71
Sju miljoner val
Disa och Joona sitter mitt emot varandra vid ett bord på Mosebacke Etablissements matsal. Solljuset fyller rummet genom de väldiga fönstren mot Gamla stan, Skeppsholmen och det glittrande vattnet. De har ätit nystekt strömming med potatismos och rårörda lingon och häller precis upp det sista av lättölen i glasen. På den lilla estraden sitter Ronald Brautigam framför en svart flygel och Isabelle van Keulens högra armbåge är lyft medan stråket fullföljs.
Musiken hejdar sig, den sista fioltonen darrar, väntar ut pianot och slutar sedan i en hög, skälvande ton.
Joona och Disa lämnar restaurangen efter konserten, kommer ut på Mosebacke torg och stannar till och tittar på varandra.
– Vad är det med Paganini? undrar hon och rättar till hans skjortkrage. Du pratade om Paganini senast också.
Han fångar mjukt hennes hand.
– Jag ville bara träffa dig …
– Så att jag kan bråka med dig för att du inte tar din medicin?
– Nej, säger han allvarligt.
– Gör du det då?
– Jag tar den snart, svarar han med en glimt av otålighet i rösten.
Hon säger ingenting, låter bara sin ljusgröna blick vila i hans ett ögonblick. Sedan drar hon efter andan och föreslår att de börjar gå.
– Det var i alla fall en jättefin konsert, säger Disa. Musiken gick på något sätt ihop med ljuset utifrån, alldeles mjukt. Jag trodde att Paganini alltid var … du vet, ekvilibristisk och snabb … Jag har faktiskt hört Yngwie Malmsteen spela Caprice nummer 5 på Gröna Lund en gång.
– När du var ihop med Benjamin Gantenbein.
– Vi har blivit vänner på Facebook efter alla år.
De promenerar hand i hand över Slussen och ner mot Skeppsbron.
– Borde det inte gå att se på fingrarna vilka toner en person spelar på en fiol? frågar Joona.
– Utan att höra någonting, menar du?
– På ett fotografi.
– Ungefär, skulle jag tro … det beror nog på hur bra man kan instrumentet, säger hon.
– Men hur exakt kan man bli?
– Jag kan fråga Kaj om det är viktigt, säger hon.
– Kaj?
– Kaj Samuelsson på Musikvetenskapliga. Jag övningskörde med honom, men känner honom egentligen genom pappa.
– Kan du ringa nu?
– Okej, säger Disa och höjer ögonbrynen lätt. Du vill att jag ringer honom nu?
– Ja, svarar Joona.
Hon släpper taget om hans hand, tar upp telefonen, letar igenom sina kontakter och ringer upp professorn.
– Det är Disa, säger hon leende. Ringer jag mitt i lunchen?
Joona hör en mansröst tala muntert i luren. Efter att ha småpratat en stund frågar Disa:
– Du, jag har en god vän här, han vill att jag ställer en fråga till dig.
Hon skrattar åt någonting som sägs och sedan frågar hon rakt på sak:
– Kan man se vilka toner en violinist spelar … nej, inte … jag menar på fingrarna.
Joona betraktar Disa som lyssnar med rynkad panna. Någonstans från Gamla stans gränder hörs marschmusik.
– Okej, säger Disa efter en stund. Vet du vad, Kaj, det är bäst att du talar med honom själv.
Utan ett ord räcker hon över luren till Joona.
– Joona Linna.
– Som Disa pratar så mycket om, fyller Kaj Samuelsson i med lätt röst.
– En fiol har bara fyra strängar, börjar Joona. Egentligen borde det inte gå att spela så många olika toner …
– Vad menar du med att spela? undrar professorn.
– Den lägsta tonen måste vara en lös G-sträng, säger Joona med lugn röst. Och någonstans finns det väl också en högsta ton som …
– En bra tanke, avbryter professorn. Den franske vetenskapsmannen Mersenne gav 1636 ut Harmonie Universelle. Och i det verket nämner han att de bästa violinisterna kan spela upp till en oktav ovanför varje lös sträng. Det betyder att omfånget blir lilla g till trestruket e … vilket ger oss inalles trettiofyra toner i en kromatisk skala.
– Trettiofyra toner, upprepar Joona.
