Efter en stunds betänketid svarar hon:
– Ja, en enda gång, Opus sjutton.
– Opus sjutton, upprepar Joona, möter Axels blick och får en nickning till svar.
– Va? frågar Anja.
– När? frågar Joona med allvarlig röst. När spelade de Bartóks andra stråkkvartett?
– Den trettonde november 2009.
– Är du säker? frågar Joona.
Personerna på fotografiet träffades fyra månader efter det att häktningsordern mot Sudans president utfärdades, tänker han. Pontus Salman ljög för oss om tidpunkten. De träffades i november 2009. Det är därför allt detta har skett. Människor är döda och fler kommer kanske att dö.
Joona sträcker ut handen och nuddar de violetta syrenklasarna, känner doften från någons utegrill i en intilliggande trädgård och tänker att han måste få tag på Saga Bauer och berätta om genombrottet.
– Var det allt? frågar Anja i luren.
– Ja.
– Kan man få höra det lilla ordet?
– Ja, förlåt … Kiitokseksi saat pusun, säger Joona, som tack får du en puss. Han avbryter samtalet.
Pontus Salman ljög för oss, tänker han återigen. Det rådde totalt vapenembargo när han träffade Palmcrona, Raphael och Agathe al-Haji. Alla affärer av det slaget var förbjudna, det fanns inga som helst undantag eller kryphål.
Men Agathe al-Haji ville köpa ammunition och de andra ville tjäna pengar. De brydde sig inte om mänskliga rättigheter eller internationell lag.
Pontus Salman ljög med iskyla i rösten om tidpunkten. Han trodde att några oväntade sanningar instoppade i resonemanget skulle dölja en lögn. Genom att utan omsvep erkänna att det var han som fanns med på bilden trodde han att vi skulle nöja oss och bara acceptera lögnen om tidpunkten.
Joona ser för sig Salman som pratar med orörligt ansikte, gråblek och med djupa rynkor. Den spelade rättframheten när han pekar ut sig själv och fastslår tidpunkten.
Det är vapensmuggling, viskar det i hans huvud. Det är vapensmuggling allt handlar om, fotografiet, utpressningen och de döda människorna.
Han ser för sig hur Saga Bauer reser sig upp efter Salmans vittnesmål och hur märket av hennes fem fingeravtryck blir kvar på skrivbordet som dova minnesmärken.
I juli 2009 utfärdade den internationella brottmålsdomstolen ICC i Haag en häktningsorder på Sudans president Omar al-Bashir för direkt inblandning i utrotningen av tre folkgrupper i Darfur. Sedan dess är alla gängse leveranser av ammunition från resten av världen stoppade. Sudans armé har kvar sina vapen, kulsprutor och automatkarbiner, men ganska snart sinar ammunitionen. De första som kommer att känna av den strypta tillförseln är förstås milisen i Darfur. Men Carl Palmcrona, Pontus Salman, Raphael Guidi och Agathe al-Haji ställer sig över internationell lag. De träffas i november trots att presidentens inblandning i folkmordet offentliggjordes fyra månader tidigare.
– Vad fick du veta? frågar Axel och reser sig upp.
– Va? frågar Joona.
– Gick det att fastställa tidpunkten?
– Ja, svarar Joona kort.
Axel söker Joonas blick.
– Vad är det som är fel? frågar han.
– Jag måste gå, mumlar Joona.
– Träffades de efter häktningsordern på al-Bashir? Det kan de inte ha gjort. Jag måste få veta om det var så!
Joona tittar upp och ser honom i ögonen, hans ögon är alldeles lugna och lysande.
73
En sista fråga
Saga Bauer ligger på mage på den toviga ljusa mattan. Hon blundar medan Stefan långsamt kysser hennes rygg. Hennes ljusa hår sprider sig som en skimrande sky över golvet. Stefans varma ansikte rör sig mot hennes hud.
Fortsätt, tänker hon.
Läpparnas lätta beröring kittlar henne mellan skulderbladen. Hon tvingar sig själv att ligga kvar och ryser av välbehag.
Från musikanläggningen hörs tonsättaren Carl Unander-Scharins erotiska duett för violoncello och mezzosopran. De båda stämmorna korsas rytmiskt och repetitivt som det långsamma glittret i en mörk bäck.
Saga ligger helt stilla och känner upphetsningen stegras i kroppen. Hon andas genom halvöppen mun och fuktar läpparna med tungan.
Hans händer glider över midjan, kring höfterna och lyfter hennes stjärt fjäderlätt.
Ingen man jag träffat tidigare har rört mig så mjukt, tänker Saga och ler för sig själv.
Han tittar på henne och hon särar på låren. Det börjar glöda i henne, en kärna av oljig, dunkande hetta.
Hon hör sig själv kvida när hon känner hans tunga.
Försiktigt vänder han på hennes kropp. Mattan har gjort strimmiga märken över hennes mage.
– Fortsätt, viskar hon.
– Annars skjuter du mig, säger han.
Hon nickar och ler med öppet och lyckligt ansikte. Stefans svarta hår har fallit ned i hans ansikte, den smala hästsvansen ligger över ena bröstet.
– Kom, kom, säger Saga.
Hon tvingar ned hans ansikte mot sitt, kysser honom och möter hans tunga, varm och blöt.
Snabbt kränger han av sig byxorna och lägger sig naken över henne. Hon drar upp benen och känner honom tränga in. Hon stönar utdraget och andas sedan snabbt när de hejdar sig ett ögonblick. Känner den hisnande närheten till varandra. Stefan stöter alldeles mjukt. Hans smala höfter rör sig sakta. Saga drar fingrarna över hans skulderblad, länden, skinkorna.
Då ringer telefonen. Givetvis, hinner hon tänka. Ljudet av ZZ Tops stillsamma Blue Jeans Blues kommer inifrån högen av kläder på soffan, under det vita linnet, trosorna, de ut- och invända jeansen.
– Låt det ringa, viskar hon.
– Det är din jobbtelefon, säger han.
– Jag skiter i det nu, det är ingenting viktigt, mumlar hon och försöker hålla fast honom.
Men han drar sig ur henne, ställer sig på knä och trevar i hennes byxfickor efter telefonen. Han hittar den inte och bluesen fortsätter dämpat. Till slut får han vända upp och ned på jeansen och skaka ut telefonen på golvet. Den har tystnat. Ett litet klingande ljud annonserar att ett röstmeddelande har talats in.
Tjugo minuter senare småspringer Saga Bauer genom korridoren på Rikskriminalen. Hårtopparna är fuktiga efter den hastiga duschen. Hon har fortfarande en pirrande och otillfredsställd lust i kroppen. Trosorna och jeansen sitter obekvämt.
Saga skymtar Anja Larssons frågande, runda ansikte över datorn när hon rusar mot Joonas rum. Han står mitt på golvet med fotografiet i handen och väntar på henne. När hon möter hans isgrå, vassa blick kryper en rysning av obehag över hennes rygg.
– Stäng dörren, säger han.
Hon stänger genast och vänder sig om mot honom och väntar. Hennes andetag är snabba, tysta.
– Axel Riessen kommer ihåg all musik han någonsin hört, varje ton från varje instrument i en symfoniorkester …
– Jag förstår inte vad du säger.
– Han kunde se vilket stycke kvartetten spelade på bilden, det var Béla Bartóks andra stråkkvartett.
– Okej, du hade rätt, säger hon snabbt. Det gick att avgöra stycket, men vi …
– Fotografiet togs den trettonde november 2009, avbryter Joona med ovanlig kärvhet i rösten.
– Så de jävlarna gjorde vapenaffärer med Sudan efter åtalet mot al-Bashir, säger hon sammanbitet.
– Ja.
– De visste att ammunition skulle pumpas in i Darfur, viskar hon.
Joona nickar och musklerna vid hans käkar rör sig hårt.
– Carl Palmcrona borde inte vara i den där logen, säger han. Pontus Salman borde inte vara där, ingen borde vara där …
– Men nu har vi dem på ett fotografi, säger hon med tillbakahållen iver. Raphael Guidi syr ihop en jättelik affär med Sudan.
– Ja, svarar Joona och möter Sagas sommarblå ögon.
– Den riktigt stora fisken var förstås ful, konstaterar Saga. Det har många sagt tidigare, det har de flesta anat … men de största går alltid fria.
De står under tystnad och tittar på fotografiet igen, betraktar de fyra personerna i logen på Alte Oper, champagnen, deras ansikten, musikerna med Paganinis gamla instrument.