– Jag är ledsen, säger han. Jag hade gärna varit med på det här mötet, men …
– Har det hänt något allvarligt? frågar Carlos.
– John Bengtsson på ordningsroteln ringde, säger Joona. Han har precis hittat Carl Palmcrona.
– Hittat? frågar Carlos.
– Hängd, svarar Joona.
Hans symmetriska ansikte blir mycket allvarligt och ögonen glimmar som grått glas.
– Vem är Palmcrona? frågar Nathan Pollock. Jag kan inte placera namnet.
– Generaldirektör för ISP, svarar Tommy Kofoed snabbt. Han är den som bestämmer över svensk vapenexport.
– Är inte alla tjänster på ISP säkerhetsklassade? frågar Carlos.
– Jo, svarar Kofoed.
– Då ska väl någon på säkerhetspolisen titta på det.
– Men nu har jag lovat John Bengtsson att komma, svarar Joona. Det var något som inte stämde därborta.
– Vad? frågar Carlos.
– Det var … Nej, jag måste nog se det med egna ögon först.
– Låter spännande, säger Tommy Kofoed. Får man följa med?
– Om du vill, svarar Joona.
– Jag hänger också på i så fall, säger Pollock snabbt.
Carlos försöker säga något om det pågående sammanträdet, men förstår att det är lönlöst. De tre lämnar det soldränkta mötesrummet och går ut i svalkan i korridoren.
6
Hur döden kom
Tjugo minuter senare parkerar kriminalkommissarie Joona Linna sin svarta Volvo på Strandvägen. Bakom honom stannar en silvergrå Lincoln Towncar. Joona lämnar bilen och väntar in de båda kollegorna från Riksmordskommissionen. Tillsammans går de runt hörnet och in genom porten till Grevgatan 2.
I den knakande gamla hissen till översta våningen frågar Tommy Kofoed med sin sedvanliga butterhet i rösten vad Joona har fått veta än så länge.
– ISP hade gjort en anmälan om att Carl Palmcrona saknades, berättar Joona. Han har ingen familj och ingen av kollegorna kände honom privat. Men när han inte dök upp på sitt arbete fick ordningsroteln lov att kolla upp det. John Bengtsson gick dit, hittade Palmcrona hängd i lägenheten och ringde mig. Han sa att han misstänkte att det rörde sig om ett brott och ville att jag skulle komma förbi direkt.
Nathan Pollocks väderbitna ansikte drar ihop sig:
– Vad fick honom att misstänka brott?
Hissen stannar och Joona drar undan grinden. John Bengtsson står utanför dörren till Palmcronas lägenhet. Han stoppar en pocketbok i fickan och Joona skakar hand med honom.
– Det här är Tommy Kofoed och Nathan Pollock på Riksmordskommissionen, säger Joona.
De hälsar stillsamt på varandra.
– Dörren var alltså olåst när jag kom, berättar John. Jag hörde musik och hittade Palmcrona hängd i ett av de stora rummen. Genom åren har jag plockat ner ganska många karlar, men den här gången, jag menar … det rör sig knappast om självmord och med tanke på Palmcronas position i samhället så …
– Det var bra att du ringde, säger Joona.
– Har du undersökt den döde? frågar Tommy Kofoed bistert.
– Jag gick inte ens in i rummet, svarar John.
– Mycket bra, mumlar Kofoed och börjar placera ut stegplattor tillsammans med John Bengtsson.
Efter en liten stund kan Joona och Nathan Pollock gå in i hallen. John Bengtsson väntar intill en blå soffa. Han pekar på dubbeldörrarna som står på glänt mot ett ljust rum. Joona fortsätter fram över stegplattorna och puttar upp de båda dörrarna på vid gavel.
Varmt solljus flödar in genom raden av höga fönster. Carl Palmcrona hänger mitt i det rymliga rummet. Han är klädd i ljus kostym, sommarrock och tunna lågskor. Flugor kryper runt i hans vita ansikte, kring ögon och mungipor, lägger små gula ägg och surrar runt pölen av urin och den smäckra väskan på golvet. Den smala tvättlinan har skurit djupt in i Palmcronas hals, snörfåran är mörkröd och blod har trängt fram och runnit innanför hans skjortbröst.
– Avrättad, konstaterar Tommy Kofoed och drar på sig ett par skyddshandskar.
Varje uns av butterhet är med ens borta från hans röst och ansikte. Med ett leende går han ner på knä och börjar fotografera den hängande kroppen.
– Vi kommer antagligen hitta skador på halskotpelaren, säger Pollock och pekar.
Joona blickar upp mot taket och sedan ned på golvet.