– Men om vi hoppar fram till musiker i lite mer modern tid, fortsätter Samuelsson roat. Då har omfånget utvidgats enligt den nya fingersättningen … och man börjar räkna med att kunna nå trestrukna a och därmed få en kromatisk skala med trettionio toner.
– Fortsätt, säger Joona och ser Disa stanna till inför ett galleri med några egendomliga, suddiga bilder.
– Fast redan när Richard Strauss reviderade Berlioz instrumentationslära från 1904 anges fyrstrukna g som högsta möjliga ton för en orkesterviolinist, vilket innebär fyrtionio toner.
Kaj Samuelsson skrattar för sig själv i luren inför Joonas avvaktande tystnad.
– Den övre gränsen är långt ifrån nådd, förklarar professorn. Och dessutom kan man lägga till ett helt register av flageoletter och kvartstoner.
De passerar en nybyggd vikingabåt vid Slottskajen och närmar sig Kungsträdgården.
– Och på en cello? avbryter Joona otåligt.
– Femtioåtta, svarar han.
Disa ger honom en otålig blick och pekar på en uteservering.
– Min egentliga fråga är om du skulle kunna titta på ett porträtt av fyra musiker, två fioler, en altfiol och en cello, säger Joona. Skulle du utifrån ett skarpt fotografi, bara genom att titta på musikernas fingrar, på strängarna och instrumentens halsar, kunna gissa vilket stycke de spelar.
Joona hör Kaj Samuelsson mumla för sig själv i luren.
– Det blir en massa alternativ, tusentals …
Disa rycker på axlarna och går vidare utan att se på honom.
– Sju miljoner kombinationer, säger Kaj Samuelsson efter en stund.
– Sju miljoner, upprepar Joona.
Det blir tyst i luren igen.
– Men på mitt fotografi, fortsätter Joona med rösten mättad av envishet. Så ser man tydligt fingrarna och strängarna och kan ganska lätt utesluta väldigt många alternativ.
– Jag tittar gärna på bilden, svarar professorn. Men jag kommer inte att kunna gissa tonerna, det går inte och …
– Men …
– Och föreställ dig, Joona Linna, fortsätter han glatt. Föreställ dig att du faktiskt fick fram de ungefärliga tonerna … hur skulle du hitta dem bland alla tusen stråkkvartetter, Beethoven, Schubert, Mozart …
– Jag förstår, det är omöjligt, avbryter Joona.
– Allvarligt talat, säger Kaj.
Joona tackar för samtalet och går och sätter sig bredvid Disa som väntar på murkanten till en fontän. Hon lutar kinden mot hans axel. Precis när han lägger armen om henne erinrar han sig Robert Riessens ord om sin bror: Om inte ens Axel kunde det så tror jag inte att det är möjligt.
72
Gåtan
När Joona Linna går med snabba steg på trottoaren uppför Bragevägen hör han barnskratt och rop från Tyska skolan.
Han ringer på Axels dörr och anar en välklingande klocka inifrån huset. Efter att ha väntat ett tag bestämmer han sig för att gå runt huset. Plötsligt hör han ett skärande missljud. Det kommer från ett stråkinstrument. Någon befinner sig i skuggan under ett lövträd. Joona stannar på avstånd. På uteplatsens marmorläggning står en flicka med en fiol. Hon är kanske femton år. Hennes hår är mycket kort och hon har ritat på sina armar. Bredvid henne befinner sig Axel Riessen, han nickar och lyssnar nyfiket när hon drar stråken över strängarna. Det ser ut som om hon håller i instrumentet för första gången. Kanske är det Axels dotter, eller ett barnbarn, för han tittar oavbrutet på henne med varm och nyfiken blick.
Stråken går snett över strängarna, med ett hasande, gnisslande läte.
– Den är nog väldigt ostämd, föreslår hon som förklaring till oljudet.
Hon ler och lämnar varsamt tillbaka instrumentet.
– Att spela fiol handlar om gehör, säger Axel vänligt. Man lyssnar, hör musiken inom sig och överför den bara till verkligheten.
Han lägger fiolen till axeln och spelar den inledande melodistämman av La seguidilla ur Bizets opera Carmen, stannar upp och visar henne demonstrativt fiolen.