Hon torkar sig snabbt om kinderna och tittar upp på den långa kommissarien och skakar sedan på huvudet.
– Kan du ge oss något signalement? frågar Saga försiktigt.
Penelope tänker på kriminalkommissariens röst, den mjuka finska brytningen och undrar hur han kan veta att hon har sett förföljarens ansikte. Hon har sett honom, men vet inte om hon skulle kunna beskriva honom. Det gick så fort. Hon fick bara en glimt av honom, med regnet i ansiktet, sekunderna efter det att han dödat Björn och Ossian.
Hon önskar att hon kunde tvinga bort varje minne.
Men hans trötta, nästan bekymrade ansikte blir gång på gång upplyst av det vita skenet från en blixt.
Saga Bauer går över till Joona som står framför fönstret med kulhålet och läser ett långt textmeddelande i sin telefon.
– Klara Olofsdotter har talat med chefsjuristen som har talat med ambassadören, säger Joona. Om en timme har tre personer tillträde till ambassaden i fyrtiofem minuter.
– Vi borde åka dit nu, säger Saga.
– Det är ingen brådska, säger Joona och blickar dröjande ut mot torget.
Journalisterna trängs utanför polisens avspärrningar kring saluhallen.
– Sa du till åklagaren att vi måste få eldunderstöd? frågar Saga.
– Vi får diskutera saken med den tyska vaktstyrkan.
– Vilka går in? Hur ska vi resonera?
Joona vänder sig mot henne.
– Jag undrar … kollegan som förföljde problemlösaren …
– Stewe Billgren, säger hon.
– Ja, Stewe Billgren, säger Joona. Skulle han kunna identifiera honom?
– Han har inte sett ansiktet, ingen har sett ansiktet, svarar Saga och går sedan och sätter sig på golvet bredvid Penelope.
Hon sitter bredvid henne en stund, lutar sig mot väggen precis som hon, andas långsamt innan hon ställer den första frågan.
– Vad vill han dig? Han som jagar dig – vet du varför allt det här händer?
– Nej, svarar Penelope försiktigt.
– Han vill ha ett fotografi som du hade satt upp på glasdörren i din lägenhet, säger Joona med ryggen mot henne.
Hon sänker blicken och nickar svagt.
– Vet du varför han vill ha fotografiet? frågar Saga.
– Nej, svarar hon och börjar gråta.
Saga väntar en liten stund och säger sedan:
– Björn försökte pressa Carl Palmcrona på pengar och …
– Jag visste ingenting, avbryter Penelope med återtaget lugn i rösten. Jag var inte med på det.
– Vi har förstått det, säger Joona.
Saga lägger mjukt sin hand på Penelopes.
– Är det du som är fotografen? frågar hon.
– Jag? Nej, jag … Bilden kom bara till Svenska freds … jag är ordförande och …
Hon tystnar.
– Kom fotografiet med posten? frågar Joona.
– Ja.
– Från vem?
– Jag vet inte, svarar hon snabbt.
– Fanns det inget brev med? frågar han.
– Nej, det tror jag inte, jag menar, inte vad jag såg.
– Bara ett kuvert med en bild?
Hon nickar.
– Har du kvar kuvertet?
– Nej.
– Vad stod det på det?
– Bara mitt namn och Svenska freds … inte postbox 2088, utan bara namnen.
– Penelope Fernandez, säger Saga. Svenska freds- och skiljedomsföreningen.
– Du öppnade kuvertet och tog ut fotografiet, säger Joona. Vad såg du i den stunden? Vad innebar fotografiet för dig?
– Innebar?
– Vad såg du när du tittade på det? Kände du igen personerna?
– Ja … tre av dem, men …
Hon tystnar.
– Berätta vad du tänkte när du tittade på bilden?
– Att någon hade sett mig på teve, säger hon och samlar sig en stund innan hon fortsätter. Jag tänkte att den här bilden, det är bara så typiskt … Palmcrona ska ju vara neutral, det är helt avgörande … och så går han på opera, sitter och skålar i champagne med chefen för Silencia Defence och en vapenhandlare som är verksam i Afrika och Mellanöstern … det är faktiskt skandal.
– Vad tänkte du göra med bilden?
– Ingenting, svarar hon. Det finns ju ingenting att göra, det är som det är, men samtidigt … Jag minns att jag tänkte att … nu vet jag i alla fall var jag har Palmcrona.
– Ja.
– Det påminde om de här idioterna på Migrationsverket, när det nu var, som firade med rysk champagne för att de hade avvisat en familj. De firade när de hade nekat en hjälpsökande familj asyl i Sverige, en familj med ett sjukt barn …
Penelope tystnar igen.
– Vet du vem den fjärde personen på bilden är? Kvinnan?
Penelope skakar på huvudet.
– Agathe al-Haji, säger Saga.
– Är det Agathe al-Haji?
– Ja.
– Varför är …
Penelope tystnar och stirrar med stora mörka ögon på henne.
– Vet du när bilden togs? frågar Saga.
– Nej, men häktningsordern mot al-Bashir utfärdades ju i juli 2009 och …
Penelope tystnar tvärt en andra gång och hon blir alldeles röd i ansiktet.
– Vad är det? frågar Saga nästan viskande.
– Bilden är tagen efter det, säger Penelope med darrande röst. Eller hur? Fotografiet togs efter häktningsordern på presidenten.
– Vad får dig att säga det? frågar Saga.
– Visst är det så? upprepar Penelope.
– Ja, svarar Joona.
Färgen försvinner från hennes kinder.
– Affären med Kenya, säger Penelope med darrande mun. Det här är affären med Kenya, på bilden, det är det allting handlar om, det är bilden, det är Kenyakontraktet, det är det Palmcrona sitter och gör upp om, försäljningen av ammunition till Kenya. Jag visste att det inte stämde, jag visste det.
– Fortsätt, säger Joona.
– Kenya har ju stabila avtal med Storbritannien. Det är Sudan som vill köpa ammunition. Leveranserna ska bara gå via Kenya till Sudan och Darfur.
– Ja, svarar Saga. Vi tror att det är på det viset.
– Men det är förbjudet, det är värre … det är ju totalt förräderi, det bryter mot internationell lag, det handlar om brott mot mänskligheten …
Hon tystnar igen.
– Så det är därför allt det här har hänt, säger hon sedan stilla. Och inte för att Björn försökte sig på utpressning.
– Hans utpressningsförsök gjorde bara att de här personerna fick veta att det fanns ett fotografi som kunde avslöja dem.
– Jag trodde att bilden var pinsam, säger Penelope. Pinsam, men inte mer än så.
– Från deras håll började det med att Palmcrona ringde och berättade om utpressningen, förklarar Saga. De visste inte att bilden fanns innan dess. Palmcronas samtal gjorde dem stressade. De kunde inte veta hur mycket eller lite det avslöjade. De förstod givetvis att det inte var bra. Vi vet inte hur de tänkte. Kanske trodde de att det var du eller Björn som hade fotograferat dem i logen.
– Fast …
– De kunde inte veta hur mycket eller lite ni visste. Men de ville inte ta några risker.
– Jag förstår, säger Penelope. Och det är fortfarande samma sak – eller hur?
– Ja.
Penelope nickar för sig själv.
– I deras ögon kan jag vara det enda vittnet till affären, säger hon.
– De har satsat stora pengar på kontraktet med Kenya.
– Det går inte, viskar hon.
– Vad säger du?
Penelope tittar upp, möter Sagas ögon och säger:
– De får inte pumpa in ammunition i Darfur, det går inte, jag har varit där två gånger …
– De bryr sig inte, det handlar bara om pengar, säger Saga.
– Nej, det handlar om … det handlar om så mycket mer, säger Penelope och vänder blicken mot väggen. Det handlar om …
Hon tystnar och minns det krasande ljudet när en lerfigur krossades under en gets klövar. En liten kvinna av soltorkad lera förvandlades till smulor. Ett barn skrattade och ropade att det var Nufis fula mamma. Alla furer ska dö, alla ska utrotas, ropade de andra barnen med glada ansikten.
– Vad försöker du säga? frågar Saga.
Penelope tittar till på henne, dröjer med blicken i hennes i några sekunder, men svarar inte. Hon sjunker tillbaka i minnet till månaden i Kenya och sydvästra Sudan.