Penelope betraktar dem utan att röra en min, slår sedan ner blicken och tittar på sina omplåstrade armar, på alla skrubbsår och blåmärken och katetern i armvecket.
– Vi beklagar allt som hänt dig de senaste dagarna, säger kvinnan. Och vi förstår att du bara vill vara ifred, men vi kommer att behöva tala med dig en hel del den närmaste tiden och vi måste börja med de första frågorna redan nu.
Saga Bauer drar fram stolen från det lilla skrivbordet och sätter sig vid sängkanten.
– Han jagar mig fortfarande – eller hur? frågar Penelope efter en liten stund.
– Du är trygg här, svarar Saga.
– Säg att han är död.
– Penelope, vi måste …
– Ni kunde inte stoppa honom, säger hon svagt.
– Vi får tag i honom, det lovar jag, säger Saga Bauer. Men du måste hjälpa oss.
Penelope suckar djupt och sluter sedan ögonen.
– Det här kommer att kännas jobbigt, men vi behöver få svar på några frågor, fortsätter Saga. Vet du varför allt det här har hänt?
– Fråga Björn, mumlar hon. Han kanske vet.
– Vad sa du? frågar Saga.
– Jag sa att du skulle fråga Björn, viskar Penelope och öppnar ögonen långsamt. Fråga Björn, han kanske vet.
Spindlar och småkryp måste ha följt med från skogen, de springer över Penelopes hud, hon river sig i pannan, men Saga stoppar lugnt hennes händer.
– Du har blivit jagad, säger Saga. Jag kan inte föreställa mig hur fruktansvärt det måste ha varit, men vi behöver veta om du känner igen förföljaren. Har du träffat honom tidigare?
Penelope skakar omärkligt på huvudet.
– Det trodde vi inte heller, säger Saga. Men kan du ge oss ett signalement, en tatuering, några speciella särdrag?
– Nej, viskar Penelope.
– Men kanske kan du hjälpa oss att teckna en fantombild, det behövs inte speciellt mycket för att vi ska kunna söka honom via Interpol.
Mannen från Rikskriminalen närmar sig henne och hans underligt ljusgrå blick är som stenar slipade i en bäck.
– Det såg ut som om du skakade på huvudet alldeles nyss, säger han med lugn röst. När Saga frågade om du hade träffat förföljaren förut – stämmer det?
Penelope nickar.
– Då måste du ha sett honom, fortsätter Joona vänligt. För annars kan du inte veta att du inte träffat honom förut.
Penelope stirrar framför sig och minns hur mördaren hela tiden rörde sig som om han hade all tid i världen, och ändå gick det så fruktansvärt fort. Hon ser för sig hur han satte sig ned och siktade när hon hängde i livlinan från helikoptern. Hon ser honom höja vapnet och skjuta. Ingen brådska, ingen nervositet. Hon ser återigen hans ansikte när han blev belyst av blixten, hur de såg rakt på varandra.
– Vi förstår att du är rädd, fortsätter Joona. Men vi …
Han tystnar när en sköterska kommer in i rummet och förklarar att de inte fått tag i Penelopes mor ännu.
– Hon är inte hemma och svarar inte på …
Penelope kvider till och vänder sig bort, gömmer ansiktet mot kudden. Sjuksköterskan lägger en tröstande hand på hennes axel.
– Jag vill inte, gråter Penelope. Jag vill inte …
En annan sjuksköterska skyndar in, förklarar snabbt att hon ska tillföra ångestdämpande medicin i katetern.
– Jag måste be er gå, säger sköterskan hastigt till Saga och Joona.
– Vi kommer tillbaka senare, säger Joona. Jag tror att jag vet var din mor är någonstans. Jag ska ordna det.
Penelope har slutat gråta, men andas fortfarande snabbt. Hon hör sköterskan förebereda infusionen och tänker att hela rummet påminner om en fängelsehåla. Hennes mamma kommer aldrig att vilja komma hit. Hon biter ihop och försöker hålla tillbaka tårarna en liten stund.
Det finns ögonblick när Penelope tycker att hon minns sina första år. Lukten av ångande, smutsiga kroppar kan kasta henne tillbaka till cellen där hon föddes och skenet från en ficklampa som sveper över fångarnas ansikten och hur mamman lyfter över henne till någon annan, som genast fortsätter nynna i hennes öra medan mamman försvinner mellan vakterna.
