– Fotografiet togs våren 2008 i Frankfurt, berättar hon.
– Palmcrona känner vi igen, säger Carlos.
– Ja, precis, säger Saga och fortsätter sedan att peka ut personerna i logen. Det här är Pontus Salman, direktör för vapentillverkaren Silencia Defence. Och personen här är ingen mindre än Raphael Guidi. Han är en känd vapenhandlare, har varit med länge … kallas för Ärkeängeln i branschen och arrangerar affärer främst i Afrika och Mellanöstern.
– Och damen har de till kaffet? undrar Benny Rubin.
– Hon heter Agathe al-Haji, säger Saga utan att le. Hon är militär rådgivare i Sudans regering och mycket nära knuten till president Omar al-Bashir.
Benny slår sin handflata hårt i bordsskivan och visar tänderna när han får en irriterad blick från Pollock.
– Är detta det vanliga förfarandet? frågar Carlos. Att man träffas så här?
– Ja, det skulle jag tro, svarar Saga. Mötet på bilden gällde en stor leverans licenstillverkad ammunition till Sudans armé. Affären bedömdes som säkerhetspolitiskt relevant och hade utan tvekan genomförts om inte internationella brottmålsdomstolen i Haag hade utfärdat en häktningsorder på president al-Bashir.
– Det var 2009 – eller hur? frågar Pollock.
– Gick mig förbi, säger Carlos.
– Det skrevs inte speciellt mycket om det, säger Saga. Men presidenten begärdes häktad för direkt inblandning i tortyr, våldtäkt och folkmord i Darfur.
– Så det blev ingen affär, konstaterar Carlos.
– Nej, svarar hon.
– Och fotografiet? Vad var det med det? Ingenting? frågar Verner.
– Penelope Fernandez verkar inte tycka att det är farligt eftersom hon har det uppsatt på sin dörr, säger Saga.
– Och samtidigt är det inte oviktigt – eftersom hon har det framme, påpekar Carlos.
– Vi vet inte, kanske fungerar det bara som en påminnelse om hur världen ser ut, spekulerar Saga. Att längst ner finns det några stycken som kämpar för fred och längst upp skålar de mäktiga i champagne.
– Vi hoppas på att kunna höra Penelope Fernandez snart, men vi är ganska säkra på att Björn Almskog går bakom ryggen på henne, fortsätter Joona. Kanske vet han mer om fotografiet än Penelope, kanske chansar han bara, men den andra juni använder Björn en anonym mejladress på ett internetcafé och skriver ett utpressningsbrev till Carl Palmcrona. Brevet är inledningen på en kort korrespondens: Björn skriver att han förstår att fotografiet är besvärande för Palmcrona och att han är beredd att sälja det för en miljon kronor.
– Klassisk utpressning, mumlar Pollock.
– Björn använder ordet besvärande om fotografiet, fortsätter Saga, vilket får oss att tvivla på att han förstår hur allvarligt Palmcrona kommer att uppfatta det hela.
– Björn tror att han har kontroll över situationen, säger Joona. Så han blir rejält förvånad när han läser Palmcronas svar där han varnar sin utpressare. Palmcrona förklarar med stort allvar att Björn inte vet vad han har gett sig in i och slutligen vädjar han till honom att skicka fotografiet innan det är för sent.
Joona dricker lite vatten.
– Hur är tonen i breven, frågar Nathan Pollock snabbt. Du säger att den är allvarlig, men är den aggressiv också?
Joona skakar på huvudet och delar ut kopior av korrespondensen över bordet.
– Jag uppfattar inte breven som aggressiva, bara tyngda av ett stort allvar.
Tommy Kofoed läser breven, nickar, gnider sina koppärriga kinder och antecknar något.
– Vad händer sedan?
– Innan hushållerskan åker hem på onsdagen hjälper hon Palmcrona att fästa en snara i taket.
Petter skrattar tilclass="underline"
– Varför?
– För att han inte kunde det själv efter en ryggoperation, svarar Saga.
– Då så, säger Carlos och drar lite på munnen.
– Nästa dag, vid lunchtid … efter det att posten passerat, tänker vi oss, fortsätter Joona. Så ringer Palmcrona ett nummer i Bordeaux och …
– Det gick inte att spåra numret längre än så, flikar Saga in.
