Rikskriminalpolisen är Sveriges enda centrala operativa polis med ansvar för att bekämpa den grova brottsligheten på både nationell och internationell nivå.
Chefen för Rikskriminalpolisen, Carlos Eliasson, står vid det låga fönstret på våning åtta med blicken över Kronobergsparkens branta sluttningar. Han håller i en telefon, slår Joona Linnas nummer, hör hur han återigen kopplas till röstbrevlådan, avbryter samtalet, lägger ifrån sig telefonen på skrivbordet och tittar på klockan.
Petter Näslund kommer in i Carlos rum och harklar sig försiktigt, stannar till och lutar sig mot en banderoll där det står”Vi bevakar, punktmarkerar och irriterar”.
Från rummet intill hörs ett trött telefonsamtal som cirklar kring europeiska arresteringsorder och Schengens informationssystem.
– Pollock och hans grabbar är snart här, säger Petter.
– Jag kan klockan, svarar Carlos mjukt.
– Mackorna är i alla fall klara, säger Petter.
Carlos tvingar bort ett leende och frågar:
– Har du hört att de håller på att rekrytera?
Petter blir röd om kinderna och slår ner blicken, samlar sig och tittar sedan upp igen.
– Jag skulle … Kan du komma på någon som skulle passa bättre i Riksmordskommissionen? frågar han.
Riksmordskommissionen består av sex experter som hjälper till med mordutredningar i hela Sverige. Kommissionen arbetar mycket systematiskt utifrån ett metodstöd som går under förkortningen PUG, polisens utredning av grova brott.
Belastningen på Riksmordskommissionens fasta medlemmar är enorm. De är så efterfrågade att de nästan aldrig har tid att samlas på polishuset.
När Petter Näslund har lämnat rummet sätter sig Carlos på sin stol och tittar in i akvariet på sina paradisfiskar. I samma ögonblick som han sträcker sig efter burken med fiskmat ringer telefonen.
– Ja, svarar han.
– De är på väg upp, säger Magnus i receptionen.
– Tack.
Carlos gör ett sista försök att få tag på Joona Linna innan han reser sig från stolen, ger sig själv en blick i spegeln och lämnar rummet. I samma stund som han kommer ut i korridoren plingar det till och hissdörrarna glider isär utan ett ljud. Vid åsynen av Riksmordskommissionen far en blixtsnabb bild förbi i hans huvud. Ett minne från konserten med Rolling Stones som han och ett par kollegor gick på för några år sedan. Gruppen som kom ut på scenen påminde om avslappnade affärsmän. Precis som Riksmordskommissionen bar de alla mörk kostym och slips.
Först går Nathan Pollock med sitt grå hår i en hästsvans, sedan kommer Erik Eriksson i sina glasögon med diamanter, vilket är skälet till att han inom gruppen kallas för Elton, efter honom släntar Niklas Dent bredvid P. G. Bondesson och sist av alla kommer kriminalteknikern Tommy Kofoed, kutryggig och trumpet stirrande i golvet.
Carlos visar in dem till mötesrummet. Den operative chefen Benny Rubin sitter redan vid det runda bordet med en kopp svart kaffe framför sig och väntar på dem. Tommy Kofoed tar ett äpple ur fruktkorgen och börjar äta med ljudliga tuggor. Nathan Pollock tittar leende på honom och skakar på huvudet när han undrande hejdar sig mitt i en tugga.
– Välkomna, börjar Carlos. Det gläder mig att alla hade tid och möjlighet eftersom vi har några viktiga diskussionspunkter på dagordningen.
– Skulle inte Joona Linna vara med? frågar Tommy Kofoed.
– Jo, svarar Carlos dröjande.
– Han gör som han vill, förklarar Pollock dämpat.
– Joona klarade ju upp morden i Tumba härom året, säger Tommy Kofoed. Jag tänker på det hela tiden, att han var tvärsäker … han visste i vilken ordning morden hade skett.
– Mot all jävla logik, ler Elton.
– Jag kan det mesta om kriminalteknik, fortsätter Tommy Kofoed. Men Joona gick bara in och tittade på blodspåren, jag fattar det inte …
– Han såg helheten, säger Nathan Pollock. Graden av våld, ansträngningen, stressen och hur trötta stegen verkade i radhuset i jämförelse med i omklädningsrummet.