66
Utan Penelope
Claudia Fernandez stiger av bussen vid Dalarö Strand Hotel. När hon går utmed hamnen kan hon höra ljudet av helikoptrar och sirener försvinna långt borta. Skallgången kan inte vara slut. De måste fortsätta leta. Några polisbåtar rör sig avlägset ute på vattnet. Hon ser sig omkring. Det ligger ingen färja inne, finns inga bilar i hamnen.
– Penelope, skriker hon rakt ut i luften. Penelope!
Hon förstår hur hon ser ut, hur konstigt hon beter sig, men utan Penelope finns det ingenting kvar.
Hon börjar gå längs vattnet. Gräset är torrt och brunt, det ligger skräp överallt. Fiskmåsar skriar avlägset. Hon börjar springa, men orkar inte länge utan tvingas gå igen. Ödsliga schweizervillor trängs på branten. Hon stannar vid en skylt med ordet ”Privat” skrivet i vitt. Hon fortsätter förbi skylten ut på en betongbrygga och blickar bort mot de stora klipporna. Det finns inga människor, tänker hon och vänder sig mot hamnen igen. En man kommer gående nedför grusvägen och vinkar till henne. En mörk skepnad med fladdrande jacka. Hon blinkar mot solljuset. Mannen ropar något. Claudia ser förvirrat mot honom. Han börjar gå snabbt, med stora steg mot henne och nu ser hon hans vänliga ansikte.
– Claudia Fernadez, ropar han.
– Det är jag, säger hon och väntar in honom.
– Jag heter John Bengtsson, säger han när han kommer fram till henne. Joona Linna har skickat mig. Han sa att du förmodligen hade åkt ut hit.
– Varför? frågar hon med svag röst.
– Din dotter lever.
Claudia ser på mannen som upprepar orden.
– Penelope lever, säger han och ler mot henne.
67
Dit pengarna flyter
Stämningen på polishuset är mycket uppjagad, nästan hätsk. Man jämför händelserna med polismorden i Malexander 1999 och Josef Eks bestialitet förrförra året. Tidningarna skriver om dramat i skärgården, de kallar förövaren för polisslaktaren, journalisterna spekulerar och pressar sina källor inom poliskåren på information.
Joona Linna och Saga Bauer ska ha en dragning för rikskriminalchefen Carlos Eliasson, säpochefen Verner Zandén, kriminalkommissarie Petter Näslund, den operativa chefen Benny Rubin samt Nathan Pollock och Tommy Kofoed från Riksmordskommissionen.
De går genom korridoren, pratar om Penelope Fernandez möjlighet att hjälpa dem att komma vidare.
– Jag tror att hon kommer att tala snart, säger Joona.
– Det är inte säkert, hon kan lika gärna sluta sig totalt, svarar Saga.
Anja Larsson har tagit ett steg ut från sitt rum, står i korridoren och tittar på Joona och Saga med olycklig blick. När Joona ser henne ler han stort och vinkar, men han hinner inte se att hon formar ett hjärta med sina tummar och pekfingrar mot honom innan han går in i konferensrummet.
De stänger dörren, sätter sig och hälsar lågmält på dem som redan tagit plats kring bordet.
– Jag vill börja med att säga att alla misstankar om vänsterextremistiska attentat är avskrivna, inleder Saga.
Verner viskar något till Nathan Pollock.
– Eller hur? säger Saga med höjd röst.
Verner tittar upp och nickar.
– Ja, det stämmer, säger han och harklar sig.
– Ta det från början, säger Carlos till Saga.
– Ja … Penelope Fernandez är fredsaktivist och ordförande för Svenska freds- och skiljedomsföreningen, fortsätter Saga sin dragning. Hon har en långvarig relation med Björn Almskog, som är bartender på klubb Debaser på Medborgarplatsen. Hon bor på Sankt Paulsgatan 3 och han bor på Pontonjärgatan 47. Penelope Fernandez har ett fotografi uppsatt med tejp på glasdörren mellan vardagsrummet och hallen.
Via sin dator projicerar Saga Bauer en kopia av bilden på filmduken som täcker rummets ena vägg.