Telefonen ringer och Joona tar omedelbart emot samtalet. Det kommer från Petter Näslund som sitter i ledningsbussen på Dalarö.
– Jag har precis varit i kontakt med helikopterflottiljens grupp, berättar han med uppjagad röst. De flyger just nu tillbaka över Erstaviken och de har med sig Penelope Fernandez.
– Hon lever? frågar Joona och känner hur han fylls av lättnad.
– Hon simmade rakt ut i havet när de hittade henne, förklarar Petter.
– Hur mår hon? Mår hon bra?
– Det verkar så – de är på väg mot Södersjukhuset.
– Det är för farligt, säger Joona abrupt. Flyg henne hit till polishuset istället – vi hämtar ett läkarteam från Karolinska.
Han hör Petter säga till någon att kontakta helikoptern.
– Vet du någonting om de andra? frågar Joona.
– Det är totalt kaos. Vi har förlorat folk, Joona. Det här är inte klokt.
– Björn Almskog? frågar Joona.
– Han har inte påträffats, men … det går inte att få fram några uppgifter, vi vet ingenting.
– Är förövaren försvunnen?
– Vi tar honom snart, det är en liten ö. Vi har våra killar från insatsstyrkan både på marken och i luften, vi har båtar från kustbevakningen och sjöpolisen är på väg.
– Bra, säger Joona.
– Du tror inte att vi tar honom?
– Om ni inte tog honom direkt så är han nog borta.
– Är det mitt fel?
– Petter, säger Joona lugnt och mjukt, om du inte hade handlat så snabbt som du gjorde så hade Penelope Fernandez varit död … och utan henne skulle vi inte ha någonting, ingen länk till fotografiet, inget vittne.
En timme senare undersöker två läkare från Karolinska sjukhuset Penelope Fernandez i ett skyddat rum rakt under Rikspolisstyrelsens hus. De lägger om hennes skador och ger henne lugnande medicin och tillskott av näring och vätska.
Petter Näslund meddelar rikskriminalchefen Carlos Eliasson att kvarlevorna efter de båda kollegorna Lennart Johansson och Göran Sjödin har identifierats. Ytterligare en kropp har påträffats bland spillrorna från polisbåten, antagligen kvarlevorna efter Björn Almskog. Ossian Wallenberg har hittats död utanför sitt hus och dykare är nu på väg till platsen där sjöräddningens helikopter störtade. Petter förklarar att han förutsätter att samtliga tre ombord har omkommit.
Polisen har inte fått tag på förövaren, men Penelope Fernandez lever.
Man sorgflaggar på halv stång framför polishuset och länspolismästare Margareta Widding och rikspolischef Carlos Eliasson håller en dämpad presskonferens i pressrummet innanför glasväggarna på bottenplanet.
Kriminalkommissarie Joona Linna deltar inte i mötet med journalisterna, istället tar han och Saga Bauer hissen ned till den understa våningen för att träffa Penelope Fernandez med hopp om att få svar på gåtorna, få veta orsakerna bakom allt som har hänt.
65
Det ögonen har sett
Fem våningar rakt under polishusets modernaste del finns en region med två lägenheter, åtta gästrum och två sovsalar. Denna avdelning kom till för att garantera säkert boende för polisens ledning vid krissituationer, undantagstillstånd och katastrofer. Gästrummen används också sedan tio år tillbaka för vittnesskydd vid exceptionella hotbilder.
Penelope Fernandez ligger på sjukhussängen och känner kylan tränga in i armen när dropphastigheten ökas.
– Vi ger dig lite vätska och näringstillskott, förklarar läkaren Daniella Richards.
Med mjuk röst berättar hon sedan vad hon gör medan hon tejpar fast katetern i hennes armveck.
Penelopes sår är rengjorda och omlagda, den skadade vänsterfoten är nu bandagerad och sydd, rivsåret på ryggen tvättat och tejpat och det djupa såret på höften fick sys med åtta stygn.
– Jag skulle vilja ge dig lite morfin för smärtan.
– Mamma, viskar Penelope och fuktar läpparna. Jag vill tala med mamma.
– Det förstår jag, svarar Daniella. Jag ska framföra det.
Varma tårar rinner efter Penelopes kinder, in i håret och öronen. Hon hör läkaren be en sjuksköterska förbereda en injektion av 0,5 milliliter Morfin-Skopolamin.
