har jag bara min japanske motståndare att oroa mig för, sa hon och la fiolen på axeln. Du övar inte, Axel, du kan inte spela Ravels Tzigane.
– Det är inte så svårt som alla säger, svarade han och tände jointen.
– Nej, log hon och började spela igen.
Hon avbröt sig efter en liten stund och tittade på honom med allvarlig blick.
– Ska du spela Ravel?
– Ja.
Hon blev allvarlig.
– Har du ljugit för mig, har du hållit på och övat på det här stycket i fyra år eller vad handlar det om?
– Jag bestämde mig nu – precis när du frågade.
– Hur kan du vara så dum? skrattade hon.
– Jag bryr mig inte om jag kommer sist, sa han och la sig på soffan.
– Jag bryr mig, sa hon enkelt.
– Jag vet, men det kommer fler chanser.
– Inte för mig.
Hon började spela det svåra stycket av Tartini igen, det gick bättre, men hon avbröt sig ändå, spelade det komplicerade partiet igen och en gång till.
Axel klappade i händerna, placerade David Bowies skiva The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars på grammofonen och förde ut tonarmen över LP:n. Han la sig ner, blundade och sjöng med i sången.
Ziggy really sang, screwed up eyes and screwed down hairdo. Like some cat from Japan, he could lick’em by smiling. He could leave’em to hang.
Greta tvekade, la ner fiolen, gick fram till honom och tog emot jointen från hans hand. Hon rökte några bloss, hostade och lämnade tillbaka den.
– Hur kan man vara så dum som du? frågade hon och strök honom plötsligt över läpparna.
Hon böjde sig fram och försökte kyssa honom på munnen, men hamnade snett, kysste honom på kinden, viskade förlåt och kysste honom igen. De fortsatte kyssas, försiktigt, sökande. Han drog av henne slipovern, hennes hår sprakade av statisk elektricitet. Han fick en stöt när han nuddade hennes kind och drog hastigt tillbaka handen. De log nervöst mot varandra och kysstes igen. Han knäppte upp knapparna i den vita, strukna blusen och kände de små brösten genom hennes enkla behå. Hon hjälpte honom av med T-shirten. Hennes långa, slingrande hår luktade snö och vinter, men hennes kropp var varm som nybakat bröd.
De fortsatte in till sovrummet och sjönk ner på hans säng. Med darrande händer knäppte hon av sig den fodrade omlottkjolen och höll sedan fast i sina underbyxor så att de inte skulle följa med när han drog ner hennes tjocka, randiga strumpbyxor.
– Vad är det? viskade han. Vill du sluta?
– Jag vet inte – vill du sluta?
– Nej, log han.
– Jag är bara lite nervös, sa hon ärligt.
– Fast du är ju äldre än jag.
– Just det, du är ju bara sjutton – det är nästan lite oanständigt, log hon.
Axels hjärta slog hårt när han drog ned hennes underbyxor. Hon låg alldeles stilla när han kysste hennes mage, de små brösten, halsen, hakan, läpparna. Hon särade försiktigt på benen och han la sig över henne, kände hur hon långsamt tryckte sina lår mot hans höfter. Hennes kinder blev alldeles blossande röda när han gled in i henne. Hon drog honom till sig, smekte hans nacke och rygg och suckade tyst varje gång han sjönk in i henne.
När de sedan flämtande stillnade så hade ett tunt lager varm svett bildats mellan deras nakna kroppar. De låg omslingrade i hans säng med slutna ögon och somnade snart.
63
Johan Fredrik Berwalds tävling
Det var ljust utanför när Axel vaknade till dagen då han förlorade allt. Han och Greta hade inte dragit för gardinerna, de hade bara somnat tillsammans i sängen och sovit hela natten i varandras armar, utmattade och lyckliga.
Axel lämnade sängen, tittade på Greta som sov med alldeles lugnt ansikte och det tjocka täcket vridet kring sig. Han gick mot dörren, stannade till framför spegeln och betraktade sin nakna, sjuttonåriga kropp en liten stund innan han fortsatte till musikrummet. Försiktigt stängde han dörren mot sovrummet, gick fram till flygeln och tog upp sin fiol ur lådan. Han la den till axeln, ställde sig i fönstret och tittade ut på vintermorgonen, på snön som blåste ner från taken, som drogs ut till långa slöjor, och så började han spela Maurice Ravels Tzigane direkt ur minnet.
Stycket började med en sorgsen romsk melodi, långsam och mättad, men sedan stegrades tempot. Melodin producerade allt hastigare ekon av sig själv som gnistrande, sekundsnabba minnen från en sommarnatt.
Det gick oerhört fort.
Han spelade för att han var lycklig, han tänkte inte, lät bara fingrarna rinna, dansa med den sprittande, porlande bäcken.
Axel började le för sig själv när han kom att tänka på tavlan som hans farfar hade i sin salong. Han hävdade att det var Ernst Josephsons mest glödande version av Näcken. Som barn hade Axel tyckt om sägnerna kring detta trollväsen som lockade folk att drunkna genom sitt vackra fiolspel.
Axel tänkte att han i denna stund liknade Näcken, den nakne ynglingen som satt i vattnet och spelade. Den stora skillnaden mellan Axel och Näcken på Josephsons tavla var att Axel var lycklig.
Stråken gick över strängarna, växlade med hisnande fart. Han brydde sig inte om att tagel lossnade och hängde från froschen.
Så här ska Ravel spelas, tänkte han. Han ska spelas lycklig, inte exotisk. Ravel är en lycklig kompositör, en ung kompositör.
Han lät resonansen från de avslutande tonerna hänga kvar i fiolen, yra bort som den lätta snön på taken utanför. Han sänkte stråken och var på väg att buga sig mot vintern, när han anade en rörelse bakom sig.
Han vände sig runt och fick se Greta stå i dörren. Hon höll täcket framför sig och tittade på honom med egendomliga, mörka ögon.
Han blev orolig när han såg allvaret i hennes ansikte.
– Vad är det?
Hon svarade inte, svalde bara hårt. Ett par stora tårar började rinna nedför hennes kinder.
– Greta, vad är det? upprepade han.
– Du sa att du inte hade övat, sa hon entonigt.
– Nej, jag … jag, stammade han. Jag har ju sagt att det är lätt för mig att lära mig nya stycken.