– Jag kan fortfarande inte tro på det, mumlar Tommy Kofoed.
Carlos harklar sig och sänker blicken till den informella dagordningen.
– Sjöpolisen hörde av sig i morse, berättar han. En fiskargubbe har visst hittat en död kvinna.
– I nätet?
– Nej, han såg en stor sportbåt driva med strömmarna borta vid Dalarö, rodde ut, gick ombord och hittade henne sittande på sängen i förpiken.
– Men det är knappast någonting för kommissionen, ler Petter Näslund.
– Var hon mördad? frågar Nathan Pollock.
– Antagligen självmord, svarar Petter snabbt.
– Ingenting som brådskar, säger Carlos och tar en bit sockerkaka. Men jag ville ändå nämna det.
– Någonting annat? frågar Tommy Kofoed buttert.
– Vi har en förfrågan från polisen i Västra Götaland, säger Carlos. Det ligger en skriftlig dragning på bordet.
– Jag kommer inte att kunna ta det, säger Pollock.
– Ni har fullt upp allihop – jag vet det, säger Carlos och sopar långsamt bort smulor från bordet. Vi borde kanske börja från andra hållet och prata om … om rekryteringen till Riksmordskommissionen.
Benny Rubin ser sig omkring med vass blick och förklarar sedan att ledningen känner till den stora belastningen och att de därför som en första åtgärd har avsatt medel för att utöka Riksmordskommissionen med en fast tjänst.
– Vi lämnar ordet fritt, säger Carlos.
– Vore det inte bra om Joona var med på den här punkten? frågar Tommy Kofoed, böjer sig fram över bordet och plockar bland de inslagna smörgåsarna.
– Det är inte alls säkert att han kommer, säger Carlos.
– Vi kan fika lite först, säger Erik Eriksson och rättar till sina glittrande glasögon.
Tommy Kofoed viker undan plasten från en laxsmörgås, plockar bort dillkvisten, pressar lite citronsaft och rullar sedan upp servetten med besticken.
Plötsligt öppnas dörren till det stora mötesrummet och Joona Linna kommer in med sitt blonda hår på ända.
– Syö tilli, pojat, säger han leende på finska.
– Precis, skrattar Nathan Pollock. Ät upp dillen, pojkar.
Nathan och Joona ser varandra muntert i ögonen. Tommy Kofoed rodnar om kinderna och skakar leende på huvudet.
– Tilli, upprepar Nathan Pollock och gapskrattar sedan när Joona går fram och lägger tillbaka dillkvisten på Tommy Kofoeds smörgås.
– Kan vi kanske fortsätta mötet, säger Petter.
Joona skakar hand med Nathan Pollock, går sedan fram till en ledig stol och hänger av sig den mörka kavajen på stolsryggen och sätter sig.
– Jag ber om ursäkt, säger Joona dämpat.
– Du är varmt välkommen, säger Carlos.
– Tack.
– Vi skulle precis ta upp frågan om rekrytering, förklarar Carlos.
Han nyper sig i underläppen och Petter Näslund börjar skruva på sig på stolen.
– Jag tror … jag tror att jag lämnar ordet till Nathan, fortsätter Carlos.
– Okej, gärna, jag talar inte bara för min egen del nu, börjar Nathan Pollock. Utan … vi är alla överens, vi hoppas att du vill komma till oss, Joona.
Det blir helt tyst i rummet. Niklas Dent och Erik Eriksson nickar. Petter Näslund sitter som en svart skiva i motljuset.
– Vi vill det mycket gärna, säger Tommy Kofoed.
– Jag uppskattar erbjudandet, svarar Joona och drar fingrarna genom det tjocka håret. Ni är ju väldigt duktiga, det har ni bevisat, och jag respekterar ert arbete …
De ler mot bordet.
– Men för mig … jag kan inte jobba utifrån PUG-metoden, förklarar han.
– Vi vet det, det har vi förstått, säger Kofoed snabbt. Det är lite stelt, men det kan vara till hjälp, det har ju visat sig att …
Han tystnar.
– Vi ville ändå fråga, säger Nathan Pollock.
– Jag tror inte att det passar mig, svarar Joona.
De slår ner blickarna, någon nickar och Joona ber om ursäkt när hans telefon ringer. Han reser sig från bordet och lämnar rummet. Efter någon minut kommer han tillbaka och tar sin kavaj från stolen.