Rummet ser ut som ett vanligt sjukhusrum, men är kanske lite mer ombonat. En enkel blombukett står på nattduksbordet, ljusa tavlor hänger på de gulmålade väggarna. En trevlig bokhylla i ljus björk är full av nötta böcker. Härinne har folk haft tid att läsa, det är tydligt. Rummet är helt fönsterlöst, men en lampa är tänd bakom ett gardinliknande draperi för att leda tankarna bort från känslan av att befinna sig djupt nere i en bunker.
Daniella Richards förklarar vänligt för Penelope att de ska låta henne vara ifred nu, men att hon kan trycka på den lysande larmknappen om hon vill ha hjälp med någonting.
– Det kommer att finnas någon här hela tiden om du vill fråga om någonting eller bara ha lite sällskap, säger hon.
Penelope Fernandez blir ensam i det ljusa rummet. Hon blundar medan morfinets varma lugn sprider sig i kroppen och drar henne ner mot en behaglig sömn.
Det krasar svagt när en kvinna i svart niqab trampar sönder två små figurer av soltorkad lera. En flicka och hennes lillebror blir smulor och damm under hennes sandal. Den beslöjade kvinnan bär en tung börda av spannmål på ryggen och märker inte ens vad hon gör. Två pojkar visslar och skrattar, ropar att slavbarnen är döda, att det bara är några spädbarn kvar, att alla furer ska dö.
Penelope tvingar bort minnesbilderna från Kubbum ur sin hjärna och innan hon somnar upplever hon ett kort ögonblick hur tonvis av sten, jord, lera, betong ligger över henne. Det är som om hon faller rakt ned i jordens innandöme, faller och faller och faller.
Penelope Fernandez vaknar till, orkar inte öppna ögonen, morfinet gör henne fortfarande tung i kroppen. Hon minns att hon ligger i sjukhussängen i ett skyddat rum långt ner under polishuset. Hon behöver inte fly längre. Lättnaden följs av en stor våg av smärta och saknad. Hon vet inte hur länge hon har sovit, tänker att hon skulle kunna sjunka ner i dvalan igen, men öppnar ändå ögonen.
Hon öppnar ögonen, men det underjordiska rummet är helt svart.
Hon blinkar, men ser ingenting. Inte ens larmknappen bredvid sängen lyser. Det måste vara strömavbrott. Hon är på väg att skrika, men tvingar sig själv till tystnad när dörren till korridoren plötsligt klickar till. Hon stirrar ut i mörkret, hör sitt eget hjärta slå med dånande slag. Det pirrar till i hennes kropp, varje muskel spänns. Någon rör vid hennes hår. Nästan omärkligt. Hon ligger helt stilla och känner hur någon står bredvid sängen och smeker hennes hår, alldeles försiktigt. Fingrar flätas långsamt in i hennes lockar. Hon ska precis börja be till Gud när personen bredvid henne tar ett hårt tag om hennes hår och sliter henne ur sängen. Hon skriker när han med stor kraft kastar henne rakt in i väggen så att den inglasade tavlan går i kras och droppställningen välter. Hon rasar i golvet, omgiven av glasskärvor. Han håller kvar sitt tag om håret, släpar henne tillbaka, vänder henne runt, dunkar hennes ansikte mot sängens låsta hjul och rycker sedan fram en kniv med svart klinga.
Penelope vaknar av att hon faller i golvet, dörren öppnas och sjuksköterskan rusar in. Alla lampor är tända och Penelope förstår att hon har haft en mardröm. Hon får hjälp upp i sängen igen, sköterskan talar lugnande med henne och fäster sedan sarger utmed sängens långsidor för att hindra henne att falla fler gånger.
Svetten på hennes kropp blir kall efter en stund. Hon förmår inte röra på sig, armarna knottrar sig. Hon ligger bara på rygg med larmknappen i handen och stirrar upp i taket när det knackar på dörren. En ung kvinna med färggranna band inflätade i sitt midjelånga hår kommer in och ser på henne med ett mjukt allvar i blicken. Bakom henne står en lång man med blont, rufsigt hår och symmetriskt, vänligt ansikte.
– Jag heter Saga Bauer, säger kvinnan. Jag kommer från säkerhetspolisen. Det här är min kollega Joona Linna, från Rikskriminalen.