– Numret kan gå till en växel och vidarekopplas till ett helt annat land, en annan världsdel eller tillbaka till Sverige, säger Joona. I vilket fall som helst så rör det sig om ett mycket kort samtal, fyrtiotre sekunder. Kanske lämnar han bara ett röstmeddelande. Antagligen berättar han om fotografiet och vad som står i utpressningsbrevet och förklarar att han förväntar sig hjälp.
– För efter det … några minuter senare, så ringer Palmcronas hushållerska till Taxi Stockholm och förbokar en taxi till klockan två i namnet Palmcrona till Arlanda flygplats. Exakt en timme och femton minuter efter det korta telefonsamtalet ringer telefonen. Palmcrona har redan hunnit ta på sig sin ytterrock och sina lågskor, men går ändå in och svarar. Samtalet kommer från Bordeaux. Det är samma nummer som han själv använde. Detta samtal varar i två minuter. Palmcrona skickar nu ett sista brev till sin utpressare med följande innehålclass="underline" Nu är det för sent, både du och jag kommer att dö. Hushållerskan får ledigt, betalar den väntande taxichauffören för framkörningen och åker sedan hem. Utan att ta av sig rocken går Carl Palmcrona in i den lilla salongen, ställer sin väska på högkant, klättrar upp och hänger sig själv.
Det blir tyst kring skrivbordet.
– Men det är inte slutet på historien, säger Joona sakta, för Palmcronas telefonsamtal satte igång någonting … En internationell problemlösare anlitades. En yrkesmördare skickades ut för att sopa igen alla spår och ta hand om fotografiet.
– Hur ofta … jag menar, i Sverige, förekommer en yrkesmördare, säger Carlos med skepsis i rösten. Det måste röra sig om mycket pengar som står på spel för en åtgärd av det här slaget.
Joona ser uttryckslöst på honom:
– Ja.
– I telefon hade Palmcrona antagligen läst upp utpressningsbrevet som innehöll det banknummer som Björn hade angett, säger Saga.
– Det är inte speciellt svårt att spåra någon via ett banknummer, mumlar Verner.
– Ungefär samtidigt som Palmcrona välter väskan befinner sig Björn Almskog på internetcaféet Dreambow, fortsätter Joona. Han går in på sitt anonyma mejlkonto och ser att han har fått två svar från Carl Palmcrona.
– Han hoppas givetvis att Palmcrona har skrivit att han är beredd att betala en miljon för fotografiet, säger Saga.
– Istället möts han av Palmcronas varning och sedan det korta brevet där det står att det redan är för sent, att de kommer att dö båda två.
– Och nu är de döda, säger Pollock.
– Man kan bara gissa hur rädd Björn måste ha blivit, säger Saga. Han är ju ingen van utpressare, han tog bara chansen när han fick den.
– Vad gör han?
Petter ser på dem med gapande mun. Carlos häller upp lite vatten åt honom.
– Björn ångrar sig, bestämmer sig för att skicka fotografiet till Palmcrona, försöker få allt ur världen.
– Men Palmcrona är redan död när Björn skriver till honom och förklarar att han ger sig, att han ska skicka bilden till honom, säger Joona.
– Problemet är att fotografiet hänger på glasdörren hemma hos Penelope, säger Saga. Och hon vet ingenting om utpressningen.
– Han måste få tag på fotografiet utan att avslöja sitt utpressningsförsök för henne, nickar Tommy Kofoed.
– Vi vet inte hur han tänkte förklara för Penelope att bilden var försvunnen, säger Saga leende. Han handlade antagligen bara i panik, ville stryka ett streck över allting, hoppades att det skulle blåsa över medan de gömde sig på båten ute i skärgården.
Joona reser sig och går fram till fönstret och blickar ut. En kvinna bär ett barn i famnen och skjuter en sulky full med matkassar framför sig på trottoaren.
– På morgonen nästa dag tar Penelope en taxi till tevehuset för att sitta i en debatt, fortsätter Saga. Så fort hon är borta tar sig Björn in i hennes lägenhet, rycker åt sig fotografiet, springer till tunnelbanestationen på Slussen, tar ett tåg till Centralen, köper ett kuvert och frimärke på Pressbyrån, skickar brevet till Palmcrona, springer till internetcaféet och skriver ett sista brev till Palmcrona där han berättar att fotografiet är skickat. Björn åker sedan till sin lägenhet, hämtar sin och Penelopes packning och tar sig till sin båt som ligger på motorbåtklubben på Långholmen. När Penelope är färdig tar hon tunnelbanan från Karlaplan och åker förmodligen raka vägen till Hornstull varifrån hon promenerar den sista biten till Långholmen.