– Det rör sig alltså om en uppvisning, fortsätter Kofoed ivrigt och låter kameran blixtra mot den döde. Jag menar, mördaren försöker ju inte dölja brottet, utan vill tvärtom säga något, få något sagt.
– Ja, det var så jag tänkte, säger John Bengtsson ivrigt. Rummet är tomt, det finns inga stolar eller stegar att klättra på.
– Så vad är det som sägs, fortsätter Tommy Kofoed, sänker kameran och granskar kisande kroppen. Hängning är ju kopplat till förräderi, Judas Iskariot som …
– Vänta bara lite, avbryter Joona mjukt.
De ser hans otydliga gest mot golvet.
– Vad är det? frågar Pollock.
– Jag tror att det var självmord, säger Joona.
– Typiskt självmord, säger Tommy Kofoed och skrattar lite för högt. Han flaxade och flög upp till …
– Väskan, fortsätter Joona. Om han ställde väskan på högkant så skulle han nå upp.
– Men inte till taket, invänder Pollock.
– Snaran kan han ha fäst tidigare.
– Ja, fast jag tror att du har fel.
Joona rycker på axlarna och mumlar:
– Ihop med musiken och knoparna så …
– Ska vi inte bara titta på väskan? frågar Pollock sammanbitet.
– Jag måste säkra lite spår först, säger Kofoed.
De betraktar tysta Tommy Kofoed som med sin krumma, korta kropp kryper fram och rullar ut en svart plastfilm med ett tunt gelatinskikt på golvet. Därefter trycker han försiktigt ut filmen med en gummiroller.
– Kan du ta fram ett par biopack och ett stort emballage? frågar han och pekar bort mot materialväskan.
– Wellpapp? undrar Pollock.
– Ja tack, svarar Kofoed och tar emot biopacken som Pollock slänger åt honom i ett högt kast.
Han säkrar de biologiska spåren på golvet och vinkar sedan in Nathan Pollock i rummet.
– Du kommer att hitta skoavtryck på den bortre kanten av väskan, säger Joona. Den har vält bakåt och kroppen har gungat diagonalt.
Nathan Pollock säger ingenting, han går bara fram till skinnportföljen och sätter sig på knä. Hans silvriga hästsvans faller ned över kavajaxeln när han sträcker sig fram och ställer väskan på högkant. Tydliga, ljusgrå skoavtryck syns på det svarta skinnet.
– Vad var det jag sa? frågar Joona.
– Fan också, säger Tommy Kofoed imponerat och ler mot Joona med hela sitt trötta ansikte.
– Självmord, mumlar Pollock.
– Rent tekniskt åtminstone, säger Joona.
De står och tittar på den hängande kroppen.
– Vad är det egentligen vi har? frågar Kofoed, fortfarande leende. En person som fattar beslut om utförsel av krigsmateriel har tagit livet av sig.
– Ingenting för oss, suckar Pollock.
Tommy Kofoed rullar av sig handskarna och gör en gest mot den hängande mannen.
– Joona? Vad var det egentligen med knutarna och musiken? frågar han.
– Det där är en dubbel skotstek, säger Joona och pekar mot knuten kring lampkroken. Vilket jag kopplade till Palmcronas långa karriär inom marinen.
– Och musiken?
Joona hejdar sig och ser begrundande på honom.
– Vad tänker du själv om musiken? frågar han.
– Jag vet inte, det är en sonat, för fiol, säger Kofoed. Tidigt artonhundratal eller …
Han tystnar när det ringer på dörren. De fyra ser på varandra. Joona börjar gå mot hallen och de övriga följer efter honom, men stannar i salongen för att inte synas från trapphuset.
Joona fortsätter genom innerhallen till tamburen, hejdar sig och överväger att använda dörrögat, men avstår. Han känner att det strömmar luft genom nyckelhålet när han sträcker fram handen och trycker ner handtaget. Den tunga dörren glider upp. Avsatsen är mörk. Den tidsinställda belysningen har hunnit slockna och ljuset från de rödbruna rutorna i trapphuset är svagt. Joona hör plötsligt långsamma andetag, någon andas helt nära. En sträv, nästan tung andhämtning från en gömd person. Joonas hand går till pistolen när han försiktigt tittar in bakom den öppna dörren. I ljusstrimman från glipan vid gångjärnen står en lång kvinna med stora händer. Hon är kanske sextiofem år. Hon står alldeles stilla. Ett stort hudfärgat plåster sitter på hennes kind. Det grå håret är klippt i en kort, flickaktig pagefrisyr. Hon ser Joona rakt i ögonen utan tillstymmelse